Det handlar om den värme som är lagrad i berggrunden och som är mycket viktig, inte minst för den stora elproduktion som de isländska aluminiumverken kräver.

Jag undrar om det kan uttryckas vackrare än genom Björks video Joga. Lyssna, titta, reagera innan det är för sent.

Nu på torsdag (14:e okt) spelar Helsingborgs Symfoniorkester Marie Samuelssons stycke Flygande linjer och dån.

Hennes musik har beat. Häftigt svallande rörelser. Poesi. Flygperspektiv med en tydlig horisontlinje. Överraskande ljudvärldar.

Ord som brukar dyka upp när jag hör hennes kompositioner är fåglar, vind, smygande hot, signal, stad, luft, ånga, jord, dallrande värme och kyla.

Om hon får säga det själv: ”Jag tycker det är intressant att arbeta holistiskt, musiken beskriver olika tillstånd där intellektet och kompositoriska bearbetningar hela tiden ställs mot det mer primitiva eller kroppsliga. Där finner jag min nerv”.

Kraften i Marie Samuelssons musik kan bestå av lufttrummors vajande, vinande ljud. Eller till en saxofon som spelar mot en vargs ensamma ylande i något som liknar musikalisk skuggboxning, i stycket ”I vargens öga”.

Eller ta hennes ”Flow” som påminner om stumfilmens tid där en rörelse ges ett passande ljud. Eller det starkt visuella stycket ”Ö” för stråkorkester, där jag ser mig själv sittande på en drivvedsstubbe vid havet. En ö är alltid egensinnig. Den har sina klara, fasta gränser. Om ön dessutom är så liten att den är överblickbar ökar egensinnigheten. Den tvingar mig att stanna upp och fundera ett slag: ”Varför är jag här?” 

 Vart leder fiolen mig?

Till Jimmie, Ronny, Conny, Tony, Molly, Jimmy och övriga i Svensk Demokrati.

Ingen svensk folkmusik är svensk. Världskultur är den enda kultur vi har. Det renodlade har aldrig funnits. Trots att pressade politiker och kultursekreterare vill få oss tro att det är genuinare med en argentinsk tango i förorten än en tango på Konserthuset.

Svensk folkmusik har sina rötter i Ryssland, Polen, Tyskland, Östeuropa, Norra Afrika, Mellanöstern.

Under 80-talet drog dessutom en tredje grönvåg över Europa och med den startade en mängd festivaler, bland annat Falun Folk Musik Festival och WOMAD (World of Music Arts and Dance), galor och cityfester. 1987 invigdes till exempel Institute du monde arabe i Paris, med uppdrag att spegla kulturella utbyten mellan Frankrike och 21 arabländer. Allt detta har påverkat folkmusiken i Sverige.

För en musiker har det heller aldrig funnits något alternativ till världskultur. All musik är till sin natur en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven och sätter fingret på dunkla samband. Det enda som betyder något är att det finns ett sammanhang och en publik som är villig att lyssna och dansa.

Lyssna till exempel till en typisk svensk folkmusikgrupp som Golbang med medlemmar från Gambia, Iran, Kurdistan, Turkiet. Detta åttamannaband spelar så att hela förorten studsar. Mer övertygande kan det knappast bli, att världsmusik är den mest homogena och samtidigt universella musik Sverige har att erbjuda.

Gruppen gör motstånd mot er cyniska invandrarpolitik som splittrar familjer och driver människor ner i trånga källarlokaler. Golbang erbjuder en annan invandrarpolitik, fullt integrerad utan Migrationsverkets inblandning. Öppen, underhållande musik av varierande ursprung.

På rälsbussen någonstans mellan Storvik och Hofors hamnar vi plötsligt i livliga diskussioner om höstens bästa musik.

Cornelis Vresswijk, säger någon apropå filmen som hon längtar efter.

Carlos Santana, säger en annan och refererar till spelningen på Globen senare i höst.

DJ Food, menar grannen i sätet bredvid. DJ Food lagar bästa höstsoppan.

Får jag välja hamnar tystnaden högst upp på min spellista. Ingen annan tid är tystnaden mer aktiv än under de första höstveckorna. 

Tystnaden är förstås relativ och finns överallt. I kylskåp. I rymden. I hårddiskar. En dag på kontoret lyssnar du spänt till det administrativa suset. Vid dagens slut stängs ventilationen av och hela din kroppen sjunker ihop i ett lättat ahhhhhhh. Du har just råkat ut för den berömda tystnadschocken.

Runtom flödar en progressiv musik som följer andra lagar; andetagens musik, förväntningarnas musik, harklingarnas musik. Parallellt finns en stor repertoar av antimusik som i många kulturer uppfattas som självklar. Till exempel i japansk  no-input mixing. Tystnad är alltså ingen fungerande flyktväg bort från buller.

Besök ett ljudisolerat rum. Omedelbart ställer sig trumhinnorna i givakt och väntar tåligt på stimulans. Här hör jag bara mig själv. Den musik som jag lyckas identifiera lever bara i mig. Alltid finns något att höra. Öronsus, blodomlopp, knakande muskler. Känsliga människor menar till och med att tanken har ett ljud.  

Numera finns också webbplatsen As the Apple turns, som sammanställt olika tystnader likt ett knippe årgångsviner. I tre av de nio stillsamma låtarna är tystnaden till och med så påtaglig att de märkts med etiketten ”Explicit”. Och för den som inte orkar eller vågar söka upp höstens tystnader kan pauserna beställas för 99 cent styck.

Någonstans i kulturens koggelmoggel möts det allvarliga och det banala. Oavsett om det är uthyrning av eremitkojor för 5.000 kronor natten på gotländska Furillen. Eller försäljning av tystnad. Det som ”inget är” är mest uppseendeväckande. Det insåg redan antikens astronomer som försökte mäta stjärnbruset i våra själar. 

Så: lyssna till John Cages garanterat inaktuella stycke 4.33 – som heller aldrig lär bli omodernt en höst som denna.

Förlåt. Jag har glömt en musikbok som jag gissar intresserar fler än författaren. Biografin om kompositören Bo Nilsson av Gunnar Valkare, utgiven av Kungliga Musikaliska Akademien och Atlantis.

Boken handlar främst om ett 50- och 60-tal då Sverige var ett modernistiskt land på konstmusikens område. Och det är i den virveln Bo Nilsson börjar komponera musik som omdelbart får spridning världen över. Men han är blyg och tillbakadragen och föredrar hellre att bo på hotellet någon kilometer från konserthuset där man hyllar hans musik.

Gunnar Valkare, själv kompositör,  har  tidigare doktorerat på Nilsson så det är svårt att kräva en mer initierad bild. Men även den här gången är det lättare att förklara Nilssons musikaliska fantasi än personen Nilsson, som lyser med sin frånvaro.

Inga utspel. Bara några frånvända fotografier.

Vilken underbar chock det är att gå från Arctic Air från 2001 till Zwei Stücke från 1955. Från Änglagårdsliknande filmmusik som susar likt Sibelius och Alfvén i orkesterväven till istapparna och värmeutslagen i Nilssons svar på ”nonfigurativ musik”. Men det hänger ändå ihop, den akustiska ytan är unik.

Det är balanserat. Naket. Erotiskt. Eller som det heter i en träffande formulering av Valkare: ”En enastående receptivitet parad med en intuitiv, vidöppen, ibland sårbar känslighet.”

Så småningom började Nilssons rena, kärva, klara stycken bryta sig loss från modernismens bojor. Lyssna till exempel till Frequenzen, Zeitpunkte och Doppelspiel. Tyska vittra titlar. Öronkrossarmusik för den som gillar såsiga stråkar. Men lyssnar man aningen längre in låter musiken som illustrerade naturfilmer. Det rasslar till i en järngrind, sopgubbarna tömmer tunnorna, en backande lastbil, någon fågel med ett exotiskt lockrop …

Tänk om avantgardismen bara var ett rollspel, en inspirerande missuppfattning, att Nilsson verkligen var den fejk han utgav sig att vara; när han drog ned brallorna på Stockhausen och Boulez och i en avslöjande artikel sa sig ha lånat de vackra formlerna från en skolbok i elementär matematik för grundskolan.

Det spelar ingen roll. Tänk situationen, en 17-årig grabb från Malmberget med en utvecklad intuition som vill göra musikkarriär. Det är klart han väljer den hårda vägen ända fram till Darmstadt. Varpå han samtidigt avslöjar ytligheten som förekommer i alla ismer.

Brottet hörs tydligast i det nordiskt klingande Déjà vu för violin, klarinett och piano.

Och sen kan jag tycka det är skönt med en konstnär som lever sitt eget liv och tar till vara det av staten instiftade evighetsstipendiet (inkomstgarantin) som en intäkt att faktiskt bara göra det han är bra på: Skriva och göra musik.

Mikael Strömberg

Hörselskadades Riksförbund HRF drar vidare med sin kampanj Befria samtalet. Och idag landade man med sina ljudsmarta lösningar på Gävle Konserthus.

Det är bra. Det finns inget dåligt – eller överdrivet moraliskt – i detta. Jag är själv musiker och vet hur lätt hörseln kan trubbas av. Vissa dagar, i en svärm av syntar, kan jag höra bruset på avstånd. Det förbannade tinnitusbruset.    

I Sverige bor 1,3 miljoner hörselskadade, och varannan anställd har problem med usel ljudmiljö på jobbet. Hälsorisken är uppenbar. Nästan överallt drabbas vi av ljud som skaver, stör koncentration och försämrar minnet. Särskilt alarmerade är ökningen av ljudstress med följder som kronisk migrän och sömnrubbningar.  

HRF:s rapporter visar på osannolika siffror hur hälften av personalen knappt kan kommunicera, inte minst inom kvinnodominerade arbetsplatser, som förskola och skola.  Till exempel anser två av tre medlemmar i Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund att ljudmiljön nu nått sin kulmen. Många överväger att byta yrke på grund av ljudet.

Jag förflyttas till tiden när en av mina döttrar gick i lågstadiet. På grund av att hon hade en osynlig defekt med vatten bakom trumhinnorna hörde hon inte vad fröken sa. Och fröken hörde inte när min dotter bad om att få flytta fram några stolsrader för att höra. De första åren i skolan måste hon ha känt sig som en vilsen akvariefisk, förstår jag nu.

Man behöver inte vara tysnadsromantiker eller moralist för att konstatera: Tyst är det aldrig – eller ens önskvärt. Alltid finns något att höra. Men: Vem stör vem?

Nyckelord är kontroll och makt. Undersökningar visar entydigt att kontrollen och makten över ett ljud påverkar upplevelsen. Det är alltså stor skillnad i att frivilligt söka upp en massiv ljudupplevelse som vrider om tarmarna i kroppen, än att känna sig ofredad och inskränkt i sin rätt till relativ tystnad.

Därav frustrationen många känner när arbetsplatsen, där man i vaket tillstånd befinner sig fler timmar än hemma, sällan är akustiskt tilltalande. Fläktar surrar, maskiner brummar, hårddiskar susar, steg och röster ekar i ödsliga korridorer, möbler skrapar,  mobiler ringer, sms plingar. Och ingenting tror man sig kunna göra åt saken.

Beror den usla prioriteten på så banala saker som att ljudet är osynligt? Eller att ljudutsläppets skadeverkan inte talar om i förväg när det ska drabba oss? För egentligen är diagnosen ganska enkel. Det kan bullra en tid på acceptabla nivåer. Men plötsligt är det för sent, några ljudkänsliga hårceller kröks, och då är skadan redan skedd.

I stora delar av världen är det faktiskt redan för sent. Och då menar jag inte uteslutande för människor som traditionsenligt vistas i bullriga miljöer, som militärer, byggarbetare, bergssprängare eller rockmusiker. Idag drabbas alla i alla åldrar.

En kompis undrade om jag kunde tipsa om en klassisk konsert. ”En inkörsport”, eftersom han aldrig tidigare hade besökt ett konserthus. Jag föreslog Antonin Dvoraks 9:e symfoni ”Från nya världen”.  Idag lever jag med mitt dåliga samvete över att konserten gav honom tinnitus. Han hade suttit med ryggen vänd mot en betongvägg i det överakustiska, nya konserthuset. I finalen hade det plötsligt sprakat till. På natten hade han vaknat med värk och ”dusch” i ena örat.

Trenden med ljusa, öppna, minimalistiska ytor har visserligen lyckats sanera det visuella bullret. Men tyvärr skapar avskalade miljöer även akustiska vikningseffekter som tar vägarna in i öronen och bryter av känsliga hörselnerver.

På en existentiell nivå kan det formuleras så här: Jag samtalar, alltså finns jag. Poängen är att allt mänskligt har med samtal att göra.

Men om allt färre hör vad du säger måste samtalet befrias.

Mikael Strömberg

Nu har även Obama fått nytt läppsynk av filmklipparen Johan Söderberg.

President Obama´s post-election Speech to the Swedish People http://www.youtube.com/watch?v=K8cfjxJlJhM

Vad kan man berätta i musik som inte går att säga i bild?
Finns det saker som inte går att säga i bild?
Vad är filmmusiken bra för?
Är filmmusik ett sätt att spela på tittarens/lyssnarens klichévana, för hur det ”låter i verkligheten”?

God helg

Mikael Strömberg

I takt med att spelet Guitar Hero uppdateras smider finska Shreds nya planer för det ultimata lustmordet på gitarrhjälten.

Santana, Moore, Clapton, Vai, De Lucia, har alla fått se och höra sina stormande plektrumserier av toner haka upp sig i en frusen gest; som att vilja spela men inte kunna. Inte sedan Frank Zappas drift med pianister och blåsare har musikhumorn nått samma nivå. 

Shreds tar helt enkelt en befintlig video och eftersynkar den med mild ironi. Få spelar fel så rätt som han.

Det här vill jag inte undanhålla någon: http://www.youtube.com/watch?v=2BrLEuzVCVQ

Mikael Strömberg

De flesta böcker om konstmusik recenseras aldrig. Ta Gunnar Buchts tankebok ”Quid est tonus?  Jacques Handschin, Der Toncharakter – och därutöver” från Gidlunds Förlag.

Texten ruvar på ett guldägg för den som har minsta lust att driva ut på djupt vatten.

Frågan Vad är en ton? ligger bortom horisonten. Och det är samtidigt styrkan i många av Buchts texter, jag tänker till exempel på långessäerna: ”Rum och rörelse” (1999) och ”Pythagoras sträng” (2005).

Bucht är tonsättaren som på äldre dar har dragit i handbromsen och funnit det nödvändigt att komplettera sin musik med filosofiska betraktelser. Visserligen är hans tankar ädelakademiska men fundamentala eftersom de bottnar i teorier med hemvist i antiken (Platon) och medeltiden (Boethius). Så det lär inte spela någon roll om läsaren gillar electronika eller Bach.  

Nu anropar Bucht musikfilosofen Jacques Handschin (1886-1955), han med idén om tonkaraktären. Tonen, menar Handschin och Bucht, är brännpunkt för vår uppmärksamhet, ja hela vår kultur. Tonen består av en serie unika koncentrat av ögonblick. Och det gäller inte bara musik utan hela vår ljudvärld.

Varje gång det sker förflyttas vi till en annan värld. ”Ur en ton föds andra toner, en enda ton utöser alla andra toner. Tonen är en magisk punkt” (Bucht)

När jag läser boken är rummet där jag sitter redan fyllt av toner. Nätspänningen från elementen surrar. Hårddisken i datorn. Ventilationen. Bakgrundssuset i öronen. Tidigare samma dag har jag vaknat till mobiltelefonens signal för väckning. Grannen duschar hårt och mjukt, kallt och varmt, de hörs på strilandet. Gasen pyser hemtrevligt under spisplattan. Och ljuden bara fortsätter. Överallt studsar dessa toner som var och en i sig är små skulpturer av luft.

Frekvens är materia. Ton är sinne.

En ton i några sekunder och vi tror oss omedelbart känna vem människan mittemot oss är och hur hennes liv i bästa fall har gestaltat sig. Kanske för att tonen fungerar som ett akustiskt fingeravtryck.

24 timmar om dygnet seglar vi omkring utan roder på ett hav av toner med olika fyllighet, täthet, närhet, skarphet, kornighet, grynighet, strävhet.

Tongivande. Tondöv. Tonhöjd. Tona. Tonstyrka. Tonfall. Tonalitet. Tonsättare. Tonarm. Tonläge. Tonplats. Tonklass. Och såhär håller det på…

Fantasieggande, är ordet. Läs boken om tonens egenskaper och känn dig smart.

Mikael Strömberg