Möt Brett Dean. Ett exceptionellt intresse för tysk musikkultur ska ha fört honom ut i världen, från solskensstaten Queensland i Australien, till Berlin. ”Det var ödets makt”, menar Dean i ett samtal med Tony Lundman för tidskriften Lyssna.

Nu kommer han till Stockholms konserthus Tonsättarfestival 10-18 november. All heder åt den unika festivalen. Se komplett program här http://www.konserthuset.se/default.aspx?pageid=161&SequenceId=221 

Deans musik är vacker och lite söt. Men det mesta är bara en illusion, som en klassisk Hitchcockfilm där man inte vet om det är en älskare eller mördare som väntar i mörkret vid sista trappsteget.

Vad Dean tycks göra är ett slags remixer av Debussys rotlösa harmonier och Skjrabins klangfärger, uppblandat med poetiskt ljudhärmande partier och viss frenesi i rytm och puls. Här finns också rätt mycket av Bachs långsamt, mättade, eftertänksamma kantatstil. Och om man sedan drar en linje via Schönberg och fram till idag. 

En annan sida är storstadsmusiken, asfaltdjungelns dallrande hägringar, filmen och stämningsmusiken. Den går att höra överallt. På så sätt påminner Dean lite om en av Tonsättarfestivalens tidigare namn, John  Adams, som bygger musik mera på temperament istället för teori. Å andra sidan hör Dean mera hemma i Bayreuth än på Broadway. Och hans musik speglas bättre i Darmstadts lärosäte än i Dallas skyskrapor.

Vid öppningskonserten 10 november spelas Deans Komarov’s Fall, Violakonsert, Amphitheatre och Fire Music (uruppförande av Kungliga Filharmonikernas beställningsverk). 

Konserthuset meddelar: 
”Det hör till Brett Deans kännetecken att betrakta och musikaliskt filosofera över det som varit – med historiska, musikhistoriska eller litterära ankringspunkter. Komarov’s Fall – beställt och uruppfört av hans före detta kollegor i Berlinfilharmonikerna 2006 – är avsett att vara en sorts satellit i förhållande till Gustav Holsts Planeterna; Deans verk skrevs till minnet av den sovjetiske kosmonauten Vladimir Komarov, som dog vid återinträdet i jordatmosfären 1967. 

Amphiteatre från 2000 är en ”dramatisk scen” för stor orkester, inspirerad av den tyske författaren Michael Endes barnbok Momo och beskrivningen av ruinen av en romersk amfiteater i utkanten av en stor, modern stad. Passa också på att höra Brett Dean själv som solist i sin magnifika violakonsert. 

Sakari Oramo uruppför slutligen Kungliga Filharmonikernas beställningsverk Fire Music, som refererar till ”Black Saturday” och de ödesdigra bränderna i Australien 2009. ”Verkets kraftkälla utgjordes av tanken på ödeläggelsen och slutligen återfödelsen ur askan efter en sådan brand”, berättar Dean i festivalens 84-sidiga programbok som innehåller allt man behöver veta om festivalen, musiken och medverkande.” 

Om du undrar hur en tonsättare ser ut.

Nu finns alltså chansen att se en t-o-n-s-ä-t-t-a-r-e livs levande.

Kroppslyssnaren lyssnar lika mycket genom huden, skinnet, magen som genom öronen.

Svänger det inte är det ingen musik. Går musiken inte att dansa till är det ingen musik.

Så här kan en kroppslyssnare uppfatta lite kyrkomusik på orgel: ”Mäktigt och ibland hotfullt. Inte vackert precis. Ingen musik som jag njuter av. Jag blir orolig och i mitten av stycket känns det som om jag inte ska orka höra mer. Det är ett fruktansvärt starkt ackord som ligger kvar länge och hjärtat börjar slå en aning fortare”.

Kroppslyssnaren stampar takten till jazz och hip hop och folkmusikens polskor och fyller dansgolven på klubbar. 

Övning: lyssna till Universe Zero som en kroppslyssnare.

Det råder förstås ingen brist på sajter som handlar om musik. 

Här är emellertid en som teknikslukande musiknördar inte bör missa: http://digitalmusik.info/ 

Bland alla apparater och mjukvaror som beskrivs av Kristian Bredin stannar jag upp vid en lista med 33 punkter som kan motverka idétorka. Prylsamhällets fiende nummer ett.

33 knep för att hålla kreativiteten levande

Den mesta forskning sker, för ”oss andra”, i det dolda. Till exempel musikforskning.

På Uppsala universitet pågår sedan decennier en, globalt sett, mycket framgångsrik forskning i ämnet musikpsykologi. Här anordnar man öppna seminarier för vem som helst. Till exempel nu på fredag den 11:e nov kl 15-17 berättas det om betydelsen av design för att lära sig spela:

”Jag är inte musikalisk” eller ”Noter är för svårt för mig, så jag kan inte spela” är vanliga yttranden från människor som kanske hade kunnat lära sig om bara undervisningen hade varit designad på ett mer optimalt sätt. Anna-Lena Kempe och Tore West, universitetslektorer på Stockholms universitet och författare till boken Design för lärande i musik (2010, Norstedts), analyserar här musikundervisningens gestaltning och de myter som i så hög grad har påverkat dess traditionella design. De diskuterar även hur den skulle kunna utvecklas med nya kunskaper. Lokal: sal 14:031 (Betty Pettersson), vid huvudentrén i Blåsenhuset.”

Annars är det forskningen kring Starka Musikupplevelser (SMU) som gjort musikpsykologien från Uppsala, med Alf Gabrielsson i täten, vida känd.

Det handlar om hur människor ibland fått en ny syn på livet efter kontakten med musik. Någon svävade ovanför sin kropp. Andra blev bekräftade för första gången. Kände ökat självförtroende. Fick en ny insikt och tog den. Upplevde att tiden stannade och kunde se sin framtid men också blicka tillbaka flera tusen år. 

Många har hållit berättelsen hemlig genom alla år. Kanske för risken att bli missförstådda. Och de flesta kan plocka fram upplevelsen igen och igen när de känner att de behöver det: ”Tänk att jag fick vara med om det här!”. En lyssnare säger ”Det är inte klokt när jag tänker efter, tre minuter som ändrade hela mitt liv”. 

Vi tycks uppfatta ”vad musiken säger” trots att ingenting sägs. Plötsligt befinner vi oss på samma våglängd som en viss musik. Musiken flyter ihop med vår person.  För att citera nobelpristagaren John Michael Coetzee: ”Musiken kommer till oss som en gåva, oförtjänt och alldeles gratis”. 

Gabrielsson menar att musikalisk upplevelse består av individens och kollektivets samlade perception, kognition och emotion. Det är fint tänkt för det utesluter inget i musikens sjudande liv. Och innebär att musik faktiskt kan kommunicera vad som helst; idéer, humanitet, politiska konflikter, tonmönster, information om tekniska problem osv. 

Färger till exempel. ”Jag ser färger inuti huvudet. Klangen hos olika instrument har olika färger. Violinen är silvrigt vit, ibland aningen blå, fagotten är mörkt lilafärgad. Mahlers symfonier är blåsvarta med silverkanter, Mozarts är tvärtom. Gröna toner är ovanliga i mitt huvud. Bokstäver och ord har också färger!” (skriver en äldre kvinna i boken Starka Musikupplevelser ) 

Eller känslan av att sväva, som en kvinna minns en konsert från 1920-talet: ”Jag lämnade min kropp – det underliga var att jag såg min kropp, och några sekunder skämdes för att jag satt och gapade. En äldre kvinna satt vid min sida. Jag förstod på henne, att hon varit rädd, nästan trott att jag var död en stund. Jag berättade naturligtvis inte för henne om min upplevelse”. 

Under 20 års tid har Gabrielsson samlat berättelser där drygt tusen personer vittnar om starka musikupplevelser. Från barndomen, känslor av när musiken tar över, svävar och lämnar kroppen, när musiken ändrar någons syn på tillvaron, triggar igång livsavgörande vändpunkter, musik som terapi och transcedentala aspekter. 

Efter en natt med musik av tenorsaxofonisten Coleman Hawkins skriver en medelålders man:”Jag har vid ett par tillfällen upplevt mig vara avstämd med musiken, och det täcker nog bäst vad jag menar, Be in tune. Jag ser framför mig radiometaforen: att vara inställd på rätt våglängd”.  

Upplever vi struktur, upplever vi också känslor i någon mån. Vi söker automatiskt, menar Gabrielsson, efter så pregnanta strukturer som möjligt. Glädje, sorg, ilska, vrede och rädsla har sina givna mönster i musiken i form av dur, moll, snabba tempon, oregelbundna tempon osv. Allt regleras av redan kända lagar inom gestaltpsykologin, till exempel närhetslagen, den gemensamma rörelsens lag, likhetslagen och den goda fortsättningens lag. Lagar som på olika sätt kan beskriva toners och tystnaders mentala form. 

Som en lyssnare i Gabrielssons undersökning beskriver en musikupplevelse från 1940-talet: ”Jag upplevde en absolut klarhet, i ett fritt oändligt rum, där punkter, streck, små tecken lekte med varandra i  luften”. 

Men kan man lita på minnet och språket? Absolut, menar Gabrielsson sedan han analyserat samtliga 1350 SMU-berättelser. Berättelserna känns uppriktiga och berättelserna ingår i själva musikupplevelsen. 

Här befinner sig SMU-forskningen idag. Istället för att tänka sig musik som bara musik kan man betrakta den som en annan person, en människa som talar till oss direkt.

* Gabrielssons bok ”Starka Musikupplevelser” finns utgiven på Gidlunds förlag, och finns numera även i engelsk översättning.

Hur mycket av Gertrude Stein kan samtiden tåla? För mig var hon en sann dadaist. En som älskar att riva och bygga ord och mönster.

Svensk, fransk, finsk och rysk ton brukar höras, men finns det även en amerikansk ton?

Javisst, menar Birgitta Tollan i sin nya serie i 15 avsnitt för SR, ”New York, stad med ständig Klang!” Först ut är ett möte med röstkonstnären Meredith Monk. 

Amerikanska kompositörer tycks vara mindre plågade av sitt förflutna och har skapat något av ett spontanistiskt och polyglott förhållningssätt. Ofta i en mix av jazz, blues, rock, musikal, indisk raga, kinesisk teatermusik… 

Tollan möter Monk på hennes loft på femte våningen i stadsdelen Tribeca. Och om du inte har möjlighet att höra programmet i realtid, gå in på SR:s webbradio här.

Rysk schlager när den är som bäst.

9 miljoner spelningar på tuben.

9 miljoner till behöver se den.

Här…

Det är ofta en han och han tillhör en sekt som mer eller mindre föraktar allt annat än den egna sektens musikuppfattning.

Han hatar klassisk musiks såsiga stråkar. Han ogillar fjolligheten i det romantiska idealet. Han tror sig göra uppror mot den officiella smaken och uppfattar sig själv som djärv och avantgardistisk.

Till karaktären är han auktoritetsbunden och ett enkelt byte för musikindstrins exploatering. Ibland undertrycker han medveten känslor för att istället redogöra i detalj för musikens terminologi och skapar på så sätt en myt kring musiksortens förträfflighet.

Hit hör många experter. Jazzkonnäsören. Kyrkomusiknörden. Operafanatikern. Dödsmetallaren. Syntnissen. Väldsmusikflummaren.

Övning: Lyssna till Meshuggahs Shed med dina expertöron.

Innehållslyssnaren söker ofta en inre mening och identitet i det hon hör.

Vad vill sångaren med texten? Vilka avsikter hade tonsättaren till symfonin? Stycket som spelas kanske gav en stark upplevelse av kaos?

Visserligen fanns det en början och ett slut, men på något sätt fick hela upplevelsen av stycket mynna ut i en känsla av oändlighet. Både tid och rum slutar, menar innehållslyssnaren, när man sjunker in i denna typ av musik och ljud.

”Man kan på något sätt sammanfatta upplevelsen och känslan i orden: Från evighet till evighet”. Musiken börjar ”tala till en”.

Innehållslyssnaren söker upp musik som kan ge svar på diverse frågor: Kan jag tolka musiken i psykologiska och sociala symboler? Vilken information innehåller musiken, ljudet?

Hjälper musiken mig att bygga upp en relation till upplevelsen i sig? 

Övning: Lyssna till Alva Notos, Ryuichi Sakamotos och Ensemble Moderns Attack med innehållsöron.

Hjärtklappning. Livskänsla. Kontrollerad känslosamhet. Ärlighet. Uppriktighet. Är uppelevelser och värden som står högt i kurs för den emotionelle lyssnaren.

Lyssnaren är nära släkt med den kulturelle bildningskonsumenten i stort, men styrs ännu mera av sin egen menalitet än av relationerna till musikens eller ljudens egenskaper.

Den emotionella lyssnaren använder musiken som flykt eller för att leva ut bortträngda eller hämmade drifter och impulser. Hon vill inte gärna störa lyssnandet med fakta och kommentarer utan värjer sig gärna mot strukturellt lyssnande som hon tycker är kallt och onödigt reflekterande.

Musik och ljud är en känsloutlösare. En akustisk flow, menar emotionslyssnaren.

Övning: Lyssna till Cucurrucucu Paloma med emotionella öron.