Det verkar som om ursprungliga ljud har störst betydelse. Till exempel den rika symboliken från ljudet av vatten och hav; de flesta människor säger sig vilja bo i ett litet hus vid havet.
Vatten är föränderligt och kan ge många associationer. Vatten blir aldrig långtråkigt att lyssna till, ungefär som en eld aldrig upplevs som monoton. Man kan höra vatten som regn, bäckar, floder, vattenfall och vågor. Långt därinne leder det tankarna till oändlighet. Och människans marina ursprung.
Vatten dör aldrig utan genomgår en komplett cykel. Det återvänder som regn och börjar om på nytt.
Vi inbillar oss kanske att alla bäckar och åar låter likadant var vi än befinner oss, men så är det inte. Vatten är det mest likartade och mest variationsrika ljudet vi har.
Det sägs att ljudintresserade inte bör jobba på radio. Att själva ljudkonsten har gått förlorad till förmån för pladder och musiklistor.
Men plötsligt händer det. SR Musiks Hjärtslag av Per Feltzin har nominerats till radions Oscar, Prix Europa, och tävlar i klassen ”Radio Music”. Just för att Hjärtslag är en akustisk upplevelse med bildningsknorr.
– Det är kul att denna genreblandning av musik och journalistik uppmärksammas, faktiskt för första gången på Prix Europa, säger Feltzin i ett pressmeddelande.
Totalt 574 bidrag, varav 159 radioproduktioner, från 36 länder skickades in till årets Prix Europa, där Europas bästa tv, radio och online-produktioner utses.
Så lyssna till ett avsnitt av Hjärtslag här. Själva tävlingen avgörs den 23-29 oktober i Berlin.
Här är en text om krig och musik som ligger och skaver. Nu måste den ut ur hårddisken.
Imponerande. Det finns inte så mycket annat att säga om ”… Next stop is Vietnam – The War on Record: 1961-2008″ från Bear Family Records. Ambitionen är en heltäckande musikskildring av Vietnamkriget från amerikansk horisont. 13 fullmatade cd, 300-sidig bok i Lp-format och CD-ROM med tillhörande sångtexter.
Från protestsånger till propaganda som ”It’s America, love it or leave it”, till krigsromantik som ”American Heroes”. Från det sockrade budskapet ”Where Have All The Flowers Gone” till det punkiga ”Kill for Peace”. Här finns nyhetsrapporter och intervjuer som binder ihop och ökar radiokänslan. I snyggaste design.
Det tyska förlaget Bear Family har tänkt på allt – utom musik från Vietnam! Men jag är beredd att stämma upp i världspressens hyllningskör: ”Monumentalt!” Det är en antologi över ett kolonialt projekt, där något så flyktigt som musik lyckas spegla ambivalensen i vietnamkrigets flammiga väv av ”befrielse” och ”gisslantagande”.
I Arnold Perris bok ”Music as Propaganda” (Greenwood Press) drivs tesen att krig bär på ett filosofiskt etos som målmedvetet går att spridas via sångens retorik. Perris hittar spåren hos Wagner, tredje rikets Entartete Musik (då viss musik stämplades som urartad) och sovjetisk nationalism.
Egentligen kan vi se ännu längre i backspegeln, till Platon, Aristoteles och Augustinus. I Platons världsbild är musik starkt etisk och har inneboende möjligheter att bygga moral. Harmoni och rytm ingår i statsapparaten och därmed också i krigsmaskineriet, och enligt Platon gäller det att påverka redan små barn med ”Musikens sinnesrörelser” (Staten). Hos Aritoteles bidrar musik till en katharsiseffekt så att vi kan renas och glömma allt ont vi gjort. Augustinus menar att musik kan föra det heliga kriget: ”Musik är en jordisk manifestation av en universell rytm” (De musica, sjätte delen).
Historiskt har sången fungerat som tätning i politiska och sociala sprickbildningar. Så oavsett om Bob Dylan och Joan Baeze framstår som pacifister, och Lesley Miller och Barry Sadler hyllar krigshandlingen, förstärker deras sånger krigets status quo. Det verkar som om sångernas ironi, protest, glorifierande, hemlängtan, identitet, samhörighet och pumpande adrenalin utjämnar krigets oförlåtenheter.
I boxen ”… Next Stop is Vietnam” berättas om läkaren Gary Hall på 17th Field sjukhus i en Khe, i Vietnams centrala högland. Han såg en ändlös ström av sårade och döda, och Hall menar att musiken fick honom att skingra tankarna, åtminstone tillfälligt.
Om man frågar veteraner om låten som fångar just deras Vietnam bäst, svarar de flesta 60-talshiten ”Vi Gotta Get Out of This Place” av The Animals. Egentligen handlar texten om unga människor som fastnat i en brittisk urbana slum, men har visat sig applicerbar på det vietnamesiska limbot.
Hugo Keesing har arbetat med projektet ”… Next Stop is Vietnam” sedan 1970-talets början när han höll kurser i psykologi och överlevnad för de amerikanska trupperna i Saigon. Snart hade han samlat omkring 500 singlar som besjöng kriget. Här fanns bland annat den första kommersiella protestsången, Barry McGuires ”Eve of Destruction”, som förbjöds av radioimperiet Voice of America och fördömdes av Försvarsmakten. Ungefär samtidigt lanseras ”fotbollslåten” till stöd för de militära insatserna i Vietnam, Barry Sadlers ballad till de gröna baskrarna. Låten seglade genast upp på topplistorna. Sadler var medlem i arméns Special Forces-enhet och kom att personifiera en form av nationalistisk längtan som så lätt kan förväxlas med plikt.
”Vi hade alltid beundrat de killarna, eftersom de gick upp i bergen och dalarna och gjorde ett helvete för vissa saker,” menar veteranen McKoy. ”I våra hjärtan, även om vi inte var så modiga, ville vi vara som de gröna baskrarna”. Och tillägger: ”I själva verket förlorade vi våra liv, och när vi kom tillbaka hade vi ingenting.”
Annars är utstickaren skriven av en mörk humorist, Country Joe och hans ”I-Feel Like I’m-Fixin’-to-Die Rag”. När trupperna anländer till Vietnam vid 70-talet sjunger de ”Fixin’-to-Die Rag”. Keesing menar att det är ett tydligt exempel på hur delad – och segerviss nationen var. Som i refrängens: ”HURRA, jag kommer att dö”.
Cd-samlingen slutar i en countrydoftande låt som ventilerar år av sömnlösa funderingar. ”Time To Lay it Down” med Michael J. Martin och Tim Holiday. ”I’ve been carrying that ring for 18 years, and it’s time to lay it down. It’s been a long time arrivin’, but I’ve finally come around Spent one long year in a field of stone, and 18 more on the ground. I’ve been carrying that ring for 18 years, and it’s time to lay it down.”
Men frågan är om (sens)moralen någonsin har gestaltats vassare än i Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse” från 1979. Precis när blås och stråkar i Richard Wagners ”Valkyriaritt” brusar från en kassettbandspelare, utplånar Barry Sadlers specialstyrkor en värnlös by. En svärm av svarta helikoptrar sänder ut wagnermusik genom högtalare. Som en ironisk påminnelse om hur imperialism, våld och rasism är densamma.
Ett foster lyssnar. En bakterie lyssnar, kanske. Det är visserligen ganska tyst i rymden. Molekylerna rör sig nästan inte alls. Men tyst är det aldrig så länge det finns någon eller något som lyssnar.
Meningen med livet är i stort och mycket att vi omedvetet härmar vår omgivning. Ta exemplet med nätspänningen. Jag ber dig ligga ner, slappna av och nynna ”ditt eget ljud”. Jag ber dig också att ljudet ska komma inifrån dig. När du nynnat några minuter tycks det som om tonen utgår från 50-60 hertz.
Så är det med de allra flesta människor. Pinsamt omedvetna går vi omkring i livet och låter som proppskåp och diskmaskiner. Till och med när vi sover är vi sammankopplade i ett nätverk
Men titta här. Här är en recension av Tidskriften Nutida Musik 4/2010-11 som föll bort i den digitala hanteringen.
Var hittar man den tidskrift som ägnar sex sidor reportage åt en kvinna som dammsuger havsbottnen med hydrofoner, för att skapa ljudkonst av sjöborrar och räkor?
Det händer just i detta nummer av Nutida Musik. Och temat är sådär lagom intrikat: Hur låter liv? Vad i musiken är av natur kommen och vad är kultur? Eventuellt ligger all musik redan färdigskapad under ytan och högt bland trädkronorna, det gäller bara att håva in den.
Jana Winderen letar liv – och därmed musik – längs rev och stenbottnar. Av ljuden mixar hon sedan marin musik för högtalare. I sin strävan att förstå och komma naturen nära vill Pär Frid skriva musik som följer samma lagar som synkroniserar fiskstim och fågelflockar. Tonsättaren Anna Eriksson balanserar sin musik mellan samplade papegojor och vanligare instrument.
Varför gör dom på detta viset? För att sy ihop konsten, teknologin och naturen till en begriplig väv.
Kompositören och fågelmannen Olivier Messiaen (1908-1992) drevs av en extrem lust att återge vad han verkligen hörde, särskilt den hemlighetsfulla sången mellan naturen och den mänskliga fantasin. Nu har andra tagit över stafettpinnen.
Och om du undrar hur sjöborren rockar loss? Med att filtrera vatten genom sin späda kropp. Såklart!
Just nu firas Polar Music Prize, Polarpriset. Ett internationellt musikpris instiftat av Stikkan Andersson 1989.
I statuterna heter det att priset ska ”Ges för betydande insatser inom musiken och/eller musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för musiken eller musiklivet, och skall kunna avse alla områden inom eller med nära anknytning till musiken”.
En väldigt lös formulering, med andra ord. Jag måste erkänna att jag har svårt för utmärkelser som har formen av duktighetsmedaljer. Varför kan man aldrig instifta ett internationellt pris som delas ut till behövande konstnärer och artister mitt i skapande livet – med stor betydelse för hela musikfältet?
Prissumman är en miljon per pristagare. Och hittills har jag inte sett någon, möjligtvis årets utmärkelse till Kronoskvartetten, som är i skriande behov av pengarna.
Det är faktiskt inte ett dugg svårt att räkna upp en handfull konstnärer som behöver stålarna bättre för att ytterligare utveckla musiken.
Jag har en idé. På gränsen till besatthet. Jag vill se ljudet.
Sedan några år försöker jag vidareutveckla ett musikinstrument (Skrewell) som skapar bilder och ljud i realtid. Alltså: det man hör är också det man ser. Det är en fascinerande överlappning av hörsel och seende.
Såhär går det till. Jag lyssnar och ställer parametrar, och när jag når ett ljud/en bild som känns intressant, ”fryser” jag instrumentet och fotograferar ljudet. Sedan bearbetas bilden för att klara förstoring i obegränsat format. Ljudet redigeras – men inte så grovt att den uppenbara koppling till bilden försvinner.
Under rubriken Se ljudet kommer jag att publicera akustiska snapshots när jag känner för det.
När jag var liten sork vallfärdade mammor till syjunta i kyrkorna. Min egen stickade lovikkamössor till arbetskretsens årliga julmarknad.
Idag går kvinnor i alla åldrar på Syntjunta och löder kretsar och motstånd. Vilken härlig utveckling!
Den 3 september arrangerar Syntjuntan en minifestival i och utanför hörsalen på Kulturhuset i Stockholm med ny musik för nya instrument. Workshop, konserter och mycket mera.
Syntjuntans dag, lovar arrangörerna i ett pressmeddelande..”kommer att sjuda av liv och rörelse med textila motstånd och stickad, tovad och sprakande elektronik som blandas med klassiska instrument och medverkande publik. Dagen inleds med en synt-workshop som följs av fyra konserter. I pauserna fortsätter synt-workshopen. Det blir dessutom en utställning med textila motstånd som publiken får provspela, en presentation av projektet ”Texilt motstånd” samt samtal och mingel.”
Jag undrar bara, hur tvättar man en ylletröja som egentligen är ett musikinstrument?