Det finns dom som tycker Shreds är trist. Att Shreds spelat ut sin roll på nätet.

Själv tycker jag bara det blir roligare och roligare.

Som om musiken och det gisslade objektet på ett oberäknerligt sätt följer samhällsutvecklingen.

Van der Graaf Generator var (är) är en engelsk progressiv grupp som tyvärr hamnade i skuggan av Genesis. Med ett av rockvärldens coolaste namn borde det inte ha skett.

En Van Der Graaf Generator är en slags åskledare, uppfunnen av Tesla för att skapa statisk elektricitet. En kraft som drar åt sig partiklar i dess omgivning.

Gruppen turnerade visserligen tillsammans med Genesis och låg på samma skivbolag. På ett par av deras album gästspelade gitarristen Robert Fripp från King Crimson. Våren 1972 låg deras album Pawn Hearts etta på försäljningslistan i Italien i 12 veckor. Och efter en slitsam Italien-turné med upp till tre spelningar per dag gick luften ur och gruppen upplöstes.

Efter mer än trettio år återupptäcker jag generatorerna och tycker mig höra Peter Hammills storhet som sångare, textförfattare och kompositör. Även David Jacksons vildsinta spel på två saxofoner samtidigt.

Det är det spröda och lätt svårmodiga och den oberäknerliga strukturen i låtarna som är grejen. Hammills röstläge tangerar och bitvis överglänser både David Bowie och Peter Gabriel. Här finns dessutom en punkig fåra som till och med fick Johnny Rotten att odla Hammills som sin stora förebild.

Lyssna till Van Der Graafs When the Lizards Play.

I dag startar ännu en töntig reality show i teve: SVT:s Maestro. Och ännu en konserverande myt som gör klassisk musik en björntjänst. Trots att tittarna kan ringa in och rösta på vem som vickar rumpan bäst.

Visst kan det höras hur en orkester förstoras eller förminskas i närheten av en bra eller dålig dirigent. Men det enda positiva med SVT:s serie är att den blandar könen och slår hål på det patriarkala ledarskapet. I mytbilden av maestro brukar ingå manlig representation. Män med bestämda åsikter.

I övrigt tycks även den här serien göra allt för att understryka det SVÅRA i att dirigera KLASSISK musik. Alternativt hur MYSIGT och UNDERHÅLLANDE det i själva verket är. 

Det är tveksamt om dirigeringens mysterium kan lösas här, men visst låter det olika beroende på vem som dirigerar; från en blygsam eller rent praktisk sysselsättning till en ofta missförstådd och måttlöst förhärligad verksamhet. Frasering, tempo, attack, linjer, färger, proportioner, hållning, perspektiv, rytm och så vidare förändras under tid.

De svarta prickarna i partituret har ingen mening förrän de blir klang. Lyssnaren tar emot och ger resonans åt musiken men har ingen direkt tillgång till ”verket” utan måste få det genom en tolk, dirigenten, via en mellanhand, orkestern. Så småningom byggs det upp en unik relation av blivande-varande-blivande-varande.

”Dirigera, det kan väl vilken asino som helst, men musicera, eeeh… det är svårt det! Titta inte på den dumma pinnen i min hand! Jag vet inte själv vad den gör. Men känn ­ känn vad jag vill ha. Försök att begripa!”, gormade Arturo Toscanini.

När en dirigent arbetar med en instudering av ett musikstycke får han en inre gehörsföreställning om hur det bör låta. Första prioritet är att gehöret ska sätta en tydlig klangbild ­ eller klangideal ­ som kan etablera sig i örat och handen.

En dirigent måste ha ett dubbelöra, ett för lyssnandet inåt och ett för lyssnandet på orkestern utåt. Och på samma sätt som det finns pianisthänder lär det finnas speciella dirigenthänder som förmår gestikulera och hålla samman en orkester. Tydliga, smidiga handrörelser som lyckas förmedla uttrycks-, tempo- och precisionsimpulser.

Det finns många föreställningar och olika slags musikaliska överbefälhavare med varierande härskaridéer. Dirigering är maktutövning.

Om någon frågar dirigenten efter konserten hur han uppnådde den eller den speciella effekten skulle han inte kunna svara. Han gör mycket utan att veta hur. De flesta är stämningsuppbyggare utan bestämda strikta tolkningsregler.

Och argast av dem alla var Arturo Toscanini: ”Spelar ni verkligen i den här orkestern? Ni hör hemma på en bykrog! Ni lyssnar inte till vad andra spelar. Ni har näsan i noterna ­ brrrrommmmmm! Ni hör inget! Ni dundrar på, brrrrrommmm! Var har ni era öron?”

Som en galen vetenskapsman rev Leopold Stockowski upp temperament och stormiga känslor i en av sina berömda transkriptioner av Johann Sebastian Bachs Toccator och Fugor.
Herbert von Karajan hade ofta väldigt bråttom, han hade ju alltid en flygtid att passa!

Flödets mästare Sixten Ehrlings hittade en stram och samtidigt emotiv stil. Rafael Kubeliks satte alltid ett värdigt tempo. Eller ta Tor Manns dramaturgiska berättartolkningar. Vill man ha sensibilitet längst ut i trollspöet ska man lyssna till Carlo Maria Giulinis andantesatser. Och så vidare och så vidare.

Men så värst mystiskt är det ju inte. Såsom svt:s reality show vill få oss att tro.

Dirigering är som vilket jobb som helst! Maestron är död!

T. Rex – The Slider

Har han en kastrull på huvudet? Vänder vi på konvolutet till Marc Bolans och T Rex vinyl från 1972, ”The Slider” ser vi ryggen av en trollkarl i hög hatt. En Mad Hatter som hämtad från Alice i Underlandet.

Foto är taget av trummisen Ringo Starr och ”råkade” bli ett av pophistoriens vackraste skivomslag.

Ett svartvitt kornigt fotografi av en artist på toppen av sin karriär, laddat med så mycket ensamhet.

Hög som ett hus dedicerar Bolan sin glamrock med orientaliska instick till ”livets fest”. Det senare kanske hörs bättre på låten ”Telegram Sam”. Vad han egentligen menar med texterna är det ingen som vet.

Några år senare krackelerar Bolan i takt med sitt drogberoende. Av den glittriga, androgynt sminkade, färgglada satinmusiken med sina psykedeliska sidoeffekter, finns inte mycket kvar annat än en överviktig föredetting på 30 år.

Under 70-talet avfärdas T Rex som en parentes i pophistorien. Men i dag hör vi låtarna – Metal Guru, Baby Boomerang, Mystic Lady, Ballrooms of Mars – på distans. Samtidigt som vi tummar det förtrollande konvolutet till ”The Slider”.

1977 kör Marc Bolan familjens Cooper Mini rätt in i ett träd av avlider. 

Wendy Carlos: Swithed-on Bach

Wendy Carlos, född Walter Carlos har specialiserat sig på Moog-syntar, där Lpn ”Switched-On Bach” med covers på Johann Sebastian Bachs musik är den mest omtalade.

1968 förstod CBS inte potentialen i Switched-On Bach. Ändå blev det den första klassiska Lp som sålde i över 500.000 exemplar och hamnade på Billboardlista. Och senare kom Carlos musik att hamna i Stanley Kubricks filmer The Clockworke orange och The Shining.

”Switched-On Bach” fick ett blandat mottagande. Kritiker avskydda den för att den skulle trivialisera Bachs Toccator och Fugor. Andra såg den som en virtuos cover. Carlos var ju ändå en driven studioingenjör och elev till elektro-oraklet Vladimir Ussatjevskij.

På omslaget ser vi en maskerad JS Bach med hörlurar. Texten Trans-electronic Music production, anger vartåt det lutar. Bakom Bach öppnar sig Moogens telefonväxel bestående av ett virrvarr knappar och kablar.

Omslaget utstrålar teknik och tradition, precis som Carlos musik har en statisk skönhet som också röjer något av barockmusikens hemligheter.

På ett plan är det svängig, ordlös musik med driv och inre liv. På ett mera dolt plan, är det en undersökning av hur syntetisk musik och musik noterad med gåspenna bildar ett chiffer för tonernas förunderliga enhet. 

Pink Floyd: Atomic Heart Mother

Vad är väl ett skivkonvolut om inte i en bit kartong som skyddar skivan från repor. Ett bra omslag räddar inte en dålig inspelning? Fel omslag kan betyda döden för en skiva?

Se Pink Floyds skiva ”Atom Heart Mother” från 1970 av Hipgnosis’ John Blake. Det saknar kanske elegansen i Sgt. Peppers fotomontage, har inget av Santanas hippieorientalism, ingen vågad seriestripp som Mother of Invensions ”Weasels ripped my flesh”, äger inget av Andy Warhols realism eller fyndig surrealism som Manfred Mann’s Earth Bands ”The roring Silence”.

Bara ett foto på en kossa snett bakifrån i en trist hage. Ändå tillhör omslaget i all stramhet ett av de tio mest uttrycksfulla eftersom det lyckas spela på det oskyldiga och allmängiltiga. Kan man föreställa sig något mera allmänt än en mjölkstinn kossa – och något så ohyggligt med tanke på titeln Atomic Heart Mother?

Ytan (konvolutet) och innehållet (musiken) väver ihop natur och kultur. Musikaliskt söker Pink Floyd en ny identitet för att slutligen hamna i ett 23 minuter långt orkesterkluster med stråkar, blås och kör.

Den politiska undertexten. Soundet. Den gudomliga låtlängden. Sammansättning av slump och medvetna val. Och kossan som ser på oss med sina kloka ögon.

Miles Davis: Tutu.

Året är 1986. Miles Davis har decennier av framgångar i ryggen. Nu är det meningen att han ska in i studio och banda tillsammans med Prince. Men Prince tappar bort sig själv och och byter snart namn till ”Tecknet”, The Sign. Skivbolaget tvingas tänka om.

Sedan 50-talet hade Davis förkroppsligat allt som är coolt – i sina solon, sin bildkonst och klubbromantik, i sitt för tidiga hipphoppmode. Miles är tveklöst den coolaste, alltsedan hans första stora Quintet med John Coltrane.

På skivan Tutu möter oss plötsligt den andre, ocoole, som fortfarande är en av världens bästa jazztrumpetare. Plattan blir Miles mest självbiografiska, mycket tack vare omslagets närbildsestetik av fotografen Irving Penn.

Musiken är starkt inspirerad av 1980-talets R & B och funk , med flitig användning av syntar och sequencers. I bakgrunden eldar Marcus Miller på med trummaskiner, samplingar, rusningar på bandlösa basar, funktummar och bassklarinetter!

Miles har två val, försvinna in i tekniken eller ställa sig i ett snett-oavanför-perspektiv och överträffa sig själv. Han väljer det senaste.

Albumet är döpt som en hyllning till ärkebiskopen Desmond Tutu , den första svarta ärkebiskopen i Kapstaden. Och slutspåret ”Full Nelson” hänvisar förstås till Nelson Mandela.

Diamanda Galas: Plague Mass

Diamanda Galas ”Plague Mass” från 1991, letar sig långt utanför musikens rågångar och tar ställning för rätten att leva ut oavsett etiketter och tillhörighet.

Galas är rent av skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.

Viskande, skrikande, gurglande, sjungande, gestaltar hon den desperation som finns i hela begreppet ”musik” och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är.

Lite högtidligt kan man säga att hon är röstens hus, och att rösten är hennes fingeravtryck. Plötsligt en dag inser hon att hon blivit just den här människan på grund av rösten.

Samtidigt är rösten lite kuslig för den har ingen fast kropp. Men vad rösten än är, så är den ofrånkomlig och finns överallt. Utan datorer. Utan flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.

Omslaget från Mute Records balanserar skickligt på en avsatts till skräckfilm (Carrie) och smärtsam body-art (Stelarc). Det ser ut precis som musiken låter: ”There are no more tickets to the funeral”.

Joy Division: Unknown Pleasures

Enkelhet äger. När Peter Saville designar postpunkarna Joy Divisions Lp ”Unknow Pleasures” 1979, kan man undra ifall han är medveten om hur rätt han hamnar.

Bristen på förbindlighet skapar spänning mellan det vi ser och det vi hör. Vi ser en svart kvadrat med en liten vit rektangel av täta ryckiga, nervösa linjer (ett sonogram över en av låtarna) inramat av en bred svart sorgkant. I konvolutet ligger en lp med tung, fysisk, urban rockmusik, som blottade dödköttet i 80-talets begynnande disco.

Skivan innebär att gruppen blir känd internationellt. Men strax innan Joy Division ska turnera i USA hänger sig sångaren Ian Curtis i maj 1980. Övriga medlemmar fortsätter under namnet New Order.

På ”Unknow Pleasures” möts det förtryckta med det befriade. Trummorna låter skrot. Gitarren och basen spelar med kirurgisk exakthet. Sångaren är precis så rädd och ovillig att stå på en scen som det låter.

Joy Division valde låtarna de skulle spela precis innan konserten och de varvade korta och långa, svåra och lätta på grund av Curtis svåra epilepsi. Stämningen har lyckligtvis överflyttats till plattan, och aldrig har det mörka varit lika vackert, befriande och angeläget.

Kraftwerk: Trans-Europe Express

1977. Tyska Kraftwerk reser med tåg från Paris i östlig riktning. Perfekt musik med den arketypiska framåtrörelsen som viker av i kurvorna med sina speciella dopplereffekter.

Albumet ”Trans-Europe Express” har två teman. Ett handlar om hur underbart illusoriskt Europa kan vara, där man plötsligt möter David Bowie och Iggy Pop i en andraklassvagn. Andra temat handlar mera om hur tågresande kan jämställas vid att färdas mentalt i tid och rum.

Metall stöter mot metall när buffertar möts och godsvagnar rangeras. Det sjunger om rälsen när vi passerar Franz Schuberts hemstad Himmelpfortgrund. Stationshus efter stationshus svischar förbi i ett tillsynes ändlöst Europa.

Men mest genialt är ändå omslaget som gjordes i två versioner. Ett som går i Marleen Dietrich’s anda, fotograferat av Maurice Semour i New York 1975. Och ett kraftigt retuscherat filmstjärneomslag (fotot av J Stara) för den engelskspråkiga marknaden.

Här möts konvolut och musik på ett otvunget sätt.

Den tillbakalutade, intellektuella smartnessen och regisserade dekadansen står för allt det som Kraftwerk är en del av: Den kollektiva sucken efter ett Europa som inte längre existerar.