Igor Stravinskij: Le Sacre du Printemps

Paris 1913. Det har skrivits hyllmil om skandalen kring Igor Stravinskijs balett ”Le Sacre Du Printemps” (Våroffer). Känt bland annat för att det byter taktart 150 gånger de sista 20 takterna.

På frågan från journalisten Robert Crafts om vad han älskat mest i Ryssland svarade Igor: ”Den våldsamma ryska våren som tycktes komma igång under en timme och som gav intryck av att hela jorden sprack.”

Stravinskij kommenterade senare uruppförandet av ”Offret” med: ” Jag var äcklad. De stackars dansarna kunde förstås inte höra någonting på grund av oväsendet i publiken. Djagilev beordrade ljusmästarna att omväxlande tända och släcka ljuset för att på så sätt försöka få slut på oväsendet. Det är allt jag minns av uruppförandet.”

Undrar om det är det han tänker när han fäller upp glasögonen och fäster blicken rätt i betraktaren på Arnold Newmans geniala omslagsfoto?

Bilden har det som konvolut till klassisk musik normalt saknar. En stark ikonografi av ögonblickets essens som till exempel finns i porträtt av Rembrandt och Goya. Dessutom är det skönt att slippa den klassiska musikens drypande landskapspanoraman som oftast bara ställer sig ivägen för musikupplevelsen.

Jag började lyssna till Olle Ljungström oroväckande sent. För sent? Så nu försöker jag ta en kvart Olle om dan.

Har verkligen saknat den här såriga och starka, ironiska och samtidigt uppriktiga rösten. Själv har han alltid hävdat att han saknar röst. Men lyssna hur han väger ordens och melodiernas nyanser.

Nu har Ljungström hittat hem. För första gången på många år har han en fast punkt i livet och trivs i sitt gamla hus i Gräfsnäs utanför Alingsås. Lika förvånad som alla andra att han överlevt.

“Jag bor på landet, åker moppe och spelar en hel del. Jag trivs, så gott som det går”, säger han till Expressen.

Idag fyller han 50 år och belönas samtidigt med Cornelis Vreeswijk-priset. Med en motivering som träffar mitt i prick:

”Årets Cornelis Vreeswijk-pris går till en sångare och låtskrivare vars konstnärskap är lika stort, som hans liv varit stormigt. Olle Ljungström är dina drömmar, han är den som aldrig säger nej… Hans nasala och slagfärdiga stockholmska flyttar däremot aldrig. Den letar sig in oss och bygger bo.”

Grattis Olle! Jag firar din dag med att lyssna till En förgiftad man.

David Bowie: Low

1963 skriver Walter Tevis sci-fi-novellen ”The Man Who Fell to Earth”. En främmande civilisation från planeten Anthea lider akut brist på vatten. Humanoiden Thomas Jerome Newton, spelad av David Bowie, misslyckas i sina försök att skaffa vatten och tappar så småningom kommunikationen med sitt eget folk. Samtidigt gör aptiten på alkohol, mode och sex honom apatisk. Och som fånge på jorden kan han dessutom inte åldras.

I samband med filminspelningen flyttar Bowie till Berlin för att få bukt med sitt eget drogproblem. Han försöker bryta med sitt förflutna efter skivan ”Station to Station” och skriver filmmusiken till The Man Who Fell to Earth som regissören dissar.

Delar av den täta, dystopiska filmmusiken blir istället mästerverket ”Low”. Med en ovanlig kombination av dissonanta syntar och atmosfärskapande elektronik (Brian Eno), taggiga gitarrer (Ricky Gardener), och avig sång på ett påhittat språk.

Den utomjordiska instrumentalmusiken med inslag av både Gustav Mahler och svalt ekande skymningsmusik som i Warszawa och Art Decades, spelades in i legendariska Hansa Studio Berlin.

Nu tillhör det ovanligheterna att musik, strikt ikonografiskt, lyckas vara en direkt spegling av konvolutet. Här är undantaget.

  Joni Mitchell: Hits

Hon har kallats idolernas idol. Det är svårt att överskatta Joni Mitchells betydelse för Sing&Songwriter-traditionen. Likväl är det mest utmärkande för Mitchell att hon fortfarande är underskattad.

Lyssna till albumet Hits med den gudomliga ”Both Sides Now” som sista spår.

Som nioåring fick hon polio och låg länge på sjukhus, nära totalförlamning. Hon tillfrisknade, men orkade först inte trycka ner alla strängarna på greppbrädan till sin ukulele. Så föddes hennes berömda omstämningar för att få fram egna klanger. Någon har räknat ut att hon använt 91 unika gitarrstämningar på sina skivor.

Trots att konnässörerna menar att skivan Blue från 1971 är hennes bästa kan man välja ”Hits” från 1996. Hon har nämligen aldrig haft några riktigt hitsinglar att tala om. ”Hits” är alltså både förutsägbar och vilseledande; lite baktung med fnittrig pop som ”Big Yellow Taxi” och ”Raised on Robbery” och en del Woodstockromantik.

Det är spänningen omslag-musik som är grejen. Fotot kunde vara taget av Andy Warhol och hela omslaget präglas av ett warholskt manipulativt seende.

Fotot blir ett överskridande medium för reportagets och kommersens gränser. En förpackning visserligen, men ett djupare samband; ett varaktigt förhålland mellan bild och musik. 

Radio SOM – Soundofmusics egen webradio bullar upp norsk musik av norska musiker – Norge Non Stop.

Det är inte ett sorgeprogram utan en hyllning till kampen för konstnärlig frihet, för modet och lusten att berika livet och världen. Med artister som Supersilent, Kim Hiorthøy, Lemur, Maja Ratkje, Lemur, Susanna and the Magical Band, Paal Nilssen-Love, Svarte Greiner, Arne Nordheim, Jana Winderen, Lasse Marhaug, Huntsville med flera.

I studion Sven Rånlund, i lusekofte.  

För lyssning och komplett spellista utför en enkel knapptryckning här.

Just i detta nu pågår ett världsomspännande, 72-timmars online-event. iTunes streamar George Harrisons ”The Concert for Bangladesh” i sin helhet till och med måndag 1 augusti.

Man kan kritisera iTune för mycket, bland annat för den oflexibla strukturen som får varje mac-användare att någon gång bryta ihop.

Fast här tycker jag mig skönja en humanistisk idé. Bangladesh-albumet gjorde sin digitala debut på iTunes Store tidigare i veckan, 40 år efter den historiska konserten 1 augusti 1971. När George Harrison fick frågan för fyrtio år sedan varför han valde att genomföra välgörenhetsgalan, svarade han;

”I would help, that’s all.”

I dag upplever Somalia nästan identiska problem. Fösvinnande lite har lyckats i avskaffandet av världssvälten. Men kanske, kanske kan Bangladesh-konserten påminna oss om offren för översvämningar, svält och inbördeskrig.

Beatles förfogade över en tredje låtskrivare som revolutionerade soundet. George Harrison: världsmusikern som bytte ut gitarren mot sitaren och skrev en av 
1900-talets stora kärlekssånger, Something. Harrisons låtar brukar börja och sluta i ”fel” tonarter, de använder till och med 
indiska skalor.

Harrison experimenterade med allt, från baklängesloopar till slumpteorier hämtade från avantgardet, och med samma
 omedelbarhet och slumpmässighet ströddes texterna in i det sensoriska soundet. 
Ord, melodi, röster, instrument, arrangemang, produktion fick en ny mening.

Följ 40-årsjubiléet på iTunes. Här är hela spellistan:

1. Introduction by George Harrison & Ravi Shankar

2. Ravi Shankar: Bangla Dhun

3. George Harrison: Wah-Wah

4. George Harrison: My Sweet Lord

5. George Harrison: Awaiting On You All

6. Billy Preston: That’s The Way God Planned It

7. Ringo Starr: It Don’t Come Easy

8. George Harrison feat. Leon Russell: Beware Of Darkness

9. Band introduction by George Harrison

10. George Harrison: While My Guitar Gently Weeps

11. Leon Russell: Jumpin’ Jack Flash / Youngblood

12. George Harrison: Here Comes The Sun

13. Bob Dylan: A Hard Rain’s A-Gonna Fall

14. Bob Dylan: It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry

15. Bob Dylan: Blowin’ In The Wind

16. Bob Dylan: Mr. Tambourine Man

17. Bob Dylan: Just Like A Woman

18. George Harrison: Something

19. George Harrison: Bangla Desh

20. Bob Dylan: Love Minus Zero/No Limit

Anders Breivik är inte bara terrorist han är musikälskare också. Helst vapenskramlande operor av Richard Wagner och Giuseppe Verdi. Och svenska artisten Sagas udda nazicovers på kända låtar.

 “Musiken håller mig inspirerad under träningsprocessen”, skriver han i sitt manifest. “Det här visar att han inte bara bryr sig om kultur och religion, utan har starkare kopplingar till den rasideologiska och vitnationalistiska världen än vad man tidigare trott”, säger musikforskaren Benjamin Teitelbaum till SR:s ”Mitt i musiken”.

VAD i Wagners musik kan trigga överlagt massmord? De signalerande wagnerhornen? Pukorna? De decibelstinna rösterna? Kostymerna? Berättelserna?

Jag köper inte riktigt förklaringen att Hitlers Wagner-kult skulle inspirerat Breivik. Det känns ogenomtänkt. Eller är det så simpelt, i en galen människas hjärna vid en viss tidpunkt?  

Ta operan Den flygande holländaren. Musiken 
går rakt ut i blodet, intravenöst. Bakom segelduken kan vi höra matroskörens 
och Sentas motiv. En riktig spännaropera
 som pekar fram mot Graalberättelsen. Holländaren är världens mest isolerade människa och hans hämndbegär är omättligt.

Det är en rörig historia, detta Wagnerska mandomsprov. Förlösningstanken där kvinnans
 offer är mannens frälsning har mängder av lösa trådar. Och det innebär att
 Holländaren kan se ut lite hur som helst när den sätts upp. Ibland är han en 
kroppsbyggare och bor i ett isberg (Herzogs uppsättning på Bastiloperan). Ibland
 liknar han Schwarzenegger. Ibland en vanligt sjungande, 
gungande sjöman.

Tillsammans med fem slavar kommer Holländaren gående genom universums
svarta hål. Blek och skallig likt Nosferatu knyter han näven och sjunger ut sin 
smärta.

Han 
svävar ovanpå vågorna och hans öde är så medlidsamt att vi till och med kan 
känna sympati för döden. 
Ja, och det ligger en viss skillnad i tyngd mellan Holländarens ”Helig balsam
lindrar mina sår”, och Sentas fjolliga ballad: ”Johå, hej! Hå, hå, johå! På
havet ses ett skepp minsann… Huj! Så stormen går! Johåhej! Huj så riggen
slår…” Snacka om omöjligt par.

Berättelsens om Flygande Holländaren bär på en mängd hemliga drömspår med de mest
 besynnerliga korrespondenser. Den dynamiska kurvan pekar snett uppåt som 
i en klassisk skräckfilm.

Och varför lyssnar Anders Breivik till Verdi när han riggar hemmagjorda bomber? Kanske för att det finns ett drag av dramadokumentär i Verdis musik?

Inget pekar mot att Verdi levde sina dagar som antisemit men han levde i en fantasivärld av 
blod, politiska intriger, svek, utanförskap, svartsjuka – och åter blod. Om Verdi av någon
 anledning inte valt kompositörsyrket hade han förmodligen blivit truppledare i 
Garibaldis armé för ett enat Italien.

Det går att höra en otäck stramhet, stilisering och politiskt styrande logik i denna blodspillaropera. Blodet 
droppar inte ur öppna sår, det handlar mera om inre blödningar. Kvinnan i dramat, Violetta, 
befinner sig i nöjeslivets virvel bland drogade, arroganta, juckande
 lyxvarelser som lever på natten och sover på dagen.
 Så länge Camparin flödar känner hon sig inte sjuk. När hon i sista akten ligger 
inför döden är det ingen som verkar bry sig.

La Traviata berättar, mellan notraderna, om dubbelmoralen, förmyndarattityden, den sociala högfärden och grupptrycket.

Visst är det möjligt att den sortens musikdramatik går att vantolka för syften utanför konsten. 

Ropa Jussi Björling och många ställer sig i givakt. Björling från Stora Tuna personifierar RÖSTEN. Likt en Gloria ovanför den utvalde.

Han kunde själv inte förklara vad som hände när han öppnade munnen och sjöng 
rollen som Manrico i Trubaduren. Men magi var det, från första andetaget. Vad 
publiken fick höra var en dalkarl i Carusos omfång; en naturbegåvning, en lyriker 
med charm och utomordentligt musikminne, en fulländad tenor utan 
perfektionismens tråkigheter, en enkel och reko grabb som snabbt blev populär i
 stugorna.

”Han friade aldrig till folket, i stället var det vi som friade till 
honom”, sa Edvin Adolfsson.

En gång bevistade jag en galen tävling i Borlänge, Jussi Björlings hemkommun. Av 125 
tenorer från 38 länder hade en juryn sett till teknik, kommunikation och 
musikalitet. Under juryns skarpa 
hörsel hade så fem tenorer från Island, Kina, Georgien, Wales och USA valts ut att helst
 sjunga som Jussi, texta som Jussi, vara go och glad och rund som Jussi. Och endast en tenor kunde vinna, 100 000 kronor.

Det vilar en skräckblandat förtjusande stämning över alla dessa ”look-sound-
a-like”-tävlingar. Om det så är att kora tangokungen med stort T, att uppväcka Elvis från de döda, att se ut som Björn Skifs från Badrocksturnén på 90-talet osv.

I Borlänges Kupolen stod tenorerna upp en efter en. Storväxta grabbar i 
30-årsåldern knäppte händerna runt magen och tog sikte mot höga C. Hulkade lite och 
kvävde gråten i ett Pucciniskt ”Que!?”.

Först vill jag minnas att Gwyn Hughes Jones från Wales, f d rugbyspelare som sadlat om till tenor, stegade fram.
 Sedan en förtidspensionerad börsmäklare från USA, Raymond Vary, stark på höjden men grund och 
opersonlig. Därefter en stel isländare, Olafur Bjarnason, som började sjunga 
Donizetti vid 2 års ålder och dessutom inte 
trodde ett ord av vad han sjöng.
 Och han som bredbent och behärskad kammade hem vinsten, kinesen Deng Xiao-Jun.

Jag tror tenorer väcker moderskänslor. Åtminstone när de på bruten 
italienska slår ut med armarna och ropar ”Mama”. Man pratar om tenorkraft men
 knappast några sångare är så bräckliga som tenorer, med körtelrubbningar, låga 
sockerhalter, hjärtbesvär…  Allt detta besvär för att från en kropp
 locka fram en ljus, lyrisk bel canto-röst.

Nej, det går 
naturligtvis inte att vrida klockan tillbaka och hitta en ny Jussi någonstans i
 världen. 
Han tillhörde de sista 1800-talstenorerna, en naiv bakåtsträvare med extraordinär talang. En hygglig svensk som klarade sig undan jantelagen.

Men nu är det dags igen att hylla Jussi. Kungliga Filharmonikerna och tenoren Michael Weinius ger i samband med utställningen Jussi Björling 100 år en konsert med de riktiga klassikerna Till Havs och Land du välsignade. Torsdag 28 juli kl 19.00 Stora salen Stockholms Konserthus. 

Idag har jag tyvärr sagt nej till årets loppisfynd: en tramporgel för femtio spänn med två manaler och härligt morrande baskoppel. Och i priset ingick prutmån!

Det är inget annat än bekvämlighetens triumf. Att jag som älskar orglar ens överväger ett nej. Inklusive omkostnader, hyra av släp, gaffatejp med mera, är det ändå löjligt lite pengar för ett stycke kulturhistoria med unikt ljud.

Sådana är tiderna. Folk väljer att köra sina arveflyglar till tippen. Varför anstränga sig när det finns digitalpianon och Spotify!?

Men med orglar är det lite annorlunda. Vad gör man med en otät frälsare från förra sekelskiftet? Ställer ut den i hagen, på vägen, i soprummet? Eldar upp den?

Nej, orglar behöver omsorg. Därför känner jag mig som en svikare idag.

En gång hörde jag fd biskopen i Visby stift, Björn Fjärsted, säga nåt klokt: “Gud valde att bli människa, han valde inte att bli orgel, där finns en viss distinktion”. Oavsett hur lite eller mycket man tror, förstår man denna mening. Orgeln är större än ett instrument.

”Men varför måste den låta så starkt?”, kanske någon undrar. Orgelns ljud tillhör metafysiken. Den har både utklang och inklang och är uppfunnen för att fylla ett rum med mystik.

Jag tycker bäst om inklangen. Den som öppnar upp lyssnarens meditativa sida. 

Klangen som kan övertala den värsta skeptiker.

Finns det något i orgelns konstruktion som gör att instrumentet eventuellt står i skuld till religionen? 

När en orgelkonsert fungerar uppstår ett märkligt samspel mellan orgelspelaren som en ”animal symbolicus” utrustad med förmågan att använda musikaliska symboler ­ och själva orgeln med sin husliknande kropp. 

Men vad orgelns ljud förmedlar är förstås en tolknings- och smakfråga.

För mig räcker det att tramporgeln har en patina av svunnen tid, från ett Sverige när vi fortfarande hade husförhör.

Och dessutom är det tur att vissa orglar inte låter som de luktar.

Foto: Britt Mattsson