Det dimper ner en pressrelease från Public Service. ”Havet” i P1 är ett reportageprogram som handlar om den värld som sträcker ut sig där stranden slutar och vattnet tar vid. I fyra program undersöker programledaren Monika Fagerholm och producenten Martin Johnson människans dragning och relation till havet.”

Det måste jag höra. Havet är musik. Mitt favoprogram i radio ligger faktiskt utanför ordinarie sändningstid när P1 packar ihop för natten och börjar sända vågskvalp fram till morgonekot.

Jag läser vidare i pressreleasen: “Där finns bland andra Göran Sonnevi som berättar om de döda som vandrar upp ur havet. Inger Alvfen som tillsammans med sin familj är ombord på den lilla båten som ensam befinner sig på ett klotrunt hav. Mitt i den stora labyrinten som utgör skärgården finns Tomas Tranströmer och hans sedan länge döda morfar. Han som hade skärgården i sitt huvud, som memorerade det som psalmverser. Kristian Petri står vid strandkanten. Som barn drömde han om de avlägsna öarna bortom horisonten, om ensamhet och om fyrar.”

I min idealbild av havet studsar Tjorven och Båtsman omkring i skärgården till tolvtonsmusik, reflekterade i Östersjöns blanka spegel.

Men det är något som inte stämmer. Östersjön är ett sönderstressat hav. Förra sommaren stod jag som vanligt på gotländska Tjälders strand med mina barn. Det inbjudande havet hade förvandlats till en stinkande soppa, utanför bryggorna flöt gulbruna flak som stora pizzor. Havet lät annorlunda den här dagen. Ett sugande, värkande blubelitsblubelits, shooka-swish-kish, zammandassah, glubamurk ”, som om ljudet spelades baklänges. Vågorna orkade inte ens slå mot stranden.

När algerna står i blom fattar man att Östersjön är ett grunt och känsligt hav. Medeldjupet är bara 60 meter, fördelat på 400 000 kvadratkilometer, omräknat 0,1 procent av världshavens yta. Den är fortfarande något av en insjö från inlandstiden och extra känslig eftersom vattenbalansen styrs av att lika mycket vatten måste strömma in som ut, skiktat i omsorgsfulla lager. Det innebär att det tar lång tid, 25­30 år, att byta ut allt vatten i Östersjön. Vilket i sin tur gör att ett fåtal söt- och saltvattensarter kan existera här. Många arter lever under konstant salthaltsstress.

Jag bor vid havet året om. Ljudet och dofterna är något jag lever med, sfäriskt. Så fort något rubbas i dessa koncentriska rörelser, påverkar det antagligen mig, där cyanobakteriernas algvälling bara är ett tydligt tecken på att ekosystemet gått i baklås. Tydligare kan det nästan inte bli eftersom förändringarna normalt brukar vara osynliga.

Vatten dör aldrig utan genomgår en komplett cykel. Det återvänder som regn och börjar om på nytt.

 Metaforen kan tänjas ännu längre, som hos den franske filosofen Émile Benveniste. ”Rytm”, säger han, ”hör till de begrepp som kommer en stor del av människans verksamheter vid. Förutsättningen för den stora föreningen av människa och natur i ett betraktande av tiden, intervall och upprepningar”. ”Rytm” är en abstraktion av ”flöda”, vars mening kommer från vågornas regelbundna rörelse. Dessa rörelser ger oss alltså idén till ett språk. På så sätt skapar vi språket och språket oss genom sitt unika sätt att flöda växelvis.

Östersjöns bräckta vattnet är unikt och stressas extra mycket av övergödningen. Och värst är det för torsken. Att ”torska” betyder ju att åka dit, att bli utan, gå miste om. Det var precis vad som inträffade när torsken först råkade människorna; det vita mjälla köttet värderades i guld och kapplöpning till Torskland med baskerna i täten ledde niohundra år senare till överfiske, torskdöd och ekologisk katastrof.

 Utan torsken stannar världen. Får man torsk får man liv. Ingen skörbjugg, ingen svält.

Och slaget om Östersjön fortsätter. Framför allt påverkas havet, även långt utanför kusterna, av att 85 miljoner människor bor inom avrinningsområdet.

Intensivt jordbruk, tung industri, stora städer och mycket trafik ger ifrån sig både näringsämnen ­ och gifter.

I en av Svenska Naturskyddsföreningens årsböcker läser jag att också ålen har det tufft. 90 procent av ynglen dör medan resten inte hittar hem till Saragassohavet. Det inbjudande vattnet är nämligen bara en illusion, för under ytan lurar bakterier, kväve och fosfor att slå till med en ny attack. Kanske i sommar, kanske nästa sommar.

Naturvårdsverket har lagt fram en aktionsplan för havsmiljön. 30 förslag till åtgärder ligger och guppar i något så fint som ”ett pilotområde inom EU:s marina strategi”. Men tyvärr går det alldeles för långsamt. Först 2017 ska själva skrivningarna vara klara.

Till dess får vi nöja oss med Havet i P1, kl 14.30 med start den 27 juli.

Himlen öppnar sig. Och med regnet kommer lugnet. Jag langar in några olyssnade plattor i cd-spelarens mörker; Peter Bryngelssons Wunderbaum och Tonbrukets senaste, Dig it to the end.

Men tanken ställer sig emellan. Jag tänker när jag lyssnar! En osynlig kritiker tränger ut mig även när jag är ledig. Det brukar kallas yrkesskada.

Här sitter jag i sunkigaste fåtöljen och kan inte låta bli att smula sönder Bryngelssons gitarrspel och trassla in mig i ändlösa analyser om Tonbruket spelar jazz eller inte. Så otroligt onödigt. Istället för att bara låta ljudvågen bära iväg mig.

Samtidigt på Aftonbladets kultursidor, tar Alice Eggers upp tråden: “Det är en konst att skriva bra musikkritik, jag har själv försökt och gett upp. Det handlar inte om kön utan om att ändra ramarna för musikkritiken – ett trumljud kan också vara politik (vilket till exempel M.I.A visade tydligt med k-pistsmattrandet i Paperplanes). Dagskritikens konsumtionsupplysning behöver maka på sig nu, musikgenrer upplöses och mixas men recensionsgenren står fast som i det närmaste synonymt med musikjournalistik.”

Plötsligt inser jag att jag alltid har formulerat mig om musik. Texten har hela tiden funnits som ett komplement för att lyfta upplevelsen till ”sakfråga”. En upplevelse så stark att jag tror mig kunna länka den vidare till en läsare som kanske omedvetet tänker: Vem har undanhållit mig det här?

Ett annat ord för kultur är det mossgröna folkbildning. Min 85-årige far är folkbildare och för varje dag blir jag skrattretande lik honom och diskuterar gärna, utan att snobba mig, Beethovens sista stråkkvartett över en lunch. Jag tror på resonemanget där ingen behöver vara vinnare eller förlorare. Och om jag nu betraktar kultur som underhållning inser jag snabbt att den ingår i ett annat utbud av långsammare, allvarligare, problemställande, idébaserad underhållning. Det var därför jag en gång sökte mig till en kulturredaktion.

Av en händelse städade jag nyligen en skrivbordslåda och hittade en gulnad text som jag skrev i Aftonbladet för 18 år sen, under rubriken Vem kan man lita på? Fyndet gör mig både skräckslagen och deprimerad. Särskilt följande rader: ”Aldous Huxley fick alltså rätt. I sin bok ’Du nya sköna värld’ beskriver han en hånskrattande mediemogul som omformar och utarmar min föreställning om nyheter, politik, debatt, kultur, religion osv. I stället för att se och lyssna deltar jag fjärrartat i det våldsamma flabbet framkallats av medias entreprenörer. Förvrängningen av det offentliga samtalet är kolossalt. Det desperata svaret på Vem kan man lita på? blir: Ingen.”

Vad händer när det pågående livet ständigt definieras som förströelse, när vi förvandlas till publik, offentliga angelägenheter legaliseras som lek och rapporten från ett krig på andra sidan jordklotet upplöses i fnitter? Vad finns det för tröst för en civilisation som dränks i skratt? (Huxley hade förresten ett passande uttryck för denna passivitetscirkus, ”orgi-porgi”.)

I media talar man ibland utan att ha något att säga, och ibland kallas det underhållning. Det är just den känslan av ”att bli förd bakom ljuset” som kultursidornas underhållare (inklusive mig själv) vill motverka. En extra poäng är att allt inte är begripligt. Vet man inte vad till exempel kvintcirkel eller syntbas betyder går det bra att söka orden på nätet, och plötsligt har den gamla och den nya världen interagerat (obs kulturord!).

Många som säger sig hata kultursidor har ett gemensamt: De läser inte sidorna! Och många räknenissar som vill tippa kulturen över ättestupan har ett gemensamt: De tror att det lönar sig!

… Nu byter Peter Bryngelsson gitarrpedal igen. Det är en bra cd med många filminfluenser, särskilt när musiken ackompanjerar det gotländska regnet.

Som så många andra hänger jag på Politikerveckan och förlänger frukosten med gratisbullar.

På ett ställe debatteras löpsedlar. I ena ringhörnan pr-konsulten och tidigare journalisten Steffan Dopping. I den andra i samlad trupp; Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Resumés chefredaktör Viggo Cavling. Och smidigt, både i och utanför panelen, Alex Schulman.

Med klädsam ironi har man roligt åt Doppings seriösa åsikt att löpsedeln i någon mån bör spegla verkligheten! Den åtråvärda ”åh fan”-faktorn sågas av Dopping.

Men utgår vi från att en löpsedels livslängd kan mäta sig med en marshmallow, lever trots allt några kvar i minnet. En som ständigt återkommer är: “Miljonär högg ihjäl sin hund med machete.”

Lingvistiskt är en löpsedel förstås en värld i sig. För ingen annanstans uppstår ord som Nakenchock! Snösmocka! Bröstchock! Kräkkollaps! Kärlekskaos! Eller retoriska saltomortaler som Aftonbladets: “Mord idag på Östermalm, Greve sköt neger med jaktgevär”.

Men just nu tänker jag mest på alla löpsedlar vi inte fick se:

Så får du Iggy Pops superkropp.

”Min son dog av atonal musik” – 33-åringens pappa berättar.

Svenska dirigenter på sexsemester.

Ozzy Osbourne: ”Min hjärna blev ett kilo lättare på tio dagar.”

Så mycket tjänar tonsättarna i din kommun.

Träskpaktens svek mot opera-Angela.

John Cage bryter tystnaden.

Känd konsertpianist blottade sig för grannarna på Värmdö.

SVT-kaos efter uppgiften att Dror Feiler tar över Allsång på Skansen.

Foto: Britt Mattsson

Vid källarröjningen nyligen flöt en gammal bekant upp till ytan: Musikens Makt. En tokideologisk publikation som gavs ut mellan 1973-80.

När redaktionen började svartlista intrument som ”särskilt borgerliga” slutade jag att prenumerera och gick samtidigt ur Musikforum. Tänk vilken tokig tanke, att till exempel fiolens sound, hur den spelas och låter, skulle kunna personifiera hela borgarpacket! Och att det skulle vara borgerligt att öva?!

Jag som bara älskade musiken fattade ingenting, hur skulle jag då värdera Frank Zappa som hade Jean Luc Ponty på elfiol? 

Trots allt visar musikens kulturpolitiska diskurs, nu som då, många likheter. Med den stora skillnaden att ideologin har nyanserats. Och många känner att musikens makt är större än den synes vara i statistiken när kulturens bidrag och stipendier fördelas.

Men hur stor maktfaktor är den och hur ska den klara sig? 

Därför arrangerar Föreningen Svenska Tonsättare (FST) tillsammans med ett SKAP, Musikalliansen och Musikcentrum eventet New Music Xperience under Almedalsveckan, i Tonsättarnas hus i Visby 3-7 juli.

Det är en manifestation för musikens värde, potential och framtid. Det blir seminarier och workshops varje dag kl 10, 14 och 16 om varför musik är viktigt utifrån ett personligt, kulturellt och samhällsekonomiskt perspektiv. Medverkar gör bland andra Sveriges färskaste generaldirektör – Stina Westerberg från Statens musikverk samt Elisabet Widlund, vd för MusikSverige. Dessutom framförs ny livemusik i NewMusicBar varje lunch kl 12 och varje kväll med artisterna Midaircondo, Amazonas, Pascal, No More Four Seasons, Svensdotter/Ek/Janson och Syntjuntan..

… ofta när jag föreställer mig musik och makt går mina tankar till Dror Feiler. Han rör sig som en gammal agitator i musik och aktivism: på turné i Colombias regnskogar, i Mexico citys vimmel med gatumusikanter, i någon sliten rysk förort, på fina konserthuset någonstans i världen.

En dag knackar det på hans dörr ”Goddag, jag heter Alvares och är Farc-representant i Skandinavien. Några av oss har sett ditt partitur, vi har följt dina politiska uttalanden och undrar om du vill komma till Colombia och spela för våra soldater.”

Därför kan Dror inte delta i Almedalen, eftersom han och saxofonen sitter på ett skepp till Gaza.

Borgerlig fiol med borgerlig violinist?

Det är fullt möjligt att vara smal på ett brett sätt. Kanske det bästa exemplet är Norbergfestivalen. Så smal att öronen blöder och samtidigt så bred att den når exakt de besökare den vill nå.

På varuestetiskt überspråk kallas det segmenterad paketering. Norberg har lyckats paketera sin musik och sina bilder med mörker, melankoli, elektronik och en stor portion gruvromantik.

Festivalen startade 1999 av Michael Cristiansen och lockar med sitt experimentella anslag besökare från hela Skandinavien som i gassande sol samlas i ett övergivet gruvområde. I det som nu är den centrala scenen, Mimerlaven, bearbetade man tidigare järnmalm. Byggnaden restes 1957. Hematit och magnetit från dagbrotten runt Norberg transporterades till Mimer, krossade och bearbetas sedan ytterligare. Gruvnäringen upphörde på 1980-talet.

Varje år spelar mellan 60 och 90 artister på Norbergfestival. Musikstilarna spänner från Avantgarde, EAM och Drone via Electronica, 8-bit och Acid till Breakcore, Detroit Techno och Dubstep. Under åren har artister som t.ex. Pole, Pamelia Kurstin, Luke Vibert, Kid606, Fennesz, B12, Vladislav Delay, Pan Sonic, Monolake, Bong-Ra, Skream, Biosphere, DJ Food, Andreas Tilliander deltagit. 

Som vanligt drabbas jag lätt av svindel när jag bläddrar i senaste upplagan av Norberg, i år 28-30 juli. (Se hela programmet här). Det är fräckt. Det är oanpassat. Det är audiovisuellt. Och ger en inblick i framtidens musik redan idag.

Spelas i Norberg i sommar.

Opera är inte min coup of tea. Och varför ska det vara det?

Operavärlden är en konstig värld. Ett onödigt krångligt sätt att berätta en historia med överhäng och textmaskiner och illa skrivna dialoger. Värst är pauserna mellan akterna, själva minglet där besökarna försöker bräcka varandra i Bayreuth-poäng.

Men ibland sätts det upp en ny opera, där vi alla står på samma outgrundliga nivå.

Idag skriver världens ledande dagstidningar om midsommarhelgens premiär av operan om Bill Clinton: ”En nyskriven opera om USA:s tidigare president Bill Clinton sätts upp i New York i helgen. Manuset är skrivet av Bonnie Montgomery och fokuserar på en vanlig dag 1959 då 13-åringen Bill Clinton bodde hemma hos sin mor och våldsamma svärfar. Föreställningens namn ”Billy Blythe”, kommer från den förre detta presidentens dopnamn Blythe. Bill Clintons biologiska far, Bill Blythe, dog tre månader innan sonen föddes. Clinton tog senare sin svärfars namn.”

Tala om snål information. Vem är Montgomery? Vad vill hon säga med opera? Är det ett hyllnings- eller kritiskt dokument? Vem har komponerat musiken till operan? Var sätts den upp? Hur låter den?

Det späder bara på mina tankar om operan som en konstig institution där man tar det mesta för givet. Tänk en ny release av en roman där författarens namn inte nämns. Eller en ny cd med gruppen vars namn anses oviktigt.

Om jag råkat vara i New York under midsommar hade jag antagligen ägnat några timmar år den slirige ex-presidenten. Det är en typisk amerikansk tradition detta att operafiera politiska män.

Ett bra exempel är John Adams ”Nixon in China”. Hans musik är vacker och lite söt. Men det mesta är bara en illusion, som en klassisk Hitchcock-film där man inte vet om det är en älskare eller mördare som väntar i mörkret vid sista trappsteget.

Operan Nixon in China blev genast uppmärksammad i NBC:s nyheter och inledde någonting nytt, ett slags dokuopera baserad på verkliga konflikter och politiska utspel. Operan slingrar sig fram i ett landskap åtskilt av den kinesiska och amerikanska muren. Den gode, den onde och den fule är inte helt igenom god, ond och ful. Visst är Nixons ledmotiv både banalt och sentimentalt och paranoidartat men innehar också en strimma av godhet. Musiken vill åtminstone ge Amerikas ”everyman” en ärlig chans. Och vem vill inte se Mao dansa foxtrot! 

Eller tänk tanken: en nyskriven opera om Fredrik Reinfeldts dagar – före och efter makten.

Bonnie Montgomery.

Innan jag lämnar Ljudmiljöcentrums Bulletin för den här gången, hittar jag ytterligare en nyhet som vore dumt att undanhålla någon.

”Den vanligaste mening som yttras vid restaurangbesök idag är ”vad sa du?” Detta hävdar åtminstone den danske akustikprofessorn Jens Holger Rindel, som efter att stört sig på för många bullriga restauranger initierat ett projekt runt hur restaurangmåltidens ljudmiljö skall kunna förbättras.

Detta har resulterat i en forskningsrapport publicerad i den välrenommerade facktidskriften ”Applied Acoustics” under rubriken ”Verbal Communication and Noise in Eating Establishments”. Resultaten pekar på att även själva maten faktiskt smakar sämre om den är kryddad med ett övermått av buller och stoj.

I själva verket kan man tala om ”bullerförorenad mat”, säger Rindel. Rapporten ger även en guide för akustisk behandling av restauranglokaler specifikt med hänsyn till samtals- och måltidsmiljön.” 

Läs mer om forskningen här.

Bullriga grodlår?

Bullrig pölsa?

I den alltid lika välunderrättade bulletinen från Ljudmiljöcentrum i Lund läser jag en udda nyhet.

Det handlar om katten Smokey som spinner lika högt som ett flygplan och överröstar både TVn och stereon. Uppmätt på en och en halv meters håll surrar Smokey gladeligen iväg i 80 dB! Den enda stund den är tyst när den sover, konstaterar den stolte ägaren, som tycks komma väl överens med Smokey, ljudet till trots.

Smokey är alltså världens mest högljudda katt och påstås kunna spinna starkare än dånet från en Boeing 737 har därmed nu tilldelats The Guinness World Record för ”The loudest purr by a domestic cat”.

Guinness World Records redaktionschef Craig Glenday välkommar Smokey till sin katt-alog och Ljudmiljöcentrum gratulerar såväl Smokey som matte Ruth Adams i Pitsford, Northampton i England.

Läs, se och hör Smokey här.

Under våren har teamet bakom radioprogrammet Ström gjort ett musikexperiment. Det är den klassiska viskleken som går i retur. Men den här gången handlar det om elektronisk musik.

Apropå röster som trotsar allt förnuft.

Integritet. Intelligens. Så innerligt det kan bli.

Lyssna till P J Harvey, egentligen är det det  jag vill säga.