För nån vecka sedan fick Göran Marcusson sitt nya instrument.

Och inte vilket järnrör som helst utan den exklusiva tvärflöjten “Western Orchid”, tillverkad av musornas instrumentmakare Miyazawa i Japan.

Flöjten är resultatet av ett längre projekt mellan Miyazawa, musikaffären Windcorp och Göran Marcusson. Tillsammans har de utan kompromiss samlat det yttersta av teknik, design och erfarenhet i målet att bygga världens bästa flöjt. Till skillnad från stråkinstrument, där många av de bästa instrumenten byggdes för flera hundra år sedan, går konsten att bygga en tvärflöjt ständigt framåt.

Instrumentet är i huvudsak tillverkat av 2 olika sorters guld samt silver och platina. På insidan finns tekniska landvinningar i design för ton och teknik.

På utsidan är instrumentet rikt ornamenterat och ingraverat med kinesiska tecken finns namnet Western Orchid, en orkidé (lat. Phalaenopsis) som med sin enorma rikedom i färg och form har fått dela sitt namn med just denna flöjt.

Hur himmelsk och/eller dyrt det låter kan man höra på Kronhuset i Göteborg kvällen fredagen den 20 april med Göteborg Wind Orchestra.

Tjoflöjt.

När regissören David Lynch fyllde 65 checkade han in som ”rocksångare”. Han hade jammat med Moby och producerat Christa Bells cd This Train och More Love & Dead med Johnny Parrys kammarorkester.

Han har alltid varit djupt involverad i ljudläggningen av sina filmer. Och har dessutom skrivit och sjungit två låtar för filmen Inland Empire och tidigare släppt singlarna I Know och Good Day Today.

Så det kändes naturligt att han placerade gitarren i knät och gjorde en hel cd med den olycksbådande titeln Crazy Clown Time.

I min recension skrev jag: ”Min första tanke är Roy Orbison på halverad hastighet, den amerikanska drömmen i sorgkantade ackordsföljder. Trummorna ligger nästan utanför slaget, och Lynchs falsettsång associerar omedelbart till något väsen i Twin Peaks. Kanske Mike den enarmade, eller Killer Bob, eller dvärgen som dansar och pratar baklänges i agent Coopers drömmar. Det är visuell musik där bilden känns överflödig.”

Davd Lynch har inte regisserat en film sedan Inland Empire från 2006 och har inte heller släppt en musikvideo från någon av låtarna från debutalbumet. Tills nu.

Men hjälp, vad är detta? Videon till titelspåret saknar det mesta av hans audiovisuella finesser. Det här är smygpornografisk alkoglorifierande shit. Avsaknad av magi.

Är han slut nu? Vad återstår av regissören jag en gång älskade, en kedjerökande föredetting?

Under några sömnlösa nätter på Madagaskar låg vi och lyssnade på klockgrodorna. Vi delade in dem i rockpoeter, growlare, trubadurer och smörsångare. 

Jag gissar att det var just då som jag blev ett ljudfreak. Det går nämligen att hitta musik överallt.

I morse lyssnade jag som vanligt på Naturmorgon i P1. Realtidsradio när den är som bäst. Reportern huttrade omkring i Malmö och frågade folk på stan vilka fåglar de hört eller känner till. Och knappt någon hade hört eller sett någonting! En kråka. Möjligen nån svan! Duvor.

Trots att staden är ett stycke urban natur med ett femtiotal fågelarter, hör vi ett fåtal av dem? Är inte det konstigt?

Även i senaste numret av Ljudmiljöcentrums nyhetsbrev aktualiseras fråga. I University of Oregon i USA huserar ”The western Soundscape Project” som idag har arkiverat över 1000 inspelningar av vilda djur från olika platser i USA.

Arkivarien Jeff Rice säger att den urbaniserade människan har tappat kontakten med naturens ljudvärldar och hela generationer av städernas barn har inga erfarenheter längre av hur vilda djur låter i naturen, de flesta har aldrig inte ens hört en groda i verkligheten. Än mindre en skallerorm.

Många djurarter har speciella läten som är knutna till särskilda platser ungefär som lokala dialekter, säger Rice. Och med hjälp av inspelningarna skapar man nu databaser över exempelvis hur fåglars ”sångkulturer” förändras över tid och rum.

Gå in på ”The western Soundscape Project”. Klicka runt och lyssna!

13-15 april kommer The Brodsky Quartet till Uppsala Konserthus för att spela Dimitri Sjostakovitj’s 15 stråkkvartetter. Tre dagar. Fem konserter. 

Det är ingen dålig satsning. I Frankrike börjar konstmusiken få det tufft. I Holland är det ännu värre. EU:s harmoniering av kulturpolitiken slår hårt mot kultur som inte bygger på biljettintäkter.

Brodsky Quartet befinner sig, med sina fyrtio år, fortfarande i frontlinjen bland stråkkvartetter i världen. Dels är den genuint klassisk. Dels vågar den kliva över musikaliska gränser. Göra som ingen annan. Till exempel har kvartetten gjort sig känd för samarbeten med Björk, Elvis Costello och Dave Brubeck.

När de nu tar sig an Sjostakovitj samtliga stråkkvartetter gör de det på sitt alldeles egna vis. Stående för att ge musiken extra energi. Det är en rak spelstil som egentligen passar all musik, men kanske särskilt nyskriven musik med stort frihetsbegär. 

Ja, Sjostakovitj.

I Sovjetunionen var all musik föremål för politisk granskning. Och i sin musik förblev Sjostakovitj både nationalmonumental och konstigt nog också privat. Den är originell. Färgrik. Tvingar fram nya speltekniker. Fylld av gåtfulla citat från Rossini, Wagner, Glinka, Beethoven.

Efter Stalins död kunde man kanske väntat sig att Sjostakovitj skulle ha dragit nytta av den mindre skärpta kontrollen. Eller hade han blivit alltför trakasserad för att våga? Det var bara det att han gömde kritiken i noterna. Ironiskt, barskt, humoristiskt.

”Utan musik är det svårt att föreställa sig människans liv. Utan musikens ljud skulle det vara ofullständigt, ödsligt fattigt”, sa Dmitri Sjostakovitj.

Filosofen Theodor Adorno menade att musik bara kan kommenteras  genom annan musik. Det kanske var en sanning under Warsawapaktens hårda tryck. Men förutom den skarpa blicken fick Adorno fel i det mesta, till exempel hur populärmusiken skulle självdö på grund av sin egen förljugenhet. 

Också som tonsättare gick det åt skogen med Adornos drömmar, särskilt operan Der Schatz des Indianer-Joe efter Mark Twains bok.

Apropå att kommentera musik på ett udda sätt. Men ändå så rätt.

Så har de kinesiska grönsaksmusikanterna Nan Weidong och Nan Weiping, väl medvetna om hur både kultur och musik är färskvaror, hittat nya sound i genmanipulerade morötter och funnit uråldriga kinesiska skalor i rovor och palsternackor. Klangen i sötpotatisen är fantastisk!

Frågan är om man både kan äta musiken och ha den kvar. Lyssna!

Har tanken slagit dig hur dåligt ljus i kombination med dåligt ljud förpestat din vardag?

Du sitter i ett trist rum och kisar där ljuset känns som svagt tee. Koncentrationssvårigheter. Stress. Ingen matlust. Sus i öronen. Spännband över tinningarna. 

På Ljudmiljöcentrum i Lund ägnar man en hel dag åt detta gissel. Symposiet  den 4 maj har den lite beiga titeln ”Ljudmiljöer för lyssning och lärdom” men tangerar ett större samhällsproblem än så.

Bland annat konstateras i rapport efter rapport att studenter vid svenska högskolor som har bristande akustik och ljus tvingas till betydligt tyngre kognitiv belastning än vad de skulle göra under bättre förhållanden. Av de studenter som besväras av störande ljud/ljus uppger åtta av tio (78 procent) dåliga miljöer som orsak till att de inte kan koncentrera sig. Sex av tio har svårt att höra. Över hälften blir trötta. Drygt 40 procent får svårare att komma ihåg.

Siffrorna talar sitt tydliga språk, och Lunds universitet är inte ensamt om problemet. Varje offentlig plats berörs mer eller mindre. I de fall ljud-ljus-komplexet inte är genomtänkt.

Visserligen ligger tyngdpunkten i symposiet på miljöns betydelse för kommunikation av intellektuellt krävande material. Men frågan kan tänjas till livskvalitet i stort.

Bra jobbat Ljudmiljöcentrum. Gör oss medvetna om det vi är som mest omedvetna om.

Dåligt ljud? Dåligt ljus?

Årets besvikelse. Skivaffären Fnac bredvid Bastilleoperan har bommat igen! Reptilhjärnan i mig rycker i dörren, men så upptäcker jag att Fnac förvandlats till Gym.

Typiskt. Mera kropp. Mindre ande. Men i Montparnasse finns tack och lov en liten Fnac-butik som överlevt med personal som gillar musik. 

Inte alls länge sedan var Virgins butik i Paris en av världens största skivaffärer. Idag är den ett biljettkontor med kepsar och t-tröjor på repertoaren.

Jag tror alltså inte på marknadsanalytiker som påstår att skivförsäljningen ökar tack vare/på grund av musikens digitalisering med Spotify, Last FM m fl. 

Vi som gillar musik av flera anledningar än tidsfördriv har blivit lurade. Och vi vill ha sociala butiker där man kan stå och hänga och bläddra och snacka musik.

Skivbranschen är inne i sin största omorganisation någonsin; de multinationella ägarna blir färre och flyttar samtidigt in till centralt belägna kontor i världens tio största huvudstäder. De fem jättarna BMG, EMI, Universal, Warner och Sony producerar i dag cd-skivor motsvarande 93 procent av marknaden. Resten produceras av en brokig skara independentbolag.

Under hundra år har musiken passerat många olika format, och för varje gång har alla berörda sett konturerna av teknikens slutskede. När 78-varvarna successivt skulle uppgraderas till lp var det flera bolag som in i det längsta vägrade att överge det gamla formatet. När Philips lanserade den första cd:n 1979 blev reaktionerna något annorlunda. Både lp-samlaren och ”Back to monorörelsen” levde faktiskt mycket längre (och lever fortfarande) i symbios med cd- och hififolket.

Musik behöver ju praktiskt taget ingen fysisk lagring. Den är luft och kan också avlyssnas som luft, strömmande.

Skivhandlaren svälter till döds. Samtidigt tiodubblas musikutbudet ungefär vart tionde år. Sådan är paradoxen. 

Petter & Lottas i Gävle (finns inte mer).

Om jag nu hade varit i Sverige och särskilt i Uppsala.

Då hade jag inte missat gratisföreläsningen på Psykologiska institutionen idag. Lokal: sal 14:031.

Är man det minsta intresserad av musik, annat än som underhållning, har musikpsykologen David Hargreaves vid Roehampton University i London mycket att säga och lära.  Nu berättar han om sin nya bok, Musical Imaginations med sikte på musikalisk kreativitet.

Hargreaves menar till exempel att lyssning som kreativ verksamhet har försummats. Genom att placera lyssnandet i centrum för musikalisk kreativitet – som i vanliga fall ses som manifesterat i aktiviteter som komposition, improvisation och utförande – framväxer ett nytt perspektiv där föreställningsförmågan är den gemensamma grunden för alla musikaliska aktiviteter.

Och det är han inte ensam om att mena.

Musik är lika mycket hjärnaktivitet, hallucinationer, minnesförlust, galenskap och värkande tinninglober. 

Musik kan även vara en åkomma som hemsöker dig när du försöker somna mellan svettiga lakan. När du vaknar är musiken fortfarande närvarande, som ett bullrigt tinnitusackord.

Själv tror jag att jag har ”diagnosen” synestesi. För en synestiker har tonarter lysande färger. Tonsättaren Michael Torke menar till och med att G-moll inte bara är gul utan ockra eller gulockra. D-moll är som flinta eller granit och f-moll jordig och asklik . Även vissa platser och händelser drar åt olika tonarter. Gävle, staden där jag bor, går i H-dur!

En pianist som verkligen fick känna på musikens kraft var Paul Wittgenstein (bror till Ludwig). Under första världskriget förlorade han högerarmen. Det är svårt att föreställa sig hur en pianist kan återvinna livsmodet efter en sådan händelse, men Wittgenstein lyckades öva upp vänsterhanden. Många tonsättare lockades komponera för honom: Erich Wolfgang Korngold, Franz Schmidt, Paul Hindemith med flera.

Vad jag menar är att världen mår bättre av musik. Det gäller att aldrig ge upp idén om ett musikaliskt samhälle. 

Just nu i Radio-SOM. Min favorit bland e-tidskrifter. Jazz, impro, avantrock, strupsång och andningar från artister som Abbey Lincoln, Jaap Blonk, Acid Mothers Temple, Ami Yoshida/Toshimaru Nakamura, Art Bears, Ramon Sender med flera. 

Lite högtidligt kan man säga att rösten bor i dig: Du är röstens hus. Det är i alla fall vad de flesta sångare upplever. Kritiserar man en sångare för hennes röst kan det upplevas som ett rent personangrepp.

Ibland undrar jag om rösten är själens fingeravtryck? För plötsligt en dag inser jag att jag blivit just den här människan på grund av rösten. Och jag minns fortfarande logopedens grimaser när jag säger ”munhåla”. Nej, något sådant organ känner vi inte till, däremot ”röstspringa.”

”Rösten är hemsk för den har ingen kropp”, skrev en gång Katarina Frostenson. Och jag vill minnas att hon fortsatte: ”Vad gör kroppen när den hör sig tala? Ofta ingenting.” Röstspringan är ingen vacker syn, och det är ett under varje gång att något så vackert som en röst ska leta sig upp genom denna  köttiga tunnel.

Vad rösten än är, är den ofrånkomlig och finns överallt. 

Inga datorer. Inga flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls, sångapparaten överlever allt.

Ja, ”Rösten – vad är den för djur egentligen?” (Katarina Frostenson)