Just nu. I denna stund. Spelas musik av Karin Rehnqvist på Miller Theater i New York.

Och när man spelat färdigt kommer hon som första svensk att föreläsa på World leaders forum, som tidigare har gästats av bland annat Bill Clinton, Nikolas Sarkozy, Vladimir Putin och Valery Gergiev.  

Jag undrar om vi i Sverige fattar vidden av Rehnqvists genomslag på musikscenen? Nutida musik som tar med lyssnaren på en resa genom årsringarna. Musik med naturlig koppling till folkmusiken. 

Så här beskriver Rehnqvist sin status (citerat från hennes hemsida):

”Jag bor i Stockholm, i utkanten av Europa men i centrum av Sverige. De senaste somrarna har jag tillbringat i norr, i utkanten av Sverige, men i mitten av Norrland, norra Sverige. Att bo allra längst upp i norr är för mig att bo i utkanten. Lever man dessutom utan el och väg, vilket faktiskt fortfarande förekommer, lever man dessutom i utkanten av tiden.

Vad som är utkant är alltså mycket relativt. Förhoppningsvis kan man i utkanterna idag behålla lite mer av sin särart. Människans olikheter, hur livet gestaltar sig och har gestaltat sig under långa tider under olika livsbetingelser intresserar mig mycket.

Dock finns det i detta att behålla och ta vara på sin särart en paradox, därför för att kunna uppskatta, se och ta vara på det lokala kräver ofta att man vet mycket om vad som sker runtomkring. Man kan inte vara isolerad.

När jag studerade komposition i början av 80-talet på Musikhögskolan i Stockholm förekom flitigt internationella föreläsare, t ex var varje år Brian Ferneyhough gästlärare under tre veckor, vilket betydde mycket för oss. Numera reser jag mycket, och förstås finns i Stockholm alltför många gästspel för att man ska kunna följa alla.

Att bo i ett litet land med få invånare betyder också att vi alla är mer eller mindre beroende av varandra. Kanske leder detta till ett mjukare samarbetsklimat.

Mitt förhållande till svensk folkmusik är mycket djupt och självklart, trots att jag inte mötte den genuina, gehörsmässiga traditionen förrän i 20-årsåldern. Jag skulle vilja säga att folkmusiken i min musik väger lika tungt som den västerländska konstmusiken. Detta avspeglar sig inte främst i lån av melodier, vilket också förekommer, utan framförallt i principer, spelsätt, tonmaterial. T ex vad gäller rösten, att inte eftersträva egalisering, utan låta varje register klinga olika. Att gärna använda mycket lösa strängar i musik för stråkar. I stycket Taromirs tid finns en bordunkänsla och intonation av kvartston på tersen.

Flera av mina vokalstycken har jag komponerat direkt för folksångerskor och bland annat använt och utvecklat deras speciella ropteknik, kulning. Denna teknik användes förr för att kalla på boskap och kommunicera över stora avstånd och den ger en mycket stark, vibratolös ton i högt register.

Den äldre svenska folkmusiken hörde samman med bondesamhället. I Sverige har vi också samernas uråldiga tradition, jojken. Den har jag också låtit mig inspireras av, men mer på avstånd och inte så konkret som av svensk folkmusik, eftersom jag inte känner den så väl. Tradition måste brukas med kunnighet och respekt.

Karin Rehnqvist för Wien Modern.”

Rehnqvist.se

Richard Wagner skrev Ringen och placerade den i den olympiska operans boning, Bayreuth.

Motsvarigheten i Karlheinz Stockhausens universum är Licht. Det börjar med Måndagsoperan, Tisdagsoperan, och så vidare. En opera för varje veckodag och inalles 25 timmar musik, text, ljus, scenografi, mim, film och dans.

Han har berättat hur han knäckte formeln till Licht på balkongen vid ett tempel i Kyoto. Huvudpersonen Michael, född under påvra förhållanden, drar iväg på en intergalaktisk resa. Pappa Lucifer, förintandets kraft, och mamma Eve, motkraften och alltets ljus, ser sin son plötsligt lätta från marken och bli en människa, sedan en vision, och till sist en gudsspegel.

Att Karlheinz valde att berätta sin självbiografi så reservationslöst retade naturligtvis många. Vem trodde han egentligen att han var? En tysk Tomas Di Leva? Jesus? Vem besitter denna rätt?

Innan han avled 2007 startade han nästa himlastormande projekt; en opera per dygnets alla 24 timmar!

Idag, onsdag, knastrar det till i ledningarna.

Karl Bartos kommer till Strand i Stockholm!  Det påstås att Bartos var kärleken i Computor Love, popen i Techno Pop och människan i Mensch Maschine och nu är många nyfikna på hans Live Cinema-projekt. Ett audio-visuellt flöde där videos och musik interagerar och innefattar både äldre Kraftwerklåtar och nyare soloverk. 

Det är i en lödtennsdoftande maskinhall Kraftwerk ursprungligen hör hemma. Maskiner spelar mestadels rätt toner, de behöver aldrig vila, de lyder snällt sina skötare. Med en teknologs sanna skadeglädje tvingades Kraftwerk erkänna att de inte kunde leva utan sina maskiner. Den stora ironins triumf sker när de låter robotar framföra The Robot så stiltroget att publiken jublar av osäkerhet.

Med nya instrument av stål och skräddarsydda kostymer ger man 1973 sin första konsert utanför Tyskland under namnet Kraftwerk.  Kylan och glamouren tar tvpubliken med storm. Det stora genombrottet kommer året därpå med albumet Autobahn som i original sträcker sig över en hel lp-sida med 22 minuter. Här finns nyckeln till det som kommer att påverka all elektronisk dansmusik. Trots att Kraftwerk var allt annat än dansmusik!

Historien om Kraftwerk är fortsättningsvis en smart mix av musikalitet, design och elektronisk utveckling där konstruktörer tar fram nya modeller av allt från enkla pekfingersyntar till komplexa digitala system. Och trots att Kraftwerk aldrig utgett sig för att kunna eller vilja sjunga ligger det progressiva spårämnen även i texterna.

Nutid och framtid skildras ur det förgångna i en naiv vinkel. Den tillbakalutade, intellektuella smartnessen och regisserade dekadensen står för allt det som Kraftwerk är en del av: Den kollektiva sucken efter ett Europa som inte längre existerar.

Så nu undrar vi om Karl Bartos bara är en föredetting eller har lyckats förvalta sin image som Kraftwerks utbrytare.

Vindharpa av Maarit Puhakka, foto Pekka Turunen

Fråga tio personer från vitt skilda kulturer om deras favoritljud. Man skulle kunna tro att en japan gillar elektriska ljud mera, än en isolerad invånaren utan el. Men så är det alltså inte.

Högst upp på listan kommer visserligen alltid vatten, men därefter vind. Värre är det med vinande, isande vintervind. De flesta svarar likadant oavsett ålder, kön, klass, kultur.

Det är nästan alltid atmosfärljuden vi refererar till, det tycks finnas mera visdom där. I städerna har man alla ljud nära inpå kroppen. I naturen selekterar man nära ljud och avlägsna ljud på flera kilometers avstånd.

Jag tänker att man i vinterlandskapet skulle kunna anlägga vindharpor som spelar med blåstens osynliga fingrar. Harporna ger ett klart ljudskimmer, är fina att se på och fungerar samtidigt som små vindkraftverk när elförbrukningen går på högvarv.

Det är faktiskt en gammal grekisk idé från Aiolos, vindarnas gud. Aiolos gifte sig med Eos och fick sönerna Boreas (nordostvinden), Euros (sydostvinden), Notos (sunnanvinden) och Zefyros (västanvinden).

En kvartett av vindharpor i en vinterträdgård.

Eventuellt lever vi med bakgrundbruset från Big Bang inuti- och ovanför våra huvuden. Men går det att höra?

Ja, på vintern, under kalla nätter när Vintergatan verkligen gör skäl för namnet Milky Way. Det är visserligen ”tyst” men går som en stöt av fraser, motiv, teman, upprepningar, skalor, klangfärger, tonhöjder, kraft, energi, intervall, modulation, takt, puls, rytm, tempo… genom magen.

Det är då man gärna vill ge strängteorin rätt i att ALLT består av trådar eller strängar som länkar samman universum.

Teorin går i korthet ut på att världen och de partiklar som förmedlar kraften, tiden, ljuset är ett slags vibrationstillstånd hos extremt små endimensionella strukturer, likt toner och övertoner på en vibrerande fiolsträng. De här supersträngarna förmår hålla ihop stjärnorna och galaxerna och atomerna och elektronerna. Ja, så att planeterna inte ramlar ner från sina upphängningar.

Som en av invånarna på Vintergatan är jag alltså beredd att hålla med om att något spelar på himmelsmekanikens greppbräda. 

Idag har stora delar av ljudens associationskraft gått förlorad. Men på sina ställen förekommer små ljudsällskap som sekteristiskt och närhört associerar till bestämda ljud.

Ta motorcrossklubben som lyssnar till inspelningar av varvtal. HD-klubben som lyriskt avnjuter tvåtaktsljudet. Föreningen för kulmotorns bevarande. Den lilla grupp av ekoturister som varje sommar besöker Lau på Gotland för att höra kyrkans mäktiga efterklang på 11 sekunder.

Här finns också föreningen som åker till Shah Abbas moské i Esfahan där man rakt under kupolen kan höra sju ekon. Eller den exklusiva japanska sammanslutningen kring livets fantomljud, som lyssnar till kluckandet från kyrkogårdarnas vattenbehållare och en gång om året samlas för att höra nattens drottning fälla ut sina sällsynta kronblad.

Varför inte starta vinterljudens klubb. Vi skulle till exempel kunna träffas och lyssna till gamla snöplogar, snöslungor, isskrapor, snöskotrar från Ockelbo, ljudet från när man sågar upp en vak, isborrar och knallkorkar. Och samlas vid en avslutande konsert för vårens ooljade cykelkedjor.

Lyssna till en isborr!

Lite sot på fingrarna har väl ingen dött av. Vid minsta antändning startar en folkloristisk handling. Antagligen är det det här som triggar i gång stenåldersmänniskan i oss när vi gör upp eld.

Är det mörkt kan man tro att ett främmande väsen piper genom brasan. Så det är inte konstigt att elden med sina akustiska och värmande egenskaper slår an långt där inne. Det är på riktigt. Inte bara en gammal rit.

Tänk en stjärnklar kväll. Du står tyst under Vintergatan och tittar in i glöden. Ljusglansen i veden strålar fram som en helgongloria och har en förmåga att ta plats i hela dig. Jag tror det är därför det känns så fundamentalt. Eldflödet går som en stöt från tårna och rätt upp. Insikten att vem som helst kan skapa något som ytterst härstammar från solen.

Dessutom är eld det enklaste och mest komplicerade ljudet av alla. Särskilt vintertid. Glöden knäpper och falnar. Släckningen fräser. Det tjuter och viskar genom veden på ett särskilt vis.

Vi inbillar oss kanske att eld låter likadant var vi än befinner oss, men så är det inte. Det är det mest likartade och mest variationsrika ljudet vi har.

Ödsliga pip i torr, knastrig barrskog. Vinterfåglarnas sång är klen och verkar inte tränga genom fjäderdräkten. Sången är mera inåtvänd och trevande. Fåglarna sitter lägre och sjunger liksom mera för sig själva.

Fåglar har ett struphuvud men inga stämband. Läten görs i stället av syrinx, en liten förstoring av luftstrupen precis där den grenar sig. Syrinx ligger i brösthålan och är försett med muskler och brosk.

Storkar till exempel har dåligt utvecklad syrinx och kommunicerar istället genom att klappra med näbben. Och tranor har så lång hals att de tvingas sjunga sig hesa för att höras. Däremot har tättingar en otroligt utvecklad syrinx. De här fåglarna är sommarens virtuoser: näktergal och härmtrast.

Nyss var det 20 minus och jag hörde en talgoxe som visade upp en okontrollerad lust att sjunga solo. Som om den redan då markerade ett revir den ska hävda längre fram i vår.

Kanske drivs talgoxen av en extrem längtan att återge vad den egentligen känner, och sjunger sin hemlighetsfulla melodi som placerar sig mellan naturen och min fantasin.

Tänk om vinterfågeln är en frusen änglaröst? 

Har man en gång hört inlandsisen kalva som ett dovt harpunskott, så har man samtidigt hört första slaget på inuitens rituella ramtrumma. Och har man känt det bistra klimatet spricka och släppa fram lite värme, har man hört fortsättningen på trumdansen.

Den som lever i en karg natur har i övrigt inte så många nöjen. I många tusen år levde människor på östra och västra Grönland ovetande om varandra. Isen och snön skilde dem åt. Att kunna läsa snö innebar – och innebär – överlevnad. Under några lyckliga veckor stod jag där med bägge fötterna på inlandsisen.

Annars är mitt bästa vinterljudminne från Hälsingland, runt Söderomsjön utanför Edsbyn. Det är nyårsdag 1977. Plex Pettersson rapporterar från Garmisch-Partenkirchen. Hjärnan är mjuk. En gnistrande vinterdag med högt i tak och tjugofem minusgrader.

Skidorna på. Rätt ut i skogen. Snart kommer vi till några märkliga formationer av snö. Som på en given signal flyger fem orrar, som skjutna ur katapulter, från snöhögarna som skrikande häxpipor.

Vi blir stående en lång stund på svaga ben med ljudet studsande mellan trädstammarna.

David Bowie och konsten att hantera en käpp!