Hur låter frihetskänslan från en motorcykel på vägen mellan Piteå och Luleå? Undrade en gång kompositören Jan Sandström.
Trombonisten Christian Lindberg tutar och kör. Sandström ställer frågorna.
Sandström är en utpräglad lustskrivare som låter sig och musiken omslutas av hisnande perspektiv. Känn draget i A short Ride on a Motorbike för trombon och elektroniska klanger och dopplereffekterna i A Motorbike Odyssey med Lindberg slimmad över tanken och styret. Den hemlighetsfulle Sandström hittar vi däremot i körmusiken, trots att en och annan ”Gräshoppa hörs fnittra högt från bladet” (Harry Martinson).
Många garv och givande diskussioner brukar det bli efter det att slutackorden stelnat.
En gång uttryckte sig Sandström såhär: ”Konstmusik har alltid varit den intellektuella klickens sätt att skilja sig från massan. Så länge det tänkandet finns kommer konstmusiken aldrig att slå igenom ordentligt.”
Nu har han emellertid motbevisat sig själv flera varv. Ikväll, med repris imorgon kväll, spelas hans Motorcykelkonsert på Konserthuset i Stockholm. Samtidigt slås ett förkrossande rekord för ett nutida svenskt solokonsertstycke. Det är inte mindre än 697:e och 698:e resan med Sandströms musikaliska motorcykel!
Det finns alltså en lag – oavsett om man gillar lagar – som slår vakt om upphovsmannens/kvinnans rättigheter.
Upphovsätt är djupt mänsklig och inskränker – från upphovsmakarens perspektiv – ingen frihet.
Oavsett om materialet sprids analogt eller digitalt har upphovsmannen rätt att kräva ersättning för sitt arbete.
Det behövs fler nya digitala modeller, licenser, ny avräkningssystem, andra typer av avtal. Kanske till och med en ny e-etik som försvarar upphovsrätten.
Upphovsrätten reglerar immateriella värden. Rent strikt har den ingenting att göra med teknologisk utveckling; dvs vad som är tekniskt möjligt eller omöjligt att göra på nätet.
Tveksamt om det här är rätt melodi, men i vårt grannland Finland har bredbandsbolaget Elisa beslutat att tills vidare spärra fildelningssajten Pirate Bay för sina kunder.
Blockeringen är naturligtvis relativt enkel att kringgå. Det finns verktyg tillgängliga på nätet för att hitta spärrade adresser. De söker snabbt upp en annan adress till Pirate Bay om den ordinarie blir spärrad.
Hur som helst hoppas jag blockeringen fungerar som en markering för att upphovsrätten, följaktligen även för en leverantör och tredje part som Elisa, är värd att strida för.
Idag spelas nyblivne folkpensionären David Bowie i alla hörn här hemma.
Bowies personligheter från 1966 och framåt har varierat stort (då han byter namn från Davie Jones för att inte förväxlas med Davy Jones i The Monkees). Från R&B-pjatten med svallande hår, folkloristen med tolvsträngad gitarr till 90-talets vilsne Bowie. Allt är bara teater men förbannat skicklig teater.
1971. En ung man i klänning och höga stövlar, kallad Mr Fish, står utanför Haddon Hall och chockerar en hel värld med albumet The Man Who sold the World. I dessa tider är inget lika omtalat som bögskräck. Men musiken på plattan är psykologiskt utlämnande och smal, underground. Bowie försvarar sin image som dekorativ och teatral, men utför samtidigt ett vågspel genom att bygga varumärket av en rockstjärna, den han alltid har drömt om att vara.
”De mörka krafterna av dekadens vällde upp i ett samhälle som började förlora sitt kollektiva medvetande.” (Bowie).
Här grundläggs Bowies plan som går ut på att alltid komma med rätt nyhet i rätt tid. Vem kunde till exempel ana att den store gayidolen skulle gifta sig med Angela? Vad fick honom att uppträda i Bingolotto? Med hjälp av Nietzsche, Buddha, Warhol, Eno, Orwell, Flynn, Burroughs, Kubrick och andra bygger han ett eget samhälle.
1972. Bowie investerar i en ny garderob. En Zorro-hatt, ett par tjurfäktarbyxor, svart lapp för ögat, en blågrön boa, smycken och massor av ögonskugga. The Rise and Fall of Ziggy Stardust – and The Spiders from Mars är sminkrockens uppgång och fall. Ziggy är den androgyne rockstjärnan med sitt fiktiva band Spiders. Han kommer från yttre rymden och inte från Londons arbetarkvarter.
”Ziggy bidrog till min karriär. Jag formgav en totalt plastig rockstjärna, till och med mycket framgångsrikare än Monkees. Min rockare var mera plast än någon annan.” (Bowie)
Han blir sagofiguren Aladdin Sane, och en Pin Ups som sjunger covers med swingkomp. Efter det en Diamond Dogs, hälften människa, hälften hund. I denna märkliga men kraftfulla image letar han sig ner i de postnukleära kloakerna, ner till Orwells negativismer. Här lever halvvarelser vid namn ”peoploids” tillsammans muterade råttor.
Han blir en vanlig grabb, en Young American som med vidöppna ögon (Ziggy och Aladdin blundade) sjunger Somebody up there Likes me. Det här är Bowies blå period som nästan genast bryts med ”the thin white duke”, en kall, livlös figur i ett rockande helvete. Han hade testat möjligheterna att bli en egyptisk prins men lagt det projektet åt sidan.
I mästerstycket Warszawa förklarar han rockens död, flyttar till Berlin och skriver ett långsamt, kylslaget elektronmusikstycke.
Och så här fortsätter det. Bowie blir en hjälte, ”We can be heroes just for one day”. Bowie försöker frälsa musikindustrin genom att tala om e-q (emotionella kvaliteter) och humankapital. I nästa stund är han en gigolo, året därpå en mentalpatient kallad Lodger, han spelar Elefantmannen på Broadway, i rollen som Scary Monster blir han anklagad för att vara fascist. Från den dystra Schopenhauerfiguren i albumet Low förvandlas han till en discokung, och såvidare.
På SR:s hemsida med anledning av att EDRI (European Digital Rights) har presenterat ett förslag till reformerad upphovsrätt, till fördel både för upphovsman och konsument, läser jag ännu en korkad kommentar.
”Upphovsrättsmonopolet är idag inget annat än en skymf mot oss vanliga arbetsmyror som måste jobba varje dag för att få in pengar samma månad dag ut, och dag in…”
Förstår inte en pirat/fildelare/kopimist att det också är ett jobb att skriva musik, göra film, programmera spel, skriva böcker?
Är det så han tänker lär inte utmaningen bli särskilt långvarig.
De flesta har svårt att förstå varför till exempel musik inte kan vara gratis trots att datorfilen som transporterar musiken är gratis.
Förpackningen (filen) är gratis, medan innehållet (musiken, filmen, bilden, texten) inte är det. That’s it.
Innehållet ligger inkapslat i ett vakuum och tycks privatiseras på sin väg från sändare till mottagare. Det är också därför som det tycks vara omöjligt att driva en verklig debatt om fildelningens för och nackdelar.
Att originalet är identiskt med kopian, är något av reproduktionsålderns dilemma. För på nätet ligger tusen och åter tusen kloner av originalet. Originalets representation finns ej mer!
Dessutom är kopiering och fildelning inte samma sak. Kopiering berör den närmsta kretsen, oftast bara en person. Fildelning bedrivs organiserat och bryter, när den slår ut i full kraft, uppenbart mot upphovsrätten.
Det är inte bland fildelningsliberaler eller politiker som röstfiskar unga väljare vi hittar kreatörerna som förser konsumenter med ljud, bild och text. Tvärtom.
All konsumtion kostar. Det är ingen politisk, religiös, etisk, filosofisk osv rättighet att just ljud och bild och text ska vara gratis. I så fall borde all annan konsumtion vara gratis.
Den typiske fildelaren, ofta en ung arg nördig man, slår genast ifrån sig och hävdar att sådana som jag, ”motvalsteknologer”, vill förbjuda en teknisk möjlighet. Ja, kanske. Allt som är tekniskt möjligt behöver ju inte vara tekniskt acceptabelt. Till exempel atombomben, elektriska stolen eller fri spridning av trojaner.
Nu har nätpiraternas egen religion, kopimismen, blivit officiellt erkänd, meddelar TT. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion efter beslut i kammarkollegiet. Och det Missionerande Kopimistsamfundet har naturligtvis kopplingar till piratrörelsen och postadress c/o Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund.
Förhoppningsvis kan vi glädjas åt att kopimismens välsignelse, i realiteten, bara innebär en ren formalitet av ett företagsnamn hos Bolagsverket.
Hursomhelst åderlåter fildelaren min försörjning. Varje gång det händer känns det som om någon tömmer mitt bankkonto. Mitt liv som bestulen fortsätter. Och det fortsätter efter min död.
Så jag börjar gärna det nya året med att utmana kopimisterna. Vi ses på bron vid skymningen.
Alva Noto är ett artistnamn för ljudkonstnären Carsten Nicolai, en mästare i att skapa mikroskopiska förändringar i konst och musik.
Som barn trodde han sig kunna kommunicera med fladdermöss elektroniskt. Först studerade han arkitektur och landskapsdesign och hamnade slutligen i rum fyllt av ljud och ljus. Han bosätter sig i Berlin i början av 1990 och grundar förlaget Raster-Noton som plattform för sin konceptuella konst.
Jag kan bli sittande i timmar framför skivomslagen, till exempel konvolutet till ”FOR”. Bilden föreställer ett dallrande ljudmönster (i mjölk). Men vad vi ser är också vad vi hör.
Nicolai omvandlar inga instrument utan väljer hellre brus, klick och buggar som ger hans musik rytmiska strukturer. Oftast är det förbisedda ljud som normalt brukar maskeras eller släckas ut, som faxens avläsningsljud, modemets uppkopplingston och mobilens pip.
Större enhet är svårt att nå i fråga om konvolut och innehåll. Genom att visualisera sin musik pekar Alva Noto på en potentiell skönhet inom ett strikt logiskt system.
Vänd på klacken och sök upp 1940-talets Lulle Ellbojs orkester. Bortom biljettkön pågår en het debatt om danseländet och danshaken. En djup misstro mot kroppskontakt.
Svenska Dagbladet framställer Alice ”Babs” Nilson och hennes livsstil med swingpjattar och målade tånaglar som synden själv. Vuxenvärlden hotar med att skicka ungdomarna till scoutläger.
Den ”farliga pardansen” hamnade på pressen löpsedlar och beskrevs som ”Ligapräglat snajdarhak” . I dag har vi svårt att fatta hur någon kan bli provocerad av Alice ”Babs” Nilson och hennes ”Swing it, Magistern”.
Den här tiden, åren mellan 1943 och 1947, projiceras utan större åthävor på Sonoras konvolut. Stenkakan är korrekt typograferad och uttrycker egentligen ingenting utanför sig själv annat än som tidsmarkör.
Grammofonskivan hade ett egenvärde och producenten åtnjöt status. Idag gungar skivindustrin och skivhandeln betänkligt.
Det är nu vi behöver Alice ”Babs” och Sonora. Budskapet är enkelt: Människan måste dansa.
Kate Bush är den ständiga emigranten bort från rockmusiken. I dynamik och harmonier, i orkestrering och så vidare bryter ”Cloudbusting” mot flera normer. Vore hon inte musiker skulle ingen tveka att kalla henne konstnär.
Som så ofta skriver hon sällsynt bra texter. Och musiken lägger sig både innanför och utanför ramarna och gjuter en ny plattform.
Låten handlar om psykologen och filosofen Wilhelm Reich och hans son, Peter. Texten beskriver pojkens minnen från sin uppväxt på gården Orgonon där far och son ägnar sig åt ”cloudbusting”, ett slags regnmaskin som avfyras mot himlen.
Musikvideon, regisserad av Terry Gilliam och Kate Bush, gjordes också som kortfilm där vi får följa Peter och maskinen, sedan pappan arresterats på grund av sin kvasivetenskapliga forskning. Men slutligen kommer regnet.
På omslaget ser vi en regnkanon som samtidigt funkar som en ljudkanon riktad mot solsystemet.