DÅ: Partiledare, kändisar och tusentals svenskar krävde att Nadina, 6, skulle få stanna.

NU: 19-åriga Nadina lever i Bosnien och drömmer om att bygga ett självständigt liv.

Hon var flickan med de mörka glasögonen som prydde tidningars förstasidor.
Partiledare, kändisar och tiotusentals svenskar krävde att synskadade Nadina skulle få stanna i Sverige.

Men det hjälpte inte.

I dag kämpar Nadina Imamovic, 19, för att bygga upp en framtid i Bosnien, men småländskan har hon behållit.
– Minnen av Sverige är som ett ljus i allt mörker omkring mig, säger hon.

Sarajevo. Du är sex år och du är ständigt med i tidningar och tv och du förstår att en massa viktiga människor pratar om dig. Du förstår också att någonting dåligt är på väg att hända. Din skola, kompisarna, kvinnan i Sävsjö du kallar ”farmor”; allt det kan tas ifrån dig. Men du är ett barn och tycker om uppmärksamheten.

När journalisterna kommer vill du röra vid deras kameror, för det är så du lär dig hur världen ser ut, genom att känna med händerna. Dina ögon kan i bästa fall urskilja om personen mitt emot dig har mörkt eller ljust hår. Människor som vill dig väl säger att du kommer att bli helt blind om du tvingas återvända till Bosnien, landet du föddes i. All den vård, alla hjälpmedel och all omtanke som du får i Sverige kommer att försvinna, säger de. Men det är inte skäl nog att få stanna i Sverige.

Du slår och sparkar på din mamma den 12 september 2003 när ni lämnar Sverige för att du tror att det är hennes fel.

– Akta dig, nu ska vi gå mellan två lastbilar.
Det är förmiddag i en förort till Sarajevo i slutet av oktober 2015. Nadina Imamovic lämnar inte hemmet utan sin mamma Kimeta. Ibland varnar hon dottern med ord, ibland tar hon tag i hennes överarm för att hjälpa henne fram. Damm yr i luften, motorerna brummar, män i arbetskläder som bygger om vägen till flygplatsen tittar på den unga kvinnan som sakta tar sig framåt med den vita käppen framför sig.

En kvinna på väg in i en bil hajar till först när Nadina stannar upp framför hennes öppna bildörr. Häromdagen väntade hon länge vid ett övergångsställe, men inte ens när hon sträckte ut sin vita käpp rakt ut i gatan var det några bilar som stannade.
– Varför tar du ut henne om hon inte kan se vart hon går? fick Kimeta Imamovic höra en gång på spårvagnen.

”Utkastad till ett liv i mörker”. Rubriken i Aftonbladet dagen efter Nadinas avvisning sammanfattar stämningen bland alla som kämpade för hennes sak.

Hon föddes med en sällsynt ögonsjukdom. Hon såg knappt någonting, dagsljus fick henne att ständigt knipa ihop ögonen och hålla huvudet nedböjt. Sina första år tillbringade hon i ett mörklagt rum i hemstaden Gorazde i östra Bosnien.

I Sverige kunde hon för första gången se sig själv i spegeln tack vare rehabilitering och olika hjälpmedel.

– Det var i Sverige jag började upptäcka världen, säger Nadina.
Hon skulle bli blind om hon återvände till Bosnien, hennes liv skulle bli förstört, hävdade många.
Hur blev det till slut?

– Där är Mustafa. Ska du inte säga hej till honom?
Nadina och hennes mamma visar oss runt på skolan för synskadade personer i Sarajevo. Den låg mitt i frontlinjen under kriget på 1990-talet. Nu, tack vare bidrag från en välgörenhetsstiftelse i Azerbajdzjan, har den fått nya fönster, väggarna är nymålade och en ny park med en lekplats och idrottsplan har byggts.

Nadina går fram till förre skolkamraten som sitter på ett trappräcke och tar i hand.
Han är blind, har börjat plugga juridik, men bor kvar på skolan. Nadina vill veta hur det går. De är 1 500 studenter, han får ingen extra hjälp, men ljudböcker och hans egen vilja ska hjälpa honom att bli advokat, berättar han.
– Det gäller att kämpa, inte ge upp, säger Mustafa.

Själv hoppas hon få stipendium och plugga i USA när hon går ut gymnasiet nästa år. Förra skolåret tillbringade hon på Winton Woods High School i Cincinnati som utbytesstudent. Vid tv:n i hemmet är flera foton inramade. Nadina klädd i festklänning med en kompis i smoking, Nadina på löparbanan och på promenad med en ledarhund.

– Det var en fantastisk upplevelse, jag fick åka skidor, jag hade en assistent som hjälpte mig med skoluppgifterna, jag kunde röra mig ute på ett helt annat sätt.

Hon vill jobba med synskadade barn, kanske som datalärare eller språklärare.
– Jag är nöjd med mitt liv. Jag vill bli självständig och låta min mamma pusta ut. Efter nästan 40 års barnuppfostran är det dags för henne att vila, säger Nadina.

Kimeta Imamovic brukar säga till dottern att livet är som att simma, det gäller att hålla sig över ytan. Tack vare modern och lärarna som tog sig tid med henne fick hon toppbetyg i låg- och mellanstadiet i sin hemstad Gorazde. I högstadiet väntade fysik och kemi, ämnen som hennes mamma inte kunde hjälpa henne med. Därför skrevs hon in i en skola för synskadade i Sarajevo.

Att hyra lägenhet där och betala skolavgiften hade inte gått med mammans pension på 1 500 kronor. Kimeta Imamovic extraknäckte som barnvakt åt Nadinas lärare. Nadinas äldre syskon som bor i Sverige hjälper också till. Så småningom köpte mamman den lilla ettan på 30 kvadratmeter i närheten av Sarajevos flygplats där de bor nu.
– Vi har det fantastiskt bra. Jag säger alltid till Nadina att vi har det bäst där vi är just nu, berättar hennes mamma Kimeta.

Under Nadinas första år brukade mamman sjunga sevdah, den sorgsna bosniska folkmusiken för dottern. Sångerna blev till en tröst för barnet som tvingades tillbringa den mesta tiden inomhus. I dag är Nadina med i ett kör i Sarajevo. Förra året ställde hon upp i en tv-sänd tävling, en sorts ”Idol” med fokus på sevdah.

Nadina fick mycket beröm av juryn för sin röst, men hon klarade sig aldrig till finalen. Även om hon sjungit på scen sedan tredje klass var hon så nervös under tv-sändningen att mikrofonen skakade i hennes hand.
– Det gör ingenting att jag inte gick vidare. Jag vill ändå inte bli professionell sångerska, säger Nadina.

Hon säger att man inte ska drömma om det som inte går att förverkliga. Hon säger också att hon inte tänker på det som kunde ha varit.

Hade hennes syn blivit bättre om hon fått stanna i Sverige? Kanske. Hon blev inte blind som många befarade trots att farhågorna om den bosniska sjukvården besannades. Förutom några enkla kontroller träffar hon aldrig ögonläkare i Bosnien. Linser som har ersatt de mörka glasögonen har hon fått från vänner i Sverige.

Varje år kommer hon hit för att träffa syskonen i Norrköping och sin ”farmor” i Sävsjö, Mildred Lundgren, 84. Hon var familjens främsta stöd i Sverige och den som först fick byn och sedan resten av landet att engagera sig i Nadinas fall.

Alla dåvarande partiledare i Sveriges riksdag förutom Göran Persson, som Nadina ändå fick träffa, krävde att hon skulle få stanna. Och 40 000 svenskar skrev på Aftonbladets upprop.
Men politikerna i den dåvarande Utlänningsnämnden var obevekliga. En synskada är inte ett tillräckligt skäl för att stanna i Sverige. Journalister och allmänhet hade inte all fakta klar för sig, de lät känslorna styra, tyckte vissa av dem.

Tretton år senare kan Kimeta Imamovic skratta åt hur Nadina lekte att hon var Lillemor, en av handläggarna på Migrationsverket, och att hon gav sin mamma avslag.

Men varken mor eller dottern känner någon bitterhet över Sverige.

Tvärtom.

Marielle, Anna, Viktor, Robert, Inger. Nadina Imamovic kommer fortfarande ihåg namnen på barnen och läraren i första klass som hon fick lämna efter tre veckor. Hon minns smaken på risgrynsgröten och hur mycket hon tyckte om att fira jul.

– Jag blir varm i hjärtat varenda gång jag tänker på Sverige. För mig är den bilden en ljuspunkt i en mörk värld, säger Nadina Imamovic.

Text

Kenan Habul

Foto

Stefan Mattsson