Vi fortsätter att följa i spåren av min kollega Nicklas och hans luncher. Idag bruna bönor och fläsk. Blir mer och mer benägen att hålla med om hans lunchtes. 

Att må bedrövligt. I en och en halv timme mår man bedrövligt. Men, det är det värt. Att denna unga tjej, huvudrollsinnehavaren Katie Jarvis, blev upptäckt på en tågstation och är totalt otränad som skådis är helt overkligt. En askunge-saga. Hon är dödande bra! Samspelet mellan henne och Michael Fassbender går att ta på, darrande skärpa.

Men just det, det här med bedrövligheten, vi återgår till det. Andrea Arnold har skapat en indiefilm som är så nära och skarp att man mår dåligt hela tiden. Det bråkas, alla är olyckliga, alla är elaka, ingen är sympatisk eller varm. Man skulle kunna tro att varenda människa är en parasit utan någon tanke om hopp. Men ibland känns det, ett andetag, en blick, en låt. Någonstans där bakom allt elände, alkoholism och fattigdom finns det goda. Det är bara gömt väldigt, väldigt långt bak. Det är så bra gjort att det till och med är svårt att tycka illa om den värsta av de värsta grisarna. Ingen är alltigenom ond, oavsett vad den gör. 

Gå och sen den här. Må dåligt, men kom tillbaka varm i kroppen.

Betyg: NNNN

Självklart var det Viggo Mortensen som var rätt svar i Headweb-tävlingen. 

Eftersom jag har ett gäng invites så är ni hela 6 personer som vunnit, extra kul, sånt älskar vi!

Ni som lämnat mailadress kontaktar jag direkt, ni som inte gjort det kan maila mig på nina.johansson@aftonbladet.se.

Stort grattis till följande namn/nicknames:

kayshayasblog, jesssica, sandra nilsson, petertooo, carita och Gabbies.

Även om gymen är mer än fyllda till bredden just nu av alla nyårslöftestagare så vill vi hjälpa ännu fler att komma igång efter julen. Häng med på vår Bootcamp!

I januari går startskottet för Sofis modes och Stadiums bootcamp – en hel månad präglad av häftig träning. För att fira det ger vi oss ut på en shoppingturné i träningens tecken! 

Under tre dagar i Malmö, Göteborg och Stockholm har du möjlighet att shoppa med 20 procents rabatt på hela Stadiums sortiment, testa träningsmaskiner, ställa frågor till en personlig tränare eller få goda råd av en näringsexpert. På scenen blir det en fartfylld dansshow och föredrag om träning och hälsa – allt under ledning av Sofis Fahrman. Självklart bjuder vi också på en välfylld goodiebag.

Anmäl dig här! Kom igen nu!

(min kamera tog slut på minne mitt i låten, rookie-misstag, sorry för det)

En kall måndagskväll där publiken verkar lika trötta som sin hjälte. Ungefär så kan man sammanfatta gårdagens spelning på Debaser Medis. Det var inte på något sätt dåligt, Peters låtar tillåter inte att det blir dåligt, men det var lite tråkigt, lite trött, lite oinspirerat och lite för långt. Det är en vacker påg som stiger upp på scenen i hög hatt och de största ögonen i rockhistorien. Det är Pete och hans gitarr, ibland tar han in en trumpetare och ibland två söta balettdansöser. Men oftast bara han. Och det behövs inte så mycket mer egentligen. Men är man ensam på scen så krävs magi och energin räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe i 80 minuter. Det vaknar till liv i fantastiska There she goes, Delivery, Albion och så klart i sista låten Fuck Forever. Där emellan är det inte så jätteskoj, även om vi får lyssna till oerhört vackra texter alla 80 minuterna igenom. Så jag klagar inte, jag önskar bara att Pete hade haft ork att väcka mig ur min vinterdvala.

Ps 1: Förlovningsring Pete?? Vad?

Ps 2: Älskar Poetic Justice. En spoling envisades med att kasta öl och glas mot scen. Vakterna stoppar spelningen och lamporna riktas mot publiken. Pete säger ”Who threw that? Oh you did, dig ya, well, that was’nt very clever, was it? There’s the door” Lungt och fint åkte tönten ut och så fortsatte spelningen som om inget hänt.

Ps 3: Att vi är anglofiler har vi lärt oss men det är ändå komiskt hur många det var som skrek saker som ”Liverpool” ”QPR” och ”London” mot scen. Jag stod och väntade på att någon skulle skrika ”pints” ”Camilla Parker Bowles” och ”bobby”. Men det gjorde de inte.