Eller bebis, å bebis, Essie skulle bli sur om hon visste att jag skrev bebis, nu när hon både kan jollra, skratta och prata med den rosa grisen i babygymet. Igår fyllde hon nämligen tre månader. TRE! Det är helt sinnessjukt så stor hon blivit, det är läskigt när man tittar på bilder från när hon var nyfödd och man knappt kommer ihåg hur liten hon var, och än mindre kan man komma ihåg eller förstå att hon dessutom varit i min mage. Det är ett mysterium som jag aldrig kommer förstå. Men jag är otroligt lycklig över att det funkar (för de flesta) som det gör, vilken grej alltså. För då har man äntligen en liten vän som man kan träna Dirty Dancing-dansen med – ser ni hur fint hon håller posen!?

Igår gjorde jag och Essie middagsdebut på FOOD (urhärligt ställe) tillsammans med E, Skande och Liz. Solen gassade, maten var ljuvlig, lemonaden perfekt tempererad och Essie lugn och fin. Men så blir ju även hon hungrig till slut och då var det dags – min första officiella amning på allmän lokal. Det är konstigt egentligen hur kort steget från att vägra sola topless ens vid Medelhavets bröstmeckan till att ogenerat slänga fram en boob vid restaurangbordet är.Just där och då kändes det oerhört odramatiskt, mycket tack vare grymt avslappnad personal men..hur känner ni inför det där? Är det lätt att amma var som helst eller brukar ni gå iväg och smita in på toan – och kanske största frågan: stör ni er på folk som ammar på restauranger, fik och andra allmänna ställen?

Och. Ska man skratta eller gråta när en äldre herre (ca 80 bast) kommer fram med kommentaren ”när är det min tur, höhö”?

IDAG i alla fall ska det röstas! Nu med Essie här känns årets två val än viktigare, det skrämmer mig än mer nu hur Europa på sina håll går tillbaka till Hitler-fasoner. Uppmanar alla er att rösta i EU-valet även om det känns som en avlägsen instans i vardagen. Ska inte säga vad ni ska rösta på men jag hoppas att ni röstar för ett varmare, mer tolerant, jämlikt och öppnare Europa och röstar mot rädsla, ilska och förtryck. #NEVERFORGETTOVOTE

För mer gullepluttepluttbilder och annat stuff – följ @ninajohan på Instagram!

I helgen var mormor och morfar på besök så vad gjorde vi? Ja…det jag märkt som nybliven morsa är att tiden – den finns inte!?! Det känns som att en dag ser ut såhär: vakna, amma och sen är klockan typ redan fem på eftermiddagen och det är dags att planera middagen. VA?!!?! Tiden går helt sinnessjukt snabbt. Så ja, i helgen: vi myste, fikade, ammade, gick promenad och ammade lite till. Och sov. Sen försökte vi fixa blanketten som man ska fylla i efter att ha sålt och köpt lägenhet – herre – gud – i – himmelen. Typ det svåraste i hela världen. Fortfarande inte klar. Tur man har en svägerska på revisorbyrå som kan agera konsult annars fattar jag inte hur man fixar sånt där alltså!?

Har ni fått iväg er deklaration?

Det tog några dagar…men sen small den till: kärleken. Den helt nya, underbara smällförälskelsen!

Det är ju intressant hur mycket man ändå bygger upp sin värld kring hur det ter sig på film – ni vet, allt från hur ett förhållande bör vara till hur man hittar på gatorna i New York långt innan man fysiskt faktiskt varit där. Likaså det här med att få barn. På film blir föräldrarna störtkära på ett ögonblick och säger saker som ”I’ll always be there for you” direkt vid förlossningsögonblicket. Dessutom föder de alltid barn liggandes?

Så var det inte i verkligheten, i alla fall inte för mig. När lilla Essie kom ut så var jag så chockad och borta att jag inte förstod vad som låg där på bröstet. Hon var ju söt och sådär men vad skulle jag känna? Ingen aning. Även de första två-tre dagarna hade jag svårt att knyta an, jag mådde ju skit själv. Kunde inte äta och kunde knappt prata eftersom jag skrikit sönder hela halsen. Jag ville bara sova. Trots att jag hade läst att det var vanligt att känna så och att jag fattar att man själv måste bli frisk och hel innan man kan ta in sina känslor så fick jag dåligt samvete och oron kom: tänk om jag helt enkelt inte är gjord för det här, tänk om jag inte kommer älska min dotter så som man gör på film? Läskig tanke.

Men. När vi väl kom hem. Den lättnaden. Även om det var fantastiskt bra på BB Sophia så känner man sig som en sjukpatient på BB, dessutom var vi ju inlagda några nätter före vilket gjorde att man än mer kände sig som en långvårdspatient. Men hemma, åh… solen sken in i lägenheten som var nystädad och luktade blommor. Essie sov som en ängel och jag kände mig för första gången stark nog att ta in känslan ”jag har en dotter, hon är vackrast i världen, hon är här nu”. Från den stunden. Wow. Varje gång jag ser på henne så växer kärleken än starkare, för varje sekund blir den mäktigare, för varje grimas hon gör fäller jag en lyckotår. Det är magiskt. Rent av magiskt.