Idag var det förkik på nya Hobbit-filmen, du kan ana att bion var proppad. Peppen för andra filmen i Hobbit-trilogin var inte lika enorm som inför första filmen med tanke på att jag tyckte att ettan var sisådär, lite barnslig och jag tyckte att 3Dn var FÖR bra. Ni vet sådär så att det liksom blir så tydligt att det förstör magin. Det gick bättre idag. På alla plan.

Storyn är sig är mer spännande. Det händer mer. Det är fler etapper på vägen mot det stora berget och draken Smaug. Humorn är också bättre, i ettan blev det slapstick och trams, här är det mer subtilt och smart och 3Dn har man kanske vant sig vid helt enkelt. Filmen stora, stora behållning är Evangeline Lilly som spelar alven Tauriel. En moralisk skogsalv som fått Legolas på fall och som är sylvass i strider. Hon får en stor roll och en tuffare sådan än vad Arwen får i Sagan-trilogin (de är för övrigt väldigt lika till utseendet Liv och Lilly), enormt välkommet med en riktig hjältinna!

Handlingen då: dvärgarna, Bilbo och Gandalf fortsätter sitt tågande mot Ensamma Berget för att återta det som en gång var dvärgarnas rike. På vägen möter man orcher, en Persbrandt på steroider (närå men typ, han gör bra ifrån sig även om den är liten), alver, spindlar och människor. Här får vi också träffa Sauron för ”första” gången. Mycket av det som senare sker i Sagan om ringen-triologin får sin förklaring och ursprung här. Så även ur den aspekten så är Smaugs ödemark en rätt viktig film.

En rolig detalj är också att Peter Jackson (regissören) är den första person vi får se i filmen. Han har ju för vana att smyga in sig själv i sina filmer men det här var nog första gången som han snor ”första scenen”.

Betyg: NNNN (vacklade mellan 3 och 4 men är snäll idag)

En feelgoodfilm för hela familjen. Typ. Älskade faktiskt varje sekund av filmen, tyckte den var fantastisk.

– Sam Rockwell är rolig
– Steve Carrell är för en gångs skull inte det
– Toni Colette är Toni Colette – en favorit – men får inte jättemycket utrymme här
– Tonårige Liam James är fantastisk
– Allison Jenney är bra
– Maya Rudolph är MED. <3

Kort sammanfattar: Duncan (Liam James) tvingas åka till Hamptons med mamma (Toni) och hennes nya man (Carrell) och dotter. Nye mannen är hyfsat oempatisk och Duncan vantrivs enormt. Dessutom är han en tonåring i dess mest jobbiga fas. En dag springer han på coole och rolige Owen (Rockwell) som tar Duncan under sina vingar då han känner igen sig själv i denne blyge och obekväma tonåring. Och Duncan börjar leva upp dag för dag. Det är roligt, fint och kärt.

Det är ingen film som vinner fina priser eller kommer omnämnas år framöver. Men det är en fin och mysig film som man mår bra av. Gott nog.

Betyg: NNNN

Kanske det roligaste på riktigt jäkla länge. Jag vet att väldigt många antagligen tycker att den är urbarnslig och att Seth Rogen är värdelös. Men det här. Det var längesen jag skrattade så högt och så länge på bio. Så, för mig spelar det ingen roll om Rogen är urdålig eller om det här är skitlarvigt – jag tackar och bockar för skratten och jag älskar er för dem.

Seth Rogen, Jonah Hill, James Franco, Jay Baruchel, Danny McBride, Craig Robinson – ja ni känner igen dem, man vet vad man får för typ av komedi: mycket weed, mycket penisskämt, mycket pojk-grabbighet etc etc. Kanske har ni sett Supersugen, Pinapple Express eller Knocked Up. Det här är den typen av humor bara uppskruvat 250% till.

Alla spelar sig själva. Seth är alltså Seth och Franco är Franco. Bara där älskar jag upplägget. Filmen inleds fantastiskt med ett party i James Francos hus där kändislistan är lång: Rihanna, Jason Segel, Aziz Ansari och kanske framför allt Michael Cera. Michael som oftast får spela snälla, lite töntiga tonårskillar är här nu en riktig douche som knarkar och slår Rihanna på rumpan. Barnsligt, ja. Roligt, ja.

Mitt i festen kommer något oväntat domedagen, Armageddon med ett rejält A. Kändisarna dör till höger och vänster och överlever gör järngänget. Resten av filmen handlar om att överleva och att bli goda människor så att Gud ska låta dem komma till himmelen. Twisted plot? You bet.

Utan att gå in på detaljer så är det skratt hela, HELA vägen. Möjligen är den något lång och som tjej (även som kille?) kan man tröttna på vissa haranger av penisskämt. Men en avslutande överraskning med hela Backstreet Boys förlåter allt.

Betyg: NNNN

Zombies tar över världen. Ni känner igen konceptet, zombies har varit trendigt ett tag nu. Denna gången så trendigt att självaste Brad Pitt drar ut på zombiejakt. Blir det bättre av det? Mjäe.

Men, World War Z ÄR spännande och det kryper i skinnet i stort sett hela tiden. Zombiesarna är välgjorda och att de är så SJUKT snabba är oerhört obehagligt. Det sker också en och annan twist som gör att filmen känns fräsch och kul, i alla fall i 1:45 ungefär. För det händer något där. När man upptäcker att ”oj, hjälten (Pitt) måste ju få tag i botemedlet på nått sätt och vi måste ju lösa den här zombie-frågan liksom” så verkar det som man fått panik och börjat slarva med hantverket. Plötsligt lägger hjälten IFRÅN sig kofoten – hans enda vapen mot de jagande zombiesen. Och tramsiga produktplaceringar som att Pitt stannar och dricker en Pepsi bredvid en stor Pepsi-kyl är bara rent uselt.

Väldigt synd på en annars rätt så underhållande film.

Betyg: NNN

Förutom Gatsby så var the Bling Ring på förhand en av de filmer jag sett fram mest emot det här året. Jag menar: Sofia Coppola, Emma Watson, sann historia, Paris Hilton…ja, massor av göttiga ingredienser.

Kan ni storyn? Ett gäng (4 tjejer, 1 kille) tonåringar med kändisfixering och fäbless för dyra väskor och kläder bestämmer sig för att bryta in hos kändisar i Hollywood och sno dem på allt flott de kan komma över. Läs mer här om denna eggande men crazy historia.

Sofia Coppola som allt mer framstår som en av branschens mest begåvade stilister tar sig an historian och tillsammans med sitt filmspråk: snabba klipp, snyggt foto och cool musik är det en perfekt match. Trots att själva filmen egentligen är helt TOM på känslor så får hon ändå fram sitt budskap: numera är det viktigare att få en intervju i Vanity Fair eller en egen dokusåpa än att bete sig. Typ. Det som är lite extra roligt är att den familj som Emma Watsons karaktär är en del av faktiskt hade spelat in en pilot för att bli en egen Kardashian-serie. Plötsligt blev dock dottern haffad för inbrott. Så kan det gå.

I alla fall. Filmen är egentligen lite av en axelryckning men ÄNDÅ är den bra, för den är väldigt väldigt underhållande och det kan ju faktiskt räcka. Emma Watson är främst väldigt rolig (who knew) men lämnar inget megaavtryck. Det som gör den här filmen spännande är att man faktiskt är i Paris Hiltons hem och filmar och man får se detta liv som dessa övermänskligt rika människor lever. Tänk att ha en garderob som när det försvinner saker från den värda typ 3 miljoner så märker man inte det!? HUR SJUKT?

Så, se den för att den är underhållande och lite som en inblick i hur kändisfixeringen i vårt samhälle idag styr oss ofriskt mycket.

Betyg: NNN