Vi ska börja med att klargöra att jag inte är något nostalgiskt 87-fan som tycker att den första upplagan av RoboCop är bäst i världen. Så ni vet.

Så. Därför. Är det här en riktigt bra och lagom hård actionrulle från början till slut. Den direkta känslan är att Joel Kinnaman (om än redan ganska stor och känd) kommer bli HOT STUFF i Hollywood. Han är bra, han är snygg, han är ganska perfekt för rollen. Dessutom har han en del riktigt bra oldtimers runt om kring sig som gör sin beskärda del till helheten: Gary Oldman (love), Michael Keaton och Samuel L Jackson. Hyfsad cast. Även om kvinnsen lyser med sin stjärn-frånvaro (Abbie Cornish är typ den enda man känner igen) så har man ändå fått in en del brudar som faktiskt har maktroller: en kvinnlig polischef, en forskarsmarting och en iskall högra hand till filmens ”skurk”. Helheten blir helt ok.

Det som jag tycker är mest intressant är just det där med ”skurk”, för det finns inget självklart gott mot ont, vilket är väldigt uppfriskande. I all form av action eller sci-fi är vi ju ganska vana vid att ha en väldigt tydlig ärkeskurk och en superhjälte som slår varandra sönder och samman. Här finns det förvisso en drivande källa (Keaton) som visserligen tänker mest på sitt eget vinnande men som ändå inte känns genomond eller ens overklig. Han känns som vilken businessman som helst därute. Kanske den mest ondskefulle karaktären ändå är Samuel L Jacksons som spelar en FOX-liknande nyhets-programledare som matar publiken med amerikansk patriotpropaganda. Retoriken känns läskigt nära den som faktiskt finns i verkliga USA och andra länder.

Men som sagt. Inget är självklart och jag gillar det. Det är också en ganska rumsren och ”barnsäker” film. Språket är vårdat och våldet är trots allt måttligt. En något ljusare variant i jämförelse med den som kom 87. Det man dock tappat bort något är den känslomässiga aspekten, man blir inte superberörd och detta till trots att man får se Kinnamans ansikte väldigt mycket i jämförelse med Peter Wellers dito.

Men all in all – underhållande och hyfsat tänkvärd action.

Betyg: NNN

Lyssnar nonstop på detta just nu. Så himla fin video också, man är ju lite svag för kändisar som är sig själva då och då.

http://www.youtube.com/watch?v=rgjteE5iJrE

Jag vet att jag ofta överdriver med det mesta men det här kan på riktigt vara det bästa jag sett på en scen i hela mitt liv. På grund av modeveckan så har jag bara snappat upp att något fantastiskt Daft Punk:igt hände i söndags på the Grammy Awards men aldrig trodde jag att det var SÅ bra. Var på möte hos Sony igår och de spelade upp det för mig och jag började GRÅTA (förvisso hormonell nu) av lycka. Hur ofta ser man musiker, legender, som har sån spelglädje på scen? Och hur ofta ser man musiker, legender, stå upp och dansa (förvisso har de skrämmande dålig taktkänsla men ändå?)  i galakläder? Jag har aldrig sett något liknande, Beatlar, Beyoncés och Jay-Zs dansar sida vid sida. Musik alltså. Kan få en att bli religiös.

Ha en underbar helg.

Hörde den här alldeles nyss och det kändes som att mitt liv passerade revy framför ögonen. Inte för att det kändes som jag skulle dö men fick lite läskig känsla av att allt går så fort. Det känns som IGÅR som jag satt i en jeep i LA med min kompis Sofia som bodde där då och sa att ”all musik borde låta exakt såhär”. Vi spelade den om och om igen i bilen och var säkert inte alls speciellt bra bilförare där vi satt och ”rappade” med. På riktigt, det känns som att det kunde hänt förra sommaren. Men så POOF inser man: jag är gravid, det är snö ute, jag har inte träffat Sofia på alldeles för lång tid och 50 cent var het 2003. Vad hände egentligen?

Men, det är fortfarande en sjukt bra låt.

Jag måste tyvärr ta tillbaka det jag i fredag skrev  om att the Wolf of Wall Street var veckans bästa grej. Jättedeppigt. Jag blev oerhört besviken.

I alla normala fall så är en tre timmar lång film skapad av Martin Scorsese en enda lång romans och fullt motiverad att vara så lång. Likaså brukar alla filmer med Leonardo di Caprio vara värt varenda bildruta. MEN. Av någon anledning förvandlades det här speciella och smustiga livsödet, ett liv fullt av girighet, droger och horor, till en buskis där publiken i salongen asgarvar när Leo megadrogad kör bil eller när Jonah Hill håller på att dö.

Det finns egentligen inget roligt med Jordan Belforts faktiskt äckliga liv (filmen bygger på Belforts memoarer om hans liv som kriminell aktiehandlare) – det är vidrigt på alla de vidriga sätt som vi kan uppbåda genom mänsklig girighet. Men Scorsese har gjort alla dessa scener så dråpliga att det faktiskt blir komiskt (nu ska det här tydligen vara någon form av komedi men ändå) när di Caprio tar så mycket knark att han håller på att strypa sig själv med en telefonsladd medan hans lilla dotter ser på och gråter. Filmen påminner mer om Fear and Loathing in Las Vegas än tex Maffiabröder.

Det konstiga är också att när både Scorsese och Leo själva uttalar sig framhåller de vikten i att se det vidriga livet som Belfort levt och hur det är en studie i girighet. Ja, det hade varit fint om det vore det istället för som nu visa på hur jäkla coolt, roligt och grabbigt det är på Wall Street och vilka häftiga fester de har. I ungefär 2,5 timmar är det samma scen om och om igen: party, skrikande, droger, horor och grabbighet. I ungefär en halvtimma är det en intressant handling. Där lyckas man klämma in lite hur FBI undersöker aktiehandeln och hur Belfort förlorar sin familj och vänner. Men det hastas förbi, för det är viktigare att få med ännu en scen med en strippa.

Jag är enormt besviken på Scorsese. Enormt. 

Skådespeleriet dock är fantastiskt, både Leo och Jonah Hill gör riktigt bra roller. Men det räcker ju inte för en tre timmar lång film. Jag saknar känslor, jag saknar det riktigt intressanta livsödet och jag tröttnar framför allt på buskis-höhö-naken-tjej-wohoo-scenerna.

Betyg: NN