Har ju glömt att tipsa om världens absolut bästaste grej att ha med sig när man ska föda barn (som man ju gör lite då och då). Vattenflaska står ju med bland alla tips så det har ni säkert inte missat – MEN – typen av vattenflaska märkte jag var oerhört viktigt. Fixa en vattenflaska som du suger upp vattnet med och inte häller ut i munnen. För när du står/sitter/ligger/står på huvud så är det fan inte helt lätt att vinkla huvudet uppåt och få in vatten i munnen utan att hälla allt över hela kroppen samtidigt som du gallskriker. Jag hade på riktigt inte överlevt utan den här vattenflaskan som typ fungerar som ett sugrör. Också sjukt bra när man springer, superenkelt att få i sig vatten utan att behöva vinkla huvudet på något konstigt sätt för att inte spilla. Min kommer från Nike men det finns säkert fler alternativ! Typ bättre än epidural. 

Det tog några dagar…men sen small den till: kärleken. Den helt nya, underbara smällförälskelsen!

Det är ju intressant hur mycket man ändå bygger upp sin värld kring hur det ter sig på film – ni vet, allt från hur ett förhållande bör vara till hur man hittar på gatorna i New York långt innan man fysiskt faktiskt varit där. Likaså det här med att få barn. På film blir föräldrarna störtkära på ett ögonblick och säger saker som ”I’ll always be there for you” direkt vid förlossningsögonblicket. Dessutom föder de alltid barn liggandes?

Så var det inte i verkligheten, i alla fall inte för mig. När lilla Essie kom ut så var jag så chockad och borta att jag inte förstod vad som låg där på bröstet. Hon var ju söt och sådär men vad skulle jag känna? Ingen aning. Även de första två-tre dagarna hade jag svårt att knyta an, jag mådde ju skit själv. Kunde inte äta och kunde knappt prata eftersom jag skrikit sönder hela halsen. Jag ville bara sova. Trots att jag hade läst att det var vanligt att känna så och att jag fattar att man själv måste bli frisk och hel innan man kan ta in sina känslor så fick jag dåligt samvete och oron kom: tänk om jag helt enkelt inte är gjord för det här, tänk om jag inte kommer älska min dotter så som man gör på film? Läskig tanke.

Men. När vi väl kom hem. Den lättnaden. Även om det var fantastiskt bra på BB Sophia så känner man sig som en sjukpatient på BB, dessutom var vi ju inlagda några nätter före vilket gjorde att man än mer kände sig som en långvårdspatient. Men hemma, åh… solen sken in i lägenheten som var nystädad och luktade blommor. Essie sov som en ängel och jag kände mig för första gången stark nog att ta in känslan ”jag har en dotter, hon är vackrast i världen, hon är här nu”. Från den stunden. Wow. Varje gång jag ser på henne så växer kärleken än starkare, för varje sekund blir den mäktigare, för varje grimas hon gör fäller jag en lyckotår. Det är magiskt. Rent av magiskt.

Hej! Nu är vi äntligen hemma hela familjen och vi är SÅ tacksamma för alla fina kommentarer och hurra-rop från er! Det betyder supermycket för oss!

Jag vet att ni är sugna på att höra hur förlossningen gick till så här kommer en kort version av den långa, lååånga versionen:

Måndag, cirka lunch, gick vattnet (så konstig känsla när det går!!) och vi åker in till BB Sophia för kontroll. Då ser vi att hon ännu inte fixerat sig och det betyder att vi blir inlagda och jag blir tvingad att ligga ner konstant och invänta värkar. Natten till onsdagen satte det igång, jag hade värkar hela natten (aka no sleep) men så slutar de igen så fort morgonen kom. Det beslutas då att jag ska sättas igång, vilket man gör och BAM så kom värkar så starka att jag var helt säker på att jag skulle gå av på mitten. Epidural blev en räddning en liten stund men sen började det göra ont som sa-a-a-tan igen. Aldrig känt mig så knäckt, för liksom, om inte Epidural hjälper – vad hjälper då!? I alla fall…efter ett tag var det dags för krystvärkar. Mina tankar då ”gött, bara sista biten kvar, det här gör vi snabbt”. Icke. I över en och en halv timme fick jag ta i så mycket som jag aldrig någonsin tagit i. Så pass mycket att hela ansiktet, halsen, nacken och bröstet tog skada – i tre dagar efter har jag sett ut som att jag haft en fatsuit på mig – helt uppsvullen. Nåväl. Känslan när man i hela kroppen känner att ”jäklar, nu kom hon”…alltså, den lättnaden. Hade den lättnaden funnits som drog så hade jag blivit narkoman i ett ögonblick tror jag, det var den bästa känslan i världen. Det blev långt ifrån något filmögonblick, ni vet, där de lyckliga föräldrarna gråter glädjetårar och säger episka saker till sitt nyfödda barn. Jag var helt i chock och fattade ingenting och Simone var också chockad å mina vägnar och samtidigt överväldigad av synen av sin dotter. 

Jag ska ärligt säga att jag är något traumatiserad av denna upplevelse – jag minns att jag hoppades att de skulle besluta sig för akut kejsarsnitt för jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att fullfölja. Jag gissar (och vet) att ni är många därute som säkert har känt och tänkt exakt samma och att ni är många som trots det går igenom fler förlossningar. Naturligtvis är det lite för tidigt för mig att säga något långvarigt löfte men just nu kan jag inte för mitt liv förstå hur man frivilligt kan utsätta sig för det här igen. Som tur är finns det andra lösningar till hands för ett eventuellt syskon. Puh. 

Nåväl, nu är Essie Anna Wera Campioni (fast vi kallar henne fortfarande för Babi Jr, haha) här hos oss och hon är den minsta och snällaste sötnos i hela världen. Och vi är fullständigt förälskade. <3

Mina två kärlekar några få timmar efter förlossning.

Hemma i sängen, som hon dock inte sovit i än, vi övar bara lite på dagarna. Hon vägrar sova utan närhet till våra kroppar. Ute på första promenaden – tack påsken för ni välkomnade Essie med sånt kalasväder!

Vill också passa på att tacka personalen på BB Sophia – ni är helt fantastiska, vi är helt förundrade över er kompetens och hjärtlighet.

Har ju inte direkt gjort en karriär av att posera i underkläder så nu får ni kanske en chock men tänkte att jag skulle bjuda på en äkta, ocensurerad och icke photoshoppad verklighet. Har nu gått 5 dagar över tiden och ja, i stort sett ALLA tankar går just nu till ”NÄR HÄNDER DET!?!?!”.  Nästa vecka ska vi få tid till att sätta igång och det är inget jag är sugen på, känns inte alls roligt att tvingas få igång allt på konstgjord väg. Är det någon som varit med om det som vill berätta hur det är?

I dagsläget har vi testat det mesta: moffat ananas, promenerat, gått i trappor, tvättat fönster, den så kallade ”färdknäppen” etc etc. Har ni fler förslag? Bring them!

Såhär de sista dagarna innan själva ”ploppet” (tänk om det vore så enkelt?) så går dagarna i EXAKT samma mönster. Tänkte dela med mig av mitt extremt spännande dagsschema:

ca 9:25 – fästmannen väcker mig som avtalat. Lite sovmorgon men ändå inte så länge att hela dygnet rubbas. Också perfekt tid för att vakna till Svts sista nyhetsmorgonsändning.
ca 10:00 – frulle som dagligen består av ovan: ett glas färskpressad juice, en skål med A-fil + lite blåbärssoppa och Havre Fras + ekologiskt te från Johan&Nyström.
ca 10:30 – bloggar lite, läser mail, kollar aftonbladet.se
ca 11:00 – kollar någon aktuell tv-serie, tex Veep, Saturday Night Live, Million Dollar Listings etc
ca 11:30 – promenad/fika med kompis om vädret är ok
12:30 – här börjar dagens absoluta tv-maraton/skam-tv-tittning:
12:30, Kanal 11: Kourtney och Kim i New York
12:55, Kanal 11: Cougar Town, dubbelavsnitt
13:20, Kanal 5: Ellen DeGeneres Show
13:45, Tv 6: Seinfeld, dubbelavsnitt
14;45, Kanal 11: Ellen DeGeneres Show (jomenvisst, ett avsnitt till)
15: 30, Tv3: Top Model (gamla säsonger i repris)
16:05, Kanal 11: Gossip Girl
ca 17:00 – lite tv-paus, går till Daglivs och köper mat till kvällen.
ca 17:30 – tillbaka i soffan, slökollar på How I met Your Mother och Friends som också går i repris – nätsurfar samtidigt
ca 19:00 – fästmannen har lagat mat! Vi äter i soffan framför tvn.
ca 20:30 – Manchester United mot Bayern München
ca 23:00 – i säng med datorn, kollar film eller någon tv-serie
ca 00:30 – sover

Alltså hörrni. Ni FÖRSTÅR ju att det vore fint om något hände snart!

PS: tur att jag älskar tv.