Ni är många som frågat mig vad det blir för vagn – känns som det största gemensamma samtalsämnet nya föräldrar emellan. Det är som att köpa bil: vilken färg, hurdana däck, hur smidig är den att köra, hur mycket plats tar den? Och så vidare. Inte så konstigt egentligen. Dels är det ett stort köp, dels är det kanske den viktigaste ”prylen” till ditt nya barn.

I alla fall. Efter att ha klurat lite mellan Bugaboo och Brio så valde vi till slut Bugaboo Buffalo och vi är supernöjda, i alla fall innan Baby Jr är här och kan säga sitt. Den är svart (of course) och sjukt smidig att dels köra och dels ”plocka isär” – hur enkel som helst. Men helt ärligt, man måste testköra. Både jag och Simone körde in i stolpar, väggar och hårda kanter flera gånger när vi var ute och jungfru-körde. Vanan sitter liksom inte där än…

Vad har ni och hur tänker ni kring vagn?//Vagn, Bugaboo//Skor, Nike I.D//Jeans, H&M//Jacka, under Uniqlo//Över, Tiger of Sweden//Halsduk, Acne//Hatt, Melrose Fleamarket//

Jag vet inte om ni läst det här, om rättegången som nu inleds mot den läkare som tvingade en ung kvinna att föda vaginalt med orden ”alla kvinnor kan föda barn”. Förlossningen tog 56 timmar och resultatet var att barnet bröt nacken och dog och mamman fick sitt underliv söndertrasat – detta för att läkaren av någon sjuk anledning behövde hävda sig!?! Varför satte ingen stopp för galenskapen kan man ju undra. Men kanske är det inte så lätt. Man lyssnar ju tyvärr oftast ganska blint på en läkare.

Just såna här berättelser är kanske inte supersmart att läsa när det är 5 veckor kvar av sin egen graviditet men man kan ju inte låta bli. Dessutom kommer det varje dag larm om överfulla BBs och bristen på barnmorskor. Tro fan man blir skraj. Jag ska ärligt säga att det känns oerhört läskigt det här. Jag är inte så rädd för själva smärtan. Däremot är jag livrädd för att något ska gå fel och som ovan att man får en läkare/barnmorska som bara in lyssnar på en. Jag gissar att dessa känslor inte är HELT ovanliga…hur känner ni/kände ni? Berätta gärna!

För övrigt hoppas jag denna läkare döms till hårdast möjliga straff. Jävla galning.

Jag sitter just nu och sätter ihop lite spellistor till BB. Tänker en soft lista med lugna låtar som skapar harmoni och en hårdare pepp-styrka-get-this-thing-OUT-OF-ME-lista. Det knäppa med det hela är att den musik som klassar in här för mig är i den softa listan: sjukt deppig musik som låten ovan och typ Halleluhja av Jeff Buckley och på den hårdare så blir det typ Metallica och Whiskey in the Jar….bra för babyn eller inte undrar man ju!?

Det här med barn och jobb. Hur ser ni på det egentligen? För någon månad sen tyckte jag det kändes superkonstigt att man ska gå hem och inte jobba på typ ett år eller så. Nu när det närmar sig duedate så känns det dock mer och mer som något att se fram emot. Att tänka på något annat. Jag har ändå arbetat nonstop, dag som natt i rätt många år nu. Men. I det här yrket – kan man vara riktigt mammaledig då? Många av mina kollegor är frilans, så då har man ju, av förklarliga skäl, en helt annan syn på det här med föräldrapenning, men jag då som är anställd och egentligen verkligen har möjlighet att vara helt totalt megaledig. Kommer jag kunna vara det? Kommer jag kunna skippa mailen, bloggen, säga nej till roliga uppdrag och hoppa över att gå på den där modevisningen? Kanske är det skönt att få göra lite småsaker då och då? Hur ser ni på det där?

Alltså. Hur GÖR ni med barnshoppingen? Jag inser ju att man inte ska shoppa för mycket innan själva babyn är här, men hur låter man bli när allt är så drop-dead-gulligt!? Just kläder tycker jag är supersvårt att hålla sig ifrån. Det är ju en sak att inte gå in i en butik men har man väl gått över tröskeln så…poof. Och de hjälper ju inte att pappa Campioni är hyfsat shoppinggalen heller. Hans senaste inköp från London ser du ovan…

Jag trodde faktiskt, i min enfald kanske, att det skulle finnas bättre utbud på könsneutrala färger. Det verkar lite bättre när barnen kommer upp i åldrarna men till bebisar är det mest rosa och blått ändå? Vissa kedjor är rent pinsamma i detta ämne (de svenska kedjorna verkar dock ha kommit längre än resten av världen?) – ibland skrattretande rosa-fluffigt. Dessutom har min kära satt stopp för inköp av för mycket svarta kläder (hans kommentar ”hon behöver väl inte bli deprimerad redan!?”) – så nu är vi rätt begränsade till grått och grönt som det ändå finns en hel del av som tur är.

Shopping…puh..visst?