Al dawry ahdar

Det finns derbyn och så finns det derbyn.

Sedan 70 år tillbaka är Jordanien oåterkalleligt sammantvinnat med Palestina. Efter andra världskriget hade Jordanien knappt ens en halv miljon invånare, men omedelbart efter utropandet av den israeliska staten och det påföljande arabisk-israeliska kriget började palestinierna att strömma in i det östra grannlandet. Flytt- och flyktingrutten har varit öppen sedan dess, med en stark inflödesvåg efter Sexdagarskriget 1967.

Idag har Jordanien ungefär tio miljoner invånare. Några exakta siffror finns inte, men sisådär hälften av dem tros ha palestinskt ursprung. Många av dem är numera drivande medborgare i det jordanska samhället, medan hundratusentals andra fortfarande lever som andra klassens invånare efter alla dessa år.

På 1940- och 1950-talen etablerade FN flyktingläger för alla palestinier som kom till Jordanien. Tanken var ju att de bara skulle vara tillfälliga nödlösningar, men 70 år senare finns de fortfarande kvar som en sorts permanenta fattigkvarter.

Det näst största av de här flyktinglägren heter Al-Wehdat. Det gör Jordaniens största, mest populära och mest framgångsrika fotbollsklubb också.

Al-Wehdat Youth Center grundades genom en sorts FN-initiativ, 1956, för att ge sysselsättning, mening och glädje till de palestinska lägerflyktingarna. Klubbfärgerna blev gröna och röda, såklart, och högst upp i klubbmärket tronar Klippmoskén i Jerusalem. Trots att klubben är baserad i Jordaniens huvudstad Amman har det aldrig funnits någon kluven dubbelhet runt den. Det är en palestinsk klubb, med palestinska spelare och palestinska supportrar.
– 99 procent av Wehdats fans är palestinier. Du hittar inga jordanier som håller på oss, preciserade den före detta klubbpresidenten Tareq Khouri häromåret.

Det gick inte över en natt, men efter 20 år vann Al-Wehdat andradivisionen och gick upp i högstaligan. Efter ytterligare 5 år vann de den också, 1980.
– Wehdat är det palestinska folkets landslag, sa den extremt inflytelserika PLO-ledaren Yasser Arafat.
Vid det laget var det ett extremt infekterat uttalande. Under några år efter Sexdagarskriget hade både PLO och ännu mer militanta palestinska kampgrupper förflyttat sina baser till Jordanien. Därifrån planerades och utfördes attacker – bland annat den spektakulära seriekapningen som ledde till att tre passagerarplan på väg till New York sprängdes på ett flygfält utanför Amman – och därigenom skapades känslan av att palestinierna tagit kriget till Jordanien.

Allt kulminerade i ”Svarta september” 1970, då den jordanska armén gick till fullskalig attack mot de palestinska motståndsgrupperna. Flyktinglägret Al-Wehdat hade vid det laget utropats till ”självständig republik” av de radikala palestinierna, och fick därför utstå tung artilleribeskjutning. Att särskilja de militanta palestinierna var givetvis så gott som omöjligt, och bland de 4000 döda fanns gott om civila. PLO drevs ut ur Jordanien, men kvar i landet fanns en bitterhet och en misstänksamhet som egentligen aldrig skulle släppa.

Idag påminner ett derby mellan Al-Wehdat och den ”jordanska” flaggskeppsklubben Al-Faisaly väldigt mycket om hur en Old Firm-match eller ett El Clásico kunde vara för 30 år sedan. Den globala idrottsindustrin har inte hunnit dit, utan det som ramar in och definierar matchen är de lokala och regionala spänningarna. Nästan inga supportersånger handlar om fotboll, utan så gott som alla utgår från palestiniernas position i det jordanska samhället. Upplopp är vanligt, stängda läktare ännu vanligare.

Men så tar ligasäsongen slut och så ska landslagströjorna på och så ska eviga rivaler förvandlas till enade lagkamrater.

Så här långt in på de Asiatiska mästerskapen är Jordanien turneringens stora skrällag. Ett uppoffringsvilligt och sammansvetsat lag har besegrat både de regerande mästarna från Australien och de topprankade laget från Syrien – och de har gjort det med nio spelare från Al-Faisaly och fem spelare från Al-Wehdat i truppen.

Och idag möter de Palestina.

Det finns derbyn och så finns det derbyn. I Mellanöstern har fotbollen alltid så många kopplingar, förgreningar och lager att det är svårt att sortera dem alla – men när Jordanien möter Palestina är komplexiteten så tät att det knappt ens går att se själva matchen. Här ryms både brödraskap, syskonrivalitet, tacksamhet och avundsjuka. Här finns såren från förr såväl som osäkerheten inför framtiden.

70 år senare står flyktinglägret Al-Wehdat fortfarande kvar, som en sorts enklav och parallellsamhälle mitt i den jordanska huvudstaden. Det administreras fortfarande av FN:s speciella organ för Palestina-flyktingar, UNRWA, men vad som händer framöver är mer osäkert än någonsin. Ifjol beslutade Trump-styret plötsligt att dra in mer än hälften av det amerikanska bidraget, då presidenten upplevde att det palestinska folket inte visade tillräckligt stor respekt och tacksamhet gentemot USA.

Konsekvenserna har redan blivit uppenbara. Fattigdomen har återigen kopplat ett ännu starkare grepp om ett Al-Wehdat som snabbt förslummats. Hur framtiden ser ut för människorna i det eviga flyktinglägret vet ingen – men idag vet de i alla fall att de håller på Palestina.