Inlägg av Erik Niva

Al dawry ahdar

Det finns derbyn och så finns det derbyn.

Sedan 70 år tillbaka är Jordanien oåterkalleligt sammantvinnat med Palestina. Efter andra världskriget hade Jordanien knappt ens en halv miljon invånare, men omedelbart efter utropandet av den israeliska staten och det påföljande arabisk-israeliska kriget började palestinierna att strömma in i det östra grannlandet. Flytt- och flyktingrutten har varit öppen sedan dess, med en stark inflödesvåg efter Sexdagarskriget 1967.

Idag har Jordanien ungefär tio miljoner invånare. Några exakta siffror finns inte, men sisådär hälften av dem tros ha palestinskt ursprung. Många av dem är numera drivande medborgare i det jordanska samhället, medan hundratusentals andra fortfarande lever som andra klassens invånare efter alla dessa år.

På 1940- och 1950-talen etablerade FN flyktingläger för alla palestinier som kom till Jordanien. Tanken var ju att de bara skulle vara tillfälliga nödlösningar, men 70 år senare finns de fortfarande kvar som en sorts permanenta fattigkvarter.

Det näst största av de här flyktinglägren heter Al-Wehdat. Det gör Jordaniens största, mest populära och mest framgångsrika fotbollsklubb också.

Al-Wehdat Youth Center grundades genom en sorts FN-initiativ, 1956, för att ge sysselsättning, mening och glädje till de palestinska lägerflyktingarna. Klubbfärgerna blev gröna och röda, såklart, och högst upp i klubbmärket tronar Klippmoskén i Jerusalem. Trots att klubben är baserad i Jordaniens huvudstad Amman har det aldrig funnits någon kluven dubbelhet runt den. Det är en palestinsk klubb, med palestinska spelare och palestinska supportrar.
– 99 procent av Wehdats fans är palestinier. Du hittar inga jordanier som håller på oss, preciserade den före detta klubbpresidenten Tareq Khouri häromåret.

DAamaIuXsAACeRw

Det gick inte över en natt, men efter 20 år vann Al-Wehdat andradivisionen och gick upp i högstaligan. Efter ytterligare 5 år vann de den också, 1980.
– Wehdat är det palestinska folkets landslag, sa den extremt inflytelserika PLO-ledaren Yasser Arafat.
Vid det laget var det ett extremt infekterat uttalande. Under några år efter Sexdagarskriget hade både PLO och ännu mer militanta palestinska kampgrupper förflyttat sina baser till Jordanien. Därifrån planerades och utfördes attacker – bland annat den spektakulära seriekapningen som ledde till att tre passagerarplan på väg till New York sprängdes på ett flygfält utanför Amman – och därigenom skapades känslan av att palestinierna tagit kriget till Jordanien.

Allt kulminerade i ”Svarta september” 1970, då den jordanska armén gick till fullskalig attack mot de palestinska motståndsgrupperna. Flyktinglägret Al-Wehdat hade vid det laget utropats till ”självständig republik” av de radikala palestinierna, och fick därför utstå tung artilleribeskjutning. Att särskilja de militanta palestinierna var givetvis så gott som omöjligt, och bland de 4000 döda fanns gott om civila. PLO drevs ut ur Jordanien, men kvar i landet fanns en bitterhet och en misstänksamhet som egentligen aldrig skulle släppa.

Idag påminner ett derby mellan Al-Wehdat och den ”jordanska” flaggskeppsklubben Al-Faisaly väldigt mycket om hur en Old Firm-match eller ett El Clásico kunde vara för 30 år sedan. Den globala idrottsindustrin har inte hunnit dit, utan det som ramar in och definierar matchen är de lokala och regionala spänningarna. Nästan inga supportersånger handlar om fotboll, utan så gott som alla utgår från palestiniernas position i det jordanska samhället. Upplopp är vanligt, stängda läktare ännu vanligare.

DAYVKr7WsAAAyIM

Men så tar ligasäsongen slut och så ska landslagströjorna på och så ska eviga rivaler förvandlas till enade lagkamrater.

Så här långt in på de Asiatiska mästerskapen är Jordanien turneringens stora skrällag. Ett uppoffringsvilligt och sammansvetsat lag har besegrat både de regerande mästarna från Australien och de topprankade laget från Syrien – och de har gjort det med nio spelare från Al-Faisaly och fem spelare från Al-Wehdat i truppen.

Och idag möter de Palestina.

Det finns derbyn och så finns det derbyn. I Mellanöstern har fotbollen alltid så många kopplingar, förgreningar och lager att det är svårt att sortera dem alla – men när Jordanien möter Palestina är komplexiteten så tät att det knappt ens går att se själva matchen. Här ryms både brödraskap, syskonrivalitet, tacksamhet och avundsjuka. Här finns såren från förr såväl som osäkerheten inför framtiden.

70 år senare står flyktinglägret Al-Wehdat fortfarande kvar, som en sorts enklav och parallellsamhälle mitt i den jordanska huvudstaden. Det administreras fortfarande av FN:s speciella organ för Palestina-flyktingar, UNRWA, men vad som händer framöver är mer osäkert än någonsin. Ifjol beslutade Trump-styret plötsligt att dra in mer än hälften av det amerikanska bidraget, då presidenten upplevde att det palestinska folket inte visade tillräckligt stor respekt och tacksamhet gentemot USA.

26225311437_2a5d850d58_b

Konsekvenserna har redan blivit uppenbara. Fattigdomen har återigen kopplat ett ännu starkare grepp om ett Al-Wehdat som snabbt förslummats. Hur framtiden ser ut för människorna i det eviga flyktinglägret vet ingen – men idag vet de i alla fall att de håller på Palestina.

The Strength of the Shortest Straw

Det gäller att hitta en väg, ett sätt, en metod – och en av de saker som är allra mest fantastisk med fotbollen är att den ger en möjlighet för alla. Du behöver inte ha sprinterkropp som Kylian Mbappé för att dominera ett VM, du kan lika gärna spela med huvudet som Xavi. Du kan ha MMA-fysik som Zlatan Ibrahimovic, men du kan lika gärna vara 165 centimeter lång (som Diego Maradona) eller 170 centimeter (som Leo Messi).

Men du måste alltid ligga ett steg före, på något sätt vända din nackdel till din fördel.

För fotbollsnationen Vietnam går det inte att komma runt det här med fysiken, med längden. Medellängden i landet är en av de fem kortaste i världen – knappt ens 165 centimeter bland männen – och genom åren har de ofrånkomligen påverkat idrotten de utövat.

För lite drygt tio år sedan bestämde de sig för att göra något åt saken.

Genomtänkt och långsiktigt utvecklingsarbete existerar knappt inom asiatisk fotboll överhuvudtaget, men sedan 2007 driver det vietnamesiska förbundet en nationell akademi högt uppe i högländerna bland björnar, bufflar och elefanter.

Där samlas landets talanger, och där tränar de tillsammans enligt ett specialutformat program avsett att kompensera för deras fysiska brister. Gymjobb för att bygga styrka, absolut, men framförallt boll- och passningsövningar. Tanken är att bli tillräckligt skickliga för att själva bestämma hur matcherna ska se ut, snarare än att tvingas möta större och tyngre motståndare på deras egna villkor.

Tänk Barcelona, tänk Manchester City och tänk Pep Guardiola – men dra hela den tankebanan ytterligare ett par hack längre.

Det har tagit sin tid, men de senaste åren har så Vietnam tagit sig upp på fotbollshöjder de aldrig tidigare varit på. Den nya generationen som vuxit upp i akademiprogrammen ihop är nu tillsammans på väg att ta klivet upp i seniorfotbollen. Ifjol var de på väg att bli asiatiska U23-mästare, men i finalen mot Uzbekistan föll de till sist i den allra sista förlängningsminuten. I höstas vann de Sydostasiatiska mästerskapen för seniorer.
– Vietnamesiska spelare har sina egna styrkor för att kompensera för det de saknar i storlek och styrka. Små spelare är kvickare, och vietnamesiska spelare är smarta. De kan snabbt förstå mina instruktioner och anpassa sig efter dem väldigt snabbt, säger Vietnams sydkoreanska förbundskapten Hang-Seo Park.

De har skapat ett fotbollsintresse som Vietnam aldrig tidigare skådat, och att se dem spela tillsammans är stundtals att se fotboll på en ny nivå, fotboll som den aldrig tidigare spelats i Asien. Ett gäng knattar snurrar runt med bollmottagningar och passningstrianglar som är så snabba och precis att inga verkar kunna hinna med i virvelvinden. 21-årige kreatören Nguyen Quang Hai lurar ögonen så att han ser ut som Xavi, Iniesta och Messi inpackad i en och samma minikropp.

aff-highlights-vietnam-storms-into-aff-cup-finals-after-win--1544114656_500x300

Men så går tiden och så mojnar stormen och så tuggar sig motståndarna lite väl ofta ikapp.

I Asian Cup-premiären mot Irak ställde Vietnam upp med en elva där mer än halva laget var 170 centimeter eller kortare. Målvakten drog visserligen upp medellängden, men den stannade på 173 centimeter. Som jämförelse startade Manchester United ett par matcher med en snittlängd på 189 centimeter under José Mourinho i höstas.

Under den första halvleken dikterade Vietnam villkoren, tog ledningen två gånger om. Irak fick försöka hänga med i deras passningskaruseller, men kom sällan tillräckligt nära för att ens börja tackla och spela duellspel. Men i andra halvlek tröttnade vietnameserna, sjönk längre och längre ner och tillät Irak att börja lyfta in sina inlägg.

Och då höll det inte längre. Irak stångade in ett kvitteringsmål efter en timme, tryckte in segermålet på stopptid.

Vid lunchtid idag spelar Vietnam mot Iran, det bästa laget i Asien fullpackat med erfarna, stridsvana, streetsmarta vuxenspelare. En extraordinär vietnamesisk talanggeneration står vid tröskeln till den stora, stygga seniorfotbollen, och den ser nog ännu lite högre ut än de tänkt sig. Misstanken är såklart att den kommer att bli för svår att ta sig över – att Vietnam mest kommer att fortsätta framstå som ett charmigt juniorlag – men det ska likafullt bli väldigt spännande att se dem försöka.

Det finns mer än ett sätt att spela fotboll på, mer än ett sätt att vinna på. Så vitt jag vet har Vietnam hela världens kortaste fotbollslandslag. Det ska bli så spännande att se hur högt de kan växa.

Vietnam-Phi-221-JPG-7017-1544129210

Los Chilestinos

I början av november fanns det en fotbollsspelare som hette Yashir Pinto, en 27-årig chilensk ytterforward som aldrig riktigt lyckats förverkliga sin potential. Han var fortfarande bara tonåring när Marcelo Bielsa bjöd med honom till Sydafrika för VM 2010 på en sorts utbildnings- och praktikresa. Pinto var inte med i själva truppen, men tränade tillsammans med Alexis Sanchez, Arturo Vidal och de andra för att se och lära.

Yashir Pinto sågs som en stor och viktig del av chilensk fotbolls framtid – men Yashir Pinto finns inte längre. Sedan två månader tillbaka går han istället under namnet Yashir Islame. Han har gått över till att använda det efternamn som han själv känner starkast för, namnet han identifierar sig med.

166182_176946102346267_100000926365510_391118_2591038_n

Det är lite drygt 1 300 mil mellan Chile och Palestina, men banden mellan nationerna är både utdragna, hållbara och starka. Uppemot en halv miljon palestinier bor i Chile – fler än någon annanstans utanför Mellanöstern – och Yashir Islame är en av dem. Att de hamnade i Sydamerika har inget med Israel att göra, utan de flesta kommer från kristna familjer och lämnade Palestina för drygt 100 år sedan för att slippa tvångsrekryteras till den ottomanska armén.

Snabbt fann de sig tillrätta med sitt nya liv, sin nya kontinent. Ända sedan mitten av 1900-talet har de chilenska palestinierna varit oproportionerligt framgångsrika inom politiken, affärsvärlden, utbildningsväsendet – och fotbollen.

En väldigt stor del av den chilensk-palestinska identiteten är knuten till Club Deportivo Palestino, fotbollsklubben som spelar i de palestinska färgerna och som häromåret skapade politisk arena när de formade ettorna på sina tröjnummer utifrån en kartbild av historiska Palestina.

na00-palestino

Det är rättvist att kalla Palestino för en immigrantklubb på ungefär samma premisser som Assyriska, Dalkurd eller Syrianska – men deras historia är så mycket längre och deras framgångar så mycket större. Två gånger har de lyft ligabucklan, och så sent som i november blev de chilenska cupmästare och kvalificerade sig därmed för Copa Libertadores 2019.

När Palestino vann cupen hette sportchefen Roberto Kettlun, en av pionjärerna i att utveckla palestinsk fotboll genom att länka ihop den med den chilenska. Hans familj lämnade Betlehem 1909, men den palestinska saken har alltid funnits närvarande för honom. Han tvekade varken inför att representera Palestina eller att flyttade till Ramallah för att spela för Hilal Al Quds. Han landade nästan omedelbart efter den andra intifadan.
– Det påverkade såklart det palestinska laget. Varför kom inte Ismail till matchen? Han blev skadad av en gummikula. Var är Jamal? Han dömdes till några år i fängelse.

Efter några år blev den inflytelserika Fatah-politikern Jibril Rajoub president för det palestinska fotbollsförbundet. I sin vilja att förändra och förbättra tog Roberto Kettlun kontakt med honom, presenterade sina planer för att professionalisera verksamheten, vässa förutsättningarna, få in fler spelare från diasporan. Det mesta strandade vid de israeliska gränsövergångarna – men den uppvarvade palestinska förbundsapparaten samlade material och byggde ett case som en chilensk jurist presenterade för FIFA-kongressen i Schweiz.
– Vi förklarade: ”Titta här, det finns en tredjepart som förhindrar våra möjligheter att utvecklas. Fifa grep in, skapade en kommitté och förklarade för Israel att de riskerade att stängas av eller uteslutas ifall de inte upphörde med att sabotera för palestinsk fotboll.
För palestinsk fotboll innebar FIFA-interventionen helt andra möjligheter, men för Roberto Kettlun personligen betydde de att han blev tvungen att återvända till Sydamerika.
– De sa till mig: ”Vi vet vem du är och vad du har gjort. Här spelar du inte igen”. Israel förnyade inte mitt visum, och jag var rädd att de helt enkelt skulle komma och hämta mig. Vi fick tio dagar på oss att ta barnen ur skolan, samla ihop våra saker och lämna landet.

I slutet av 2017 gick så Palestina förbi Israel på FIFA-rankningen för första gången, och just nu deltar de i de Asiatiska mästerskapen för andra gången i rad. Deras spelartrupp är en brokig samling av spelare från Sverige, Slovenien, USA, Argentina – och framförallt Chile. I premiären mot Syrien fanns fyra chilestinos på planen, och en av dem var anfallaren som numera heter Yashir Islame.
– Att byta landslag för att representera Palestina var det viktigaste beslutet i mitt liv. Min familj har alltid följt den palestinska saken, och eftersom jag växte upp som Palestino-supporter har jag alltid förstått hur viktig fotbollen är i det sammanhanget. Alla har sitt sätt att hjälpa till, vårt sätt är fotbollen.

414433_heroa

The Man Who Knew Too Much

Häromkvällen såg jag Syrien spela fotboll i alkoholförbudets Sharjah – och det var på många sätt en ny typ av upplevelse – men nog tusan stötte jag ju ändå in i ett välbekant, fårat gammalt fotbollsnylle.

Senast jag stötte på Bernd Stange var i Vitryssland för drygt tio år sedan. Jag landade samma kväll som parlamentsvalet. President Lukasjenko och hans allierade fick 110 platser, oppositionen 0. Stange var förbundskapten för Vitryssland då, basar över Syrien numera – och är en av fotbollens allra konstigaste katter.

Den största delen av sitt fotbollsliv har han levt i det gamla DDR, men efter att muren fallit fick han möjligheten att coacha Hertha Berlin och korsade Berlin över till den västra sidan. Det höll inte särskilt länge. Efter halvannat år avslöjade den tyska pressen att Bernd Stange varit knuten till Stasi som en sorts ”inofficiell medarbetare”. Han hade arbetat under kodnamnet Kurt Wagner, och informerade säkerhetspolisen om fotbollsfolk som kritiserad kommunistpartiet eller funderade på att hoppa av till väst.

(GERMANY OUT) *14.03.1948-Trainer, Fussball DDR(DDR-Auswahltrainer)- Stange (Mitte) im Trainingsanzug mit den Auswahlspielern Frank Rohde (li) und Rene Müller (re) beim Training- undatierte Aufnahme (Mitte der 1980er Jahre) (Photo by Schlage/ullstein bild via Getty Images)

Bernd Stange fick sparken från Hertha Berlin, och lämnade Tyskland för att egentligen aldrig komma tillbaka.

Först arbetade han i Ukraina och sedan i Australien innan karriärskurvan började bli riktigt märklig. Ett uppdrag i Oman ledde vidare till jobbet som förbundskapten för Irak – nästan exakt samtidigt som det blivit uppenbart att Bush-administrationen hade för avsikt att invadera landet och avsätta Saddam Hussein.

Stange hann inte ens vara i landet i ett halvår innan invasionen kom. Han lämnade Irak dagen före de amerikanska trupperna korsade gränsen, kommenderad av den tyska ambassaden. Men sedan återvände han.
– Det jag gjorde i Irak var att försöka träna ett lag fotbollsspelare i att skjuta bollen i mål. Under veckorna före invasionen gjorde det mig till ”Saddams coach” i västmedia. Sedan gjorde jag exakt samma sak efter invasionen med exakt samma spelare – men då fick jag en massa priser och FIFA-utmärkelser istället. Sånt hyckleri.

_45097737_stange226

Konsekvent har Bernd Stange använt sig av idén om att det går att särskilja fotbollen från politiken, men det är svårt att förstå riktigt hur han får ihop resonemanget inför sig själv. Som irakisk förbundskapten skrev han brev till de dåvarande världsledarna – George Bush, Silvio Berlusconi, Tony Blair – för att få ekonomisk och materiell hjälp. Blair såg pr-möjligheten och nappade, erbjöd sig att hjälpa till med en Englands-turné och lite utrustning om bara Stange samtidigt ställde upp på en fotografering i brittiska parlamentsträdgården.
– Jag blev anklagad för att samarbeta med Iraks dödsfiender. Jag fick massor av hotbrev och min livvakt blev skjuten i handen. Mitt liv var i fara.

Återigen fick den tyska ambassaden evakuera Stange. Några månader efter att han tvingats lämna landet nådde det irakiska landslag han byggt upp en sensationell semifinal i OS 2004.

När Bernd Stange sedan accepterade erbjudandet att bli förbundskapten i Aleksandr Lukasjenkos post-sovjetiska Vitryssland fick han frågan om inte övergreppen mot mänskliga rättigheter där bekymrade honom.
– Jag är en fotbollstränare – inte en politiker – och är för idrottens oberoende. Det jag kan säga är att Minsk är en stad med väldigt hög livskvalitet, och att Vitryssland är ett väldigt rent och ordnat land. Ojämlikheterna som finns i andra gamla Sovjet-republiker finns inte alls här.

Bernd-Stange

Bernd Stange är nästan på dagen lika gammal som Sven-Göran Eriksson, och egentligen hade han slutat som fotbollstränare för ett år sedan. Han var tillbaka hemma i östtyska Jena, skulle fylla 70 och hade redan skickat ut inbjudningarna till det stora kalaset.
Men då ringde alltså Syrien.
Varför? Förmodligen för att de visste vad alla andra numera också känner till. Här finns en erfaren och kompetent fotbollstränare som aldrig ställer några frågor – som knappt svarar på några heller – och som är beredd att jobba i länder som skrämmer bort många andra.

Och istället för att leva pensionärslivet har Bernd Stange tillbringat det senaste året på ett hotell strax utanför Damaskus, och på fotbollsmatcher i Aleppo, Latakia och Homs. Han har varit på platser Ghouta och Douma, städer som utsatts för attacker med kemiska stridsmedel.
– Det går inte att kalla det för normalt liv. Ibland hör du något och tror att det är åskan innan du förstår att det är bomber. Jag har sett bombplan skjutas ner av syrierna och ryssarna, och det har sett ut som Star Wars.
Om Bernd Stange någonsin blir rädd?
– Jag känner samma fruktan som tre miljoner syrier inför en Stinger-missil.

D0R0022192047

Jag har inte samma tro på att det går att särskilja fotboll från politik som Bernd Stange – och jag har inte samma bekymmerslösa hållning till att avlönas av diktaturer – men det finns ändå mycket i honom som jag kan relatera till. Jag kan känna igen rastlösheten, nyfikenheten, insikten om att fotbollen kan öppna upp världen.
– Själv är jag ett efterkrigsbarn, men det var först när jag kom till Irak som jag förstod vad ett krig verkligen var. Det var då jag såg människor dö för första gången. Nu utgår jag egentligen bara från två övertygelser: Att fotboll är det jag jobbar med – och att krig är fel. Jag är emot precis vartenda krig i den här världen, om inte annat på grund av mina egna erfarenheter i Irak och Syrien.

I eftermiddag coachar Bernd Stange det syriska landslaget mot Jordanien, och trots ett bakslag i öppningsmatchen mot Palestina så lär han leda landet till Asian Cup-slutspel för första gången någonsin. Vad det skulle betyda – och hur det skulle användas av regimen – är inget han reflekterar över, eller i alla fall inget han kommer att prata om. Sedan går kontraktet med Syrien ut, och sedan ska Bernd Stange återvända till lugnet i Jena.

Den här gången är pensioneringen definitiv, säger han.

Vi får väl se. Jag utgår nästan ifrån att jag stöter på honom vid en match i Turkmenistan, Ekvatorialguinea eller Nordkorea om ett årtionde eller två.

The Dream and The Regime

Nämen, vad har vi här bland all politiskt laddade matcher och alla svindlande emiratexcesser – om inte en tvångsledig, fotbollsfebrig svensk minister…?
Det är som Johan Cruyff så ofta brukade säga: Varje nackdel har sin fördel. I grund och botten är det givetvis ett jävla omak för civilminister Ardalan Shekarabi att han är konstitutionellt förhindrad att arbeta på det sätt som han önskar sig – men när nu det politiska läget är som det är så kan han ju i alla fall passa på att besanna en dröm.
– Det hade varit svårare att göra den här resan om vi hade haft en regering på plats, men ja… Nu har vi ju inte det. Men även om det är mindre att göra så är det faktiskt en hel del på dagordningen, jag får kombinera fotbollen med arbete även de här dagarna.

Ardalan Shekarabi möter upp på ett strandhotell i Dubais överdådiga marina, vi sätter oss vid en bardisk alldeles intill Persiska viken. Sveriges civilminister har följt det iranska landslaget i mer än 20 år. Flera gånger har han varit på plats för att se dem spela VM-matcher – men aldrig tidigare har han sett dem spela Asiatiska mästerskapen.
– Det här är en dröm. Jag har alltid velat uppleva Asian Cup, och egentligen hade jag bestämt mig för att följa Iran i Australien för fyra år sedan. Men då blev det så att vi skaffade ett tredje barn istället.
Du tvekade inte att åka hit, med tanke på den politiska situationen i Förenade Arabemiraten?
– Säg såhär… När jag pratar som privatperson snarare än som minister har jag inte ens övervägt att åka hit förut, men samtidigt känner jag att… Jag älskar fotbollen så mycket, jag ville se och uppleva Asian Cup – och jag har inga problem med att människor åker hit och tittar på fotboll. På vilket sätt skulle det bidra till en förbättring genom att avstå?
Egentligen träffas vi för att prata fotboll snarare än att prata politik, men vid ett asiatiskt mästerskap i Förenade Arabemiraten är det naturligtvis omöjligtvis att särskilja det ena från det andra.
– Så gott som varenda deltagarnation i de här mästerskapen kommer ju från situationer där fotbollen på olika sätt är väldigt nära kopplade till deras samhällssystem. Så är det bara – och i hög utsträckning är det det som gör den här turneringen så intressant. Och det gäller inte ju inte minst Iran.
Var slutar en regim och var börjar ett fotbollslandslag? Det finns inget allmängiltigt svar på den frågan – den syriska statsapparaten har exempelvis lite större inflytande över sitt landslag än den svenska – men det är inte fråga som en politiskt engagerad svensk-iranier bara kan ignorera.
– Men det iranska landslaget har egentligen alltid haft exil-iraniernas stöd. Det finns några politiska grupper – exempelvis Mujahedin – som ser regimen i exakt allt som har med landet att göra och därför blir avståndstagande. Men för de allra flesta har fotbollslandslaget aldrig kunnat bli en symbol för regimen. De hade en så negativ inställning till fotbollen från början – ville i princip förbjuda den – att de sedan aldrig har kunnat skaffa sig äganderätt över landslaget.

49568752_510301916162113_8924956626796937216_n

Senast Asiatiska mästerkapen spelades i Förenade Arabemiraten var 1996, och det var även då som Ardalan Shekarabi på allvar började engagera sig i det iranska landslaget.
Han var 17 år gammal då, och på något sätt kanske ute efter att återanknyta till landet hans familj lämnat 7 år tidigare. Utan att veta vart han var på väg kastade han sig själv upp på en känslomässig berg-och-dalbana, som bara ökade och ökade farten under två års tid.
I november 1997 möttes Iran och Australien i ett episkt VM-playoff, den där typen av fotbollsmatcher som påverkade både nationer och individer.
– Det finns nästan inget annat fotbollsminne som jag har en lika stark relation till, det var en legendarisk historia. Jag bodde i Gävle då. Den avgörande matchen spelades mitt i natten – på min födelsedag – och vi var några iranska kompisar som samlades hemma hos mig för att titta. Och att kastas mellan hopp och förtvivlan på det sättet… Det var en gemensam upplevelse som vi gick igenom tillsammans, något som verkligen berörde oss.
Ett utspelat Iran lyckades på något sätt trolla fram två sena mål och en VM-biljett. I Australien gräts det – än idag rankas det som en av hela idrottsnationens mörkaste dagar – men i Iran firades det som det inte firats på 20 år.
– Efter matchen var det första gången sedan revolutionen som iranier tog sig ut, dansade och festade offentligt på gator och torg. Och regimen kunde inte göra något. Dagen efter matchen skrev flera reformistiska tidningar typ: ”Se på kraften i det här – vi kan inte sätta oss emot den här glädjen”.

Iran kvalificerade sig för VM i Frankrike, lottades såklart mot USA – och det var liksom inget snack om att Ardalan Shekarabi och hans iranska kompisar från Gävle skulle dit.
Upplevelsen blev kraftfull.
– Väldigt stark. Alla matcher hade sin laddning, men den mot USA var såklart något alldeles extra. Den matchen hade så många dimensioner. Dels det rent sportsliga – att Iran vann en VM-match för första gången någonsin – och vänskapen mellan spelarna. Men sedan allt det där andra…
Ardalan Shekarabi minns tillbaka.
– Före matchen var vi och drack öl på någon bar, där vi hamnade mellan ett gäng regimmänniskor med skägg – såna som jobbade på någon myndighet – och Israel-iranska fotbollssupportrar som åkt från Tel Aviv. Alla var där för att heja på iranska landslaget, men det var så många sjuka paradoxer i det hela. Inne på arenan valde Mujahedin att demonstrera, så säg att 10 000 i publiken var organiserade med tröjor och allt… Mitt under matchen blev det slagsmål mellan hårdfört oppositionella och regimanslutna, och jag hamnade mitt i det. De kastade skor på varandra och så…
Var det komplicerat för dig att sortera in allt och hitta din egen plats i det?
– Ja, det var det. Men sedan ska man även komma ihåg att 1998 fanns det ett enormt starkt hopp om att Iran skulle reformeras, och att det här landslaget med Ali Daei i spetsen skulle bidra till att öppna upp Iran gentemot omvärlden. Khatami hade valts som president ’97 med en reformagenda, liberaliseringen av medielagarna hade genomförts några månader före VM… Runt VM minns jag hur varje land hade byggt upp egna utställningar, och vi gick dit för att dricka té på en typ av iranskt café. Då sa han som drev det stället: ”Om ett år kan ni komma till Iran och dricka öl också”. Det fanns en så stark känsla av hopp som symboliserades av det där landslaget, men… Sedan gick det tyvärr inte som man hade tänkt sig med den reformvågen.
Det gör sällan det i Iran.
– Nä. Men landslaget har på något sätt överlevt alla motgångar. Spelarna har aldrig vikt sig, fotbollen har aldrig kunnat tämjas eller besegras av regimen. Det är en av få folkliga företeelser som finns kvar, och även om de har försökt och försökt har de aldrig kunnat få kontroll över den. Även om de äger strukturen och styr klubbarna har de inte makten över fotbollen. Så på något sätt förblir den en symbol för något annat, något oberoende.

För drygt 20 år sedan var Ardalan Shekarabi en ung kille på tröskeln mot vuxenvärlden. Han visste inte vart livet skulle ta honom, var inte riktigt klar med att bena ut sin identitet och hitta sin plats i världen.
Mycket har hänt sedan dess. Grabben har blivit vuxen, invandrarkillen som under en period levde gömd som papperslös har gått och blivit minister.
Fotbollen har följt med hela vägen. Vännerna också.
– Shahin! Här är vi!
Ardalan Shekarabi ropar till sig en kompis, en av dem som också satt uppe hela natten för att se det iranska landslaget spela kvalmatch hösten 1997. I januari 2019 är de nu i Förenade Arabemiraten ihop för nya fotbollsupplevelser, och den här gången har de sina familjer med sig.
Efter att de gått igenom planerna för barnens gemensamma besök på ett av Dubais vattenland turas de två kompisarna om att visa klipp på sina mobiltelefoner.
Iran vann öppningsmatchen mot Jemen med 5-0, men det var egentligen inte matchen och segern som gjorde de starkaste avtrycken. Det var människorna, fansen, det splittrade och skingrade folket som kommit från hela världen för att samlas runt en gemensam sak.
Än idag har Ardalan Shekarabi aldrig varit tillbaka till landet som han och hans föräldrar flydde ifrån, landet som mullorna och ayatollorna tog ifrån dem. Det här är det närmaste han kommit.
– Vi var väl ungefär fyratusen, folk som hade med sig trummor, som skapade musik och dans hela matchen. Jag tänkte inte så mycket på matchen, allt det här andra tog över. Det var så himla roligt, en fantastisk känsla. Det är så mycket som ryms i den där upplevelsen, det är häftigt att det finns sådan sprängkraft i fotbollen.

images-2

Lions of Mesopotamia

Och till sist så röt lejonen.

Ali Adnan har alltid haft en sorts särställning som den utvalde inom irakisk fotboll. Hans pappa spelade i högstaligan och hans farbror var den bästa målskytt som landet någonsin skådat. Som 19-åring ledde han själv till Irak till en sensationell semifinal i U19-VM, gjorde bland annat ett övertidsmål mot Harry Kanes och Ross Barkleys engelska landslag.

Det här var vuxenversionen.

Frispark på stopptid. Bollen upp och över muren, ner i det närmsta krysset. 3-2 till Irak.

Länge spelade annars Irak utan något särskilt tempo, utan att riktigt hålla ihop. Små skickliga och välskolade vietnameser sprang stundtals åttor runt dem i deras märkliga 5-2-3-formation – tog ledningen två gånger om – men ju längre matchen pågick, desto mer tog den irakiska fysiken, tuffheten och kampmoralen över.

För några år sedan publicerade fotbollsakademikerna Simon Kuper och Stefan Szymanski en bok som avsåg att med forskning, siffror, empiri och vetenskap slå hål på diverse olika myter runt den här sporten. När boken gavs ut i USA hette den ”Soccernomics”, och en undertitel löd ”Why one day Japan, Iraq and the United States will become kings of the world’s most popular sport”.

En dag ska alltså Irak bli kungar över fotbollen. Forskningen säger det, vetenskapen visar det.

f6c8b4ae-4956-4d4f-9245-6a38275ef412

Tesen bygger på en sorts ekvation bestående av utvecklingspotentialen i en fattig, krigsdrabbad nation, plus framåtandan i en ung och växande befolkning kombinerat med intresset och traditionen för fotboll som trots allt finns i Irak. Jag kan visserligen tycka att den tesen inte underbyggs särskilt väl i bokens själva innehåll – är långt ifrån säker på att slutsatsen håller – men jag förstår ju var de kommer ifrån.

Framtiden borde vara Iraks. Maskingevären har tystnat, tillvaron normaliserades och häromveckan öppnades till och med den så kallade Gröna Zonen i Bagdad återigen upp för allmänheten.

Men nej, när det kommer till fotbollen är framtiden inte här riktigt ännu – och frågan är om den ens närmar sig överhuvudtaget.

Så väldigt mycket av all den där potentialen försvinner fortfarande i ett svart hål av inkompetens, korruption, interna fejder och dålig struktur. Fotbollen i Irak är oerhört dåligt organiserad och illa fungerande, och på många sätt har landslaget på många sätt har gått bakåt snarare än framåt under de senaste tio åren.

Idag gjordes de tre målen av Mohanad Ali – anfallsjuvelen som tvingats gå igenom en rättsprocess för att bevisa att han inte är äldre än 18 år – Humam Tariq och Ali Adnan. Det är mer än ett sammanträffande och större än lite symbolik att de alla är utbildade i den assyriska legendaren Baba Ammos privata fotbollsskola snarare än stöpta i den statligt styrda verksamheten.

Konstigt vore kanske annat i ett land där ärren är så djupa, såren så färska och misstänksamheten så stor – men på många sätt är irakierna fortfarande sina egna värsta fiender. Landslaget borde vara ännu bättre, framtiden ännu ljusare.

Men mitt i allt kaos och käbbel så har de även den här egenskapen – förmågan som jag inte vet om den kvantifieras – att pressa fram en extra kraft. Jag ser inte landslaget spela sådär jätteofta, men när jag väl gör det känns det som att de gör mål i slutminuterna precis varje gång.

90da017e-a47c-46ca-bd99-1fe6c11e0ba2

Ahmed Yasin spelade 90 minuter – de står Yaseen på tröjan här nere – men hade inte sin mest produktiva match. Efter 10 sekunder skyfflade han en boll i nät, men då var spelet redan avblåst. Sedan handlade mycket istället om att kriga, om att göra vad som än krävdes. Inför mästerskapen så pratade han om hur det fanns en eld i ögonen på irakiska fotbollsspelare som han inte sett någon annanstans, att de spelade fotboll på ett sätt som inga andra gör. När jag nu träffade honom igen i en katakomb i Abu Dhabi halvtimmen efter segern så kunde han bara göra någon typ av vad-var-det-jag-sa-gest:
– Det var det här jag menade, exakt det här jag menade. Vi gjorde ju ingen speciellt bra match idag. Alla var för spända, det var lite missförstånd och våra unga spelare behöver lite mer tid… Vietnamn gör några mål och vissa sjunker ihop ännu mer av pressen, andra börjar snacka en jävla massa på planen: ”Ska vi verkligen förlora mot dom här? Ska vi skämma ut oss inför de här fansen, inför 40 miljoner som tittar på efter allt de har gått igenom? Det går inte”.
• Att förlora är inte ett alternativ för Irak?
– Nej, på något sätt så är det inte det. De sista tio minuterna idag spelade jag med kramp, men fortsatte bara springa ändå. Vi gör alla det vi måste göra.

Irak vinner trots att de inte spelar bra, Irak vinner när de inte borde. Jag vet inte vad forskningen säger om det – men jag vet att forskningen sagt att Irak ska bli kungar över hela den stora, vida fotbollsvärlden en dag. Det kommer att ta ett bra tag – längre än det egentligen borde – men när allting kommer jag kring säger jag faktiskt inte emot.

6890ffec-fd58-4509-8d6b-63e42914559e

Escape To Victory

Saman Ghoddos gör 5-0 för Iran, och Jemen faller tungt och hårt i mästerskapspremiären. Och det är klart att det aldrig är roligt att bli utklassad som elitidrottare, men ibland finns det faktiskt fog för att damma av några gamla idrottsklyschor och besanna dem.

Ibland är det faktiskt viktigare att delta än det är att vinna, ibland är det verkligen färden som gör mödan värd.

Även den moderna fotbollshistorien innehåller flera exempel på spelare som bokstavligt talat riskerat sina liv för att representera sina länder; bosnier som huksprungit förbi krypskyttar och palestinier som grävt sig fram genom flykttunnlar. Jemeniterna som tagit sig hit till de Asiatiska mästerskapen är samma typ av bragdmän.

För drygt tre år sedan var kriget i Jemen fortfarande ganska färskt, men redan både intensivt, grymt och blodigt. Sedan flera år tillbaka hade fotbollslandslaget varit tvungna att spela alla hemmamatcher på neutral plan. Nu skulle de spela kval mot Nordkorea i Qatar – en av matcherna på den långa resan mot det här mästerskapet – men ingen visste vilka spelare som egentligen var tillgängliga. Hade någon redan dött? Hade någon anslutit sig till någon av de stridande fraktionerna? Hur skulle det ens vara möjligt att komma i kontakt med de uttagna?

Förbundsledningen aviserade en sorts uppsamlingsläger, och lät djungeltrummorna mullra över alla delar av den sargade nationen. Sedan väntade de, i dag efter dag efter dag. Första dagen kom nästan ingen alls, sedan kom några stycken och sedan några till. Vissa kröp fram från skyttevärnen runt huvudstaden Sana’a, andra kom från rebellkontrollerade områden i norr. Till sist hade nästan en hel vecka gått, och det var dags att dra en sorts deadline.

Full trupp var de inte, men de var i alla fall tillräckligt många för att kunna genomföra matchen – om de nu lyckades komma fram. Flygplatsen var sönderbombad, landgränserna mot både Saudiarabien och Oman var stängda. Det enda alternativ som återstod var att ta båten till en annan kontinent.

Så Jemens herrlandslag i fotboll trängde ihop sig på en sorts boskapsbåt, på ungefär samma sätt som hundratusentals krigsflyktingar behövt göra både före och efter dem. När mörkret lagt sig lämnade de hamnen i Mocka – staden som en gång gav mockakaffet sitt namn – och påbörjade en 18-timmarsresa över sundet de kallar ”Tårarnas port” till den lilla afrikanska staten Djibouti.

Det fanns inga som helst garantier för att de någonsin skulle komma fram.

yemen-1
Men fram kom de, och matchen spelade de och några år senare hade de spelat så många matcher och gjort det så bra att Jemen osannolikt nog kvalificerade sig för Asiatiska mästerskap trots att fotbollen inte längre existerade i deras hemland.

Arenorna var sönderbombade, förbundskontoret förstört, klubbarna i praktiken avvecklade. Den jemenitiska ligan upphörde, och är fortfarande inte ens i närheten av att återupptas. Landslagsspelarna lyckades genomför någon enstaka träning, men deras situation var givetvis ohållbar. De stoppades av olika krigsherrar vid vägspärrar, löpte en högst konkret risk att både kidnappas och mördas. En av landslagsspelarna – en av dem som är med i mästerskapstruppen nu, men vill förbli anonym – blev kidnappad och hölls fången i 48 timmar av en extremistgrupp.
– Före varenda träning var vi tvungna att rensa planen från kulor och patronhylsor. Vi samlade ihop allt och lade det i ett gammalt prisskåp, berättar lagfunktionären Hossam al-Sanabani.

images-1

Lösningen blev att alla spelare som överhuvudtaget hade möjligheten lämnade landet, för att med jämna mellanrum återsamlas i Qatar. Landslagets högkvarter förflyttades helt enkelt dit, och alla förberedelser inför Asiatiska mästerskapen har utgått därifrån.

Kanske är det allra mest anmärkningsvärda med det jemenitiska landslaget att det har lyckats förbli någorlunda politiskt obundna genom allt det här. Laget innehåller fortfarande spelare från så gott som alla landets regioner, och det finns ingen sekt eller despot som lyckats kapa det för propagandasyften.

_105011179_gettyimages-469476052-1

Mycket av kriget idag sköts ju genom en sorts ombud, där Förenade Arabemiraten är ett av länderna som driver kriget i Jemen och Iran är ett annat.

Ikväll spelade Jemen mot Iran i Förenade Arabemiraten.

De förlorade med 5-0, men sånt kan liksom hända när målvakten blivit kvar i Jemen och därmed inte spelat en enda klubblagsmatch på fyra år. De förlorade med 5-0, men de fick lite ljus att kastas över det som Amnesty har benämnt som ”Det bortglömda kriget”, det som både EU och FN beskriver som världens allra värsta humanitära katastrof.

Ibland är det faktiskt viktigare att delta än att vinna.

_105011209_gettyimages-983723016-1

No Thrilla, No Manilla

När Ui-Jo Hwang till sist skopade in det första målet böjde sig Sven-Göran Eriksson frustrerat fram och daskade till sig själv på låren med dubbla handflator. Sedan vände han sig om, gick tillbaka mot avbytarbänken långsamt skakande på huvudet.

Han hade all rätt att vara besviken, för det hade så smått börjat gå att skönja en riktig skräll ovanför läktartaken. Det hade tagit Sydkorea drygt 66 minuter att få in det där ledningsmålet – och under hela den andra halvleken var det faktiskt Filippinerna som hade skapat chanserna.

Tio minuter tidigare hade anfallaren Javier Patiño hittat fram till ett två-mot-en-läge tio meter framför det sydkoreanska målet, men istället för att försöka slå sistapassningen fram till ett öppet mål så felträffade han skottet mitt på målvakten.
– Puta madre, svor Patiño mot himlen, och jag antar att Svennis sa något liknande på värmländska.

Det var chansen som dök upp, försvann och sedan aldrig kom tillbaka. Det var en Svensation som fastnade i koreanska händer.

Nu blev det inte så värst mycket av någonting alls.

IMG_8945

Med några sekunder kvar till avspark började den filippinske vänsterbacken Daisuke Sato att slå sig själv i ansiktet. Gång på gång, hårdare och hårdare, ända tills domaren faktiskt blåste igång matchen. Kanske är det någon ritual han ägnar sig före varje match, kanske behövde han lite extra omruskning just den här eftermiddagen för att påminna sig själv om att det faktiskt var mästerskapsmatch på gång.

Någon hjälp av inramningen fick han nämligen inte.

Al Maktoum-stadion här i Dubai har givetvis byggts om totalt och fullständigt inför Asiatiska mästerskapen, och när det blev mörkt lystes minsann hela fasaden upp av sju olika färger på ett iögonfallande sätt. Inför den här officiella öppningsmatchen pratade också Dubais generaldirektör Dawood Al Hajeri med optimism och tillförsikt:
– Det är intressanta matcher som ska spelas här i mästerskapen. Vi väntar oss enorm publiktillströmning och utgår ifrån fulla hus.

Well, när Sven-Göran Eriksson klev ut för att leda Filippinerna i landets historiska mästerskapspremiär stod arenan 90-procentstom. En liten, influgen koreansk klack försökte väsnas med tre trummor, men blev snabbt dränkt av en betydligt mer uthållig böneutropare från den lokala moskén.

Bygga saker kan de i Dubai. Annat är de sämre på.

Nästan 700 000 filippinier bor i Förenade Arabemiraten – och här i Dubai utgör de mer än en femtedel av befolkningen – men i stort sett alla jobbar sex dagar i veckan. De är lediga på fredagar, men har inga vidare möjligheter att lägga sina måndagseftermiddagar på att gå på fotboll.

Vad ska vi säga om deras fotbollslandslag? Att de ändå lyckas göra en hel del av väldigt lite. Fotbollen på Filippinerna saknar nästan helt resurser, men under några få undermåliga förberedelseveckor har ändå Sven-Göran Eriksson lyckas pussla ihop något som går att känna igen som ett Svennis-lag.

Den ultrakonservativa 5-4-1-uppställningen var visserligen ännu mer defensiv än något jag sett från honom förut – och bänkningen av stjärnan med det fantastiska namnet Phil Younghusband fick ögonbryn att höjas – men det är svårt att kritisera honom för det. Så gott som hela matchen spelade de jämnt med världsmästarbesegrarna från Sydkorea, och en annan dag hade de faktiskt kunnat vinna.

Det är inget att skriva memoarer om, men det är ett gott kvitto på tränararbetet som gjorts de senaste månaderna.

På vägen från arenan stannade jag till på Sven-Göran Erikssons presskonferens, och lyssnade på en ganska belåten förlorare.
– Jag är stolt över laget. Även om vi förlorade steg vårt självförtroende. Vi visade alla som tittade att det här landet kan spela fotboll.

Vi får lov att ta honom på de orden. För att vara så dåliga är Filippinerna faktiskt riktigt bra.

The Dictator’s Team

Den sorgliga sanningen är ju att Assad har vunnit, och att omvärlden har accepterat det. Formellt sett pågår fortfarande kriget i Syrien – och vissa områden kontrolleras fortfarande av andra än regimen – men det finns inte längre några tvivel om hur allt kommer att sluta.

Det blev ingen krigsförbrytartribunal för Bashar al-Assad, det blev inget ansvar utkrävt för kemgasattackerna mot civila. Det blev sisådär en halvmiljon döda, drygt tretton miljoner på flykt – och sedan tyckte alla vi som tittat på att det var dags att gå vidare.

Idag kan Bashar al-Assad sitta lugnt och försäkra att inget egentligen har hänt. Lite oroligt ett tag, kanske, men allt nu återigen under kontroll. Undan, undan – här finns inget att se, inget särskilt att rapportera om. Syrien är en normal, stabil och välfungerande nation utan splittringar – eller som parollen lyder på landslagets spelarbuss under Asiatiska mästerskapet: ”One Team. One Nation. One Syria”.

Det här landslaget fungerar fint för att fortsätta projicera den bilden.

c8df10f9-0133-4888-b4f2-2b8a014bcab5

Här finns inte längre några rebeller eller dissidenter. Spelarna som en gång ställde sig på andra sidan stridslinjerna har antingen försvunnit, tystnat eller fallit tillbaka in i ledet. Den här mästerskapstruppen fick visserligen ett sent återbud från Firas Al Khatib – den fantastiska kreatören som nästan slets itu av sin inre konflikt av sina inre tvivel när han avbröt sin långa landslagsbojkott – men talande nog leds det numera av kraftfulle lagkaptenscentern Omar Al-Soma.

Efter att det syriska landslaget vann de Västasiatiska mästerskapen för sex år sedan blev Omar Al-Soma den första landslagsstjärnan att offentligt ta ställning mot regimen. Efter slutsignalen firade han med oppositionens flagga, revolutionens flagga. Sedan var han borta från landslagsspel i nästan fem år – innan han plötsligt var tillbaka och snubblande nära att skjuta Syrien till VM förra hösten.

Förra våren lät Omar Al-Soma sig fotograferas då han bekymmerslöst spelade fotboll med Bashar al-Assads yngste son, 17-årige Hafez. För mindre än två månader sedan skanderade delar av den syriska sektionen till Assads ära under en träningsmatch i Kuwait:
Alshaeb yurid Bashar al-Assad. Folket vill ha Bashar al-Assad.

Givetvis vore det djupt orättvist – och direkt felaktigt – att svepande beskriva alla runt det här laget som aningslösa regimförespråkare. Många spelare har ställts inför olösliga dilemman som vi inte ens kan föreställa oss, och många fans vill bara uppskatta ett lag som skapar någon typ av glädje och värme där det enbart funnits lidande och död.

Det går att förstå det – det är fullt möjligt att det till och med finns moralisk giltighet i det – men det finns ingen som helst möjlighet att beskriva det här som något annat än ett landslag sanktionerat, understött och utnyttjat av Bashar al-Assad och hans statsapparat.

IMG_8902

Den här kvällen rullade det syriska landslaget in i Sharjah med beslutsamhet och kraft. De högljudda, välfyllda läktarna var syriska till nästan 90 procent, och under den första kvarten verkade det som att deras rödklädda lag skulle rusa rakt över Palestina. Omar Al-Soma vräkte sig fram till några halvchanser, och den skickliga Omar Khrbin var nära att spräcka nollan flera gånger om.

Men Palestina stod emot.

Lagen från den här delen av världen är varken de spetsigaste eller de taktiskt mest välskolade – men de kommer aldrig någonsin att göra det enkelt för en motståndare, oengagerat lägga sig platt för att vänta in förlusten.

De sliter. De kämpar. De går in i varje enskild situation med sitt absolut yttersta, ger sig själva till den större sak som nu råkar vara just deras.

I 70 minuter försvarade sig Palestina tappert och framgångsrikt med elva man – sedan blev deras mittback Mohammed Saleh (jo, jag vet) utvisad. Så i 20 minuter till försvarade de sig tappert och framgångsrikt med 10 man.

Palestina vann med 0-0.

Deras numerärt underlägsna spelare firade som om de hade vunnit, deras numerärt underlägsna fans gjorde detsamma. 20 år har gått sedan Palestina fick sitt fulla erkännande av FIFA, och det här var deras första poäng någonsin i de asiatiska kontinentalmästerskapen. Betydelsen för hur de ser på sig själva, hur omvärlden ser dem – att omvärlden ser dem! – är enorm.

Falastiniya – Al Qud’s arabiya, skanderade fansen. Palestina – Jerusalem är arabiskt.

I Mellanöstern är det omöjligt för fotbollen att ställa sig utanför politiken, och när allting kommer kring tror jag ärligt talat inte att den är särskilt intresserad av att göra det heller.

The One That Got Away

Strax efter lunch på den tredje adventssöndagen befann jag mig i en villa vid Linuddens naturreservat, en dryg kvart sydost om Nyköping. Det var bara några få timmar kvar tills flygplanet skulle lyfta mot Asien, och Mahmoud Eid såg över den stora resväskan en sista gång.
– Det är mycket som ska med när man packar för fem veckor. Här är fyra par fotbollsskor till mig själv.
Fyra…? Det är fler skor än så där.
– Jag har tagit med mig lite extra, faktiskt. Det är två spelare i landslaget som har skickat en beställning till mig. De här skorna har inte kommit ut i Palestina.
Du blir importören som fixar skor till palestinierna.
Det är nästa business, faktiskt.

NYKÖPING 2018-12-09.  Svensk-palestinska anfallare Mahmoud Eid och hans bror, Ahmad Eid inför de asiatiska mästerskapen i fotboll som spelas i Förenade arabemiraterna i januari 2019.  Kod: 85527
Foto: Pontus Orre

Mahmoud Eid kommer ifrån en remarkabel familj, och det var deras långa, krokiga väg från Palestina som jag åkt till Nyköping för att skildra. De fyra äldsta bröderna föddes i Förenade Arabemiraten, där pappan ägnade sig åt en typ av import-export-verksamhet. Precis i skarven mellan 1980- och 90-tal kom de till Sverige med 1 000 dollar insmugglade i en tandkrämstub. Först hamnade de i Dalarna där snön låg meterdjup, och pengarna gick omedelbart åt för att köpa vinterkläder till barnen.
Familjen utökades med en femte son – Mahmoud Eid – innan den sedan splittrades. Pappan försvann iväg till Göteborg, medan de övriga flyttade till Nyköping. Fem söner och en ensamstående, arbetslös mamma, inträngda tillsammans i en liten lägenhet i Nyköpings miljonprogramsområde, Brandkärr.
– Det blev ju tufft för vår mor. Hon var ensamstående, hade inget jobb och vi var fem barn… Jag brukar säga att vi var rika på kärlek.
Villan vi befann oss i tillhörde Ahmad Eid, den näst äldste av de fem bröderna. Det var mest han som berättade om de tidiga åren, tiden som gick innan lille Mahmoud växte upp och blev landslagsman i fotboll.
– Vi hade det tufft att täcka kostnaderna för fotbollsskor, benskydd, medlemsavgifter och fan och hans moster… Vi fick alla hjälpas åt, och då prioriterade vi Mahmoud. ”Fasiken, han kan bli vår stjärna. Då kan han försörja oss sedan”.
Du avstod ett par nya vinterdojor för att han skulle få fotbollsskor?
– Lite så.

Idag är grejen med familjen Eid är att alla de fem bröderna lyckats väldigt bra i livet, på olika sätt. Storebror Khaled jobbar inom bankbranschen, och mellanbröderna Ziad och Jamal driver egna telekomföretag tillsammans nere i Skåne.
Lokalt runt Nyköping är det Ahmad Eid som är mest välkänd och tongivande. Han har byggt upp Sveriges största livsmedelgrossist inriktad på gym- och träningsbranschen, han har varit ordförande för fotbollsklubben Nyköpings BIS och sedan valet i höstas sitter han med i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen för Moderaterna.
– Vi hade otroligt lite när vi var unga, men vi ville otroligt mycket. Vi konstaterade ganska fort att det där med att ta på sig offerkoftan och börja peka finger – det leder ingenstans, det är bara slöseri med tid.
Det var när han fick chansen som säljare efter gymnasiet som Ahmad Eid förvandlades från den riktningslösa strulkillen till den fokuserade entreprenören. Själv är han övertygad om att så gott som alla svenskar har möjlighet att göra samma typ av resa.
– Ingenting kommer gratis, och det har alltid varit sjukt viktigt i vår familj. Det går inte att lita på turen. Ser du inte till att förvalta dina möjligheter så kommer du inte att lyckas. Det bara är så.
Så fort Ahmad Eid startade ett eget företag började han också försörja och sysselsätta andra i familjen. De yngre bröderna kom och jobbade hos honom.
– Men med Mahmoud var det annorlunda. Han kom och jobbade kanske två månader, men det bara för att skrapa ihop pengar för att kunna spela fotboll på heltid. ”Nu har jag jobbat i två månader, nu har jag 60 000 så att jag klarar mig en säsong. Vi hörs!”. Det beundrade vi honom alltid för.

NYKÖPING 2018-12-09.  Svensk-palestinska anfallare Mahmoud Eid och hans bror, Ahmad Eid inför de asiatiska mästerskapen i fotboll som spelas i Förenade arabemiraterna i januari 2019.  Kod: 85527
Foto: Pontus Orre

Själv menar Mahmoud Eid att han ärvt mycket av sitt mindset från de äldre bröderna, att han tagit det med sig in i fotbollen.
– Han hade ju inga betyg eller något, han var bara en vanlig kille i ghettot. Men att han lyckas ta sig ur det – att han visade oss att det fanns en väg till att lyckas – det fick ju oss att förstå att vi andra också kunde göra samma sak. Jag var alltid inställd på att jag skulle lyckas. ”Ge mig bara möjligheten ska jag klara det” – och min familj gav mig den möjligheten.
Till vardags tillhör Mahmoud Eid allsvenska Kalmar FF, men det senaste året har varit ryckigt för 25-åringen. Förra säsongen blev det dubbla utlåningar – till Mjöndalen i Norge och till GAIS – utan att det riktigt lyfte någonstans.
– Jag har haft lite motgångar den senaste tiden, men det är inte så att jag lägger mig ner och dör för det. Jag kommer tillbaka starkare, jag kommer tillbaka och exploderar. Att misslyckas finns inte i min familj.

Chansen att representera Palestina dök upp för ungefär fem år sedan, och då gick det snabbt. Bara några månader efter debuten spelade Mahmoud Eid i den förra upplagan av Asiatiska mästerskapen, en 21-årig Nyköpings-spelare som gick in och spelade mot de japanska stjärnorna Kagawa, Honda och Okazaki.
– Jag sov bara några timmar den natten, var så förväntansfull.
Under perioden då Mahmoud Eid representerat landslaget har Palestina bedrivit en strävsam och långdragen kamp för att få spela sina tävlingsmatcher på hemmaplan.
– Första gången jag skulle åka till Palestina behandlade de mig på ett väldigt dåligt sätt när jag kom till Israel. Direkt på flygplatsen tog de in mig i ett rum, och jag fick sitta där i sex timmar utan att höra ett ljud. Inget vatten, ingen mat, ingen wifi… Jag kunde inte ha kontakt med någon, utan jag bara satt där och stirrade in i en vägg. ”Vafan händer?”. Till slut fick jag gå in på ett möte – och det enda de gjorde var att förnedra mig, skratta åt mig. Tre personer satt framför mig och bara tryckte ner mig. Jag sa att jag var där för att spela fotboll och för att hjälpa mitt land, men det var bara: ”Vad gör du här? Vi vill inte ha dig här! Du är smuts!”.
Tidigt förstod Mahmoud Eid att han blivit en bricka i ett politiskt spel. Fotbollen har varit ett av Palestinas absolut mest effektiva kampverktyg – ett sätt att visa att de finns och att de är internationellt erkända – och därför har det legat i Israels intresse att förhindra dem från att kvala in till stora mästerskap.
– De gör ju det här för att vi spelare utifrån inte ska vilja återvända till Palestina igen, för att landslaget inte ska lyckas. När vi har suttit i spelarbussen på väg till träningsplanen har vi blivit stoppade av soldater som riktat sina lasersikten i ansiktena på oss. ”In med er i bussen, era hundar”.
För de flesta fotbollsspelare är landslagssamlingarna bara en förlängning av vardagen. För Mahmoud Eid har de inneburit helt andra uppoffringar, helt andra känslor.
– Vi är ett drabbat land, så när vi spelar våra matcher så handlar det inte bara om oss. Det handlar om 12 miljoner palestinier, om att få dem att tänka på något annat än bomber. Och det ger oss den extra styrkan.

NYKÖPING 2018-12-09.  Svensk-palestinska anfallare Mahmoud Eid och hans bror, Ahmad Eid inför de asiatiska mästerskapen i fotboll som spelas i Förenade arabemiraterna i januari 2019.  Kod: 85527
Foto: Pontus Orre

Jag satte mig i en bil för att åka tillbaka till Stockholm, Mahmoud Eid satte sig i en annan bil för att åka till Arlanda och flyga vidare till uppladdningslägret i Qatar.
Sedan gick det drygt två veckor – och sedan var han tillbaka i Nyköping igen. När bruttotruppen bantades med fem spelare fanns det inte längre plats för Mahmoud Eid, trots att han varit så gott som ordinarie under fem års tid.
Det var en chock, både för honom själv och för många andra runt honom och laget.
– Jag var tvungen att ta bort mina appar, för det sved att se alla skriva om sin besvikelse. Utan att överdriva fick jag cirka 500 meddelanden.
Fotbollen i Mellanöstern är alltid komplicerad. Så gott som alltid finns det någon osynlig maktman ovanför själva tränarstaben som drar i trådar du inte ser, fattar beslut som du inte kan påverka på grunder du inte förstår.
– Jag jag såg på dem att det inte var lätt att meddela mig beslutet, och jag tror att det är en del politik som påverkat. Jag tror inte det har med fotboll att göra, för isåfall hade jag haft min plats utan snack. Jag förväntade mig 100 procent att jag skulle vara med. Jag har nog varit för naiv.
Klockan fem i eftermiddag spelar Palestina sin mästerskapspremiär. Jag är på plats i Sharjah, Mahmoud Eid är i Kalmar för att påbörja den allsvenska uppstartsträningen.
Det känns fel.
– Men jag ser fram emot ett det nya året med Kalmar FF, och ser väldigt positivt på att det kommit en ny ledarstab. Allt handlar om förtroende för mig, då blommar jag snabbt ut. Att jag fått möta storstjärnor med landslaget har givit mig en stor erfarenhet, och den tar jag med mig när jag spelar i Allsvenskan. Jag försöker alltid tänka att jag mött bättre spelare än dem jag ställs emot, om jag klarat av att skapa saker mot Maya Yoshida så borde jag kunna göra det mot Andreas Johansson eller Robin Jansson också.

Sida 1 av 2