Battle of Bahrain

Quiztime. Vem blev egentligen skyttekung i EM 2004? Ah, tjecken Milan Baros snarare än Wayne Rooney eller Ruud van Nistelrooy – en liten slamkrypare. Men vi går ändå vidare till nästa svårighetsnivå, och undrar vem som gjorde flest mål i de Asiatiska mästerskapen samma år.

Jag begär inte att ni ska kunna svaret – det lyder nämligen A’ala Hubail från Bahrain – men lägg i alla fall namnet på minnet under de minuter som ni läser det här. 15 år senare har det större betydelse än någonsin tidigare.

I natt landade jag i Dubai, kom till Förenade Arabemiraten för första gången i mitt liv. Jag vet ju att så gott som varenda semesterledig allsvensk fotbollsspelare övervintrar här numera – att det snart är en lika folklig destination som Thailand – men det har aldrig varit för mig. Jag har bara inte haft lust.

Nu ser jag för första gången alla hisnande hyperbyggen med egna ögon, jag ser de osynliggjorda gästarbetarna som bygger dem – och ikväll ska jag försöka ha mage att gå på fotboll också.

2018 blev året då det engelska ordet ”sportswashing” togs in i Oxford-universitetes engelska ordlexikon, enkelt förklarat regimtvätt genom idrott. Det är kraftfullt eftersom det fungerar. 2018 var även året då en röststark skara Manchester City-fans världen över – bara för att ta ett exempel – på allvar försvarade rättssystemet i Abu Dhabi då en oskyldig engelsk akademiker godtyckligt dömdes till livstids fängelse för påhittat spioneri.

Idrotten i den här delen av världen definieras ofrånkomligen av sportswashing. Analysen av dess syften, mening och mål kan varken börja eller sluta någon annanstans. Det är så det är, det är så det kommer att förbli – men jag tillhör ändå inte dem som tror att en journalists uppgift är att stanna hemma och vara tyst snarare än att finnas på plats och berätta.

Hade det inte varit för just den sortens journalistik hade jag till exempel aldrig vetat vad som egentligen hände med den bahrainske målmaskinen A’ala Hubail, han som blev hela Asiens skyttekung 2004.

När den Arabiska våren nådde Bahrain hade han inte längre någon nytta av att vara berömd och uppburen idrottsman, tvärtom. Han var bara en av hundratusentals andra som hade gått ut på gatorna för att demonstrera mot den drakoniska kungafamiljen, men just eftersom hans namn och hans ansikte var så välkänt blev han en av dem det statuerades exempel mot när regimen slog tillbaka.

A’ala Hubai fängslades och torterades, och han var inte ensam. Han var den största stjärnan och lagkaptenen i det bästa landslag Bahrain någonsin haft – semifinal i Asiatiska mästerskapen, nära VM två gånger om – men nu utplånades det över en enda natt.

Många landslagsspelare hade valt att gå ut på gatorna och stämma in i massornas rop på förändring. Ett halvdussin av dem hamnade i fängelse tillsammans med A’ala Hubai, fick sina karriärer och sina liv förstörda. Eftersom Bahrain investerat stort i sportswashing – bland annat köpt sig en Formel 1-deltävling och en Europa Tour-tävling i golf i Volvos namn – var det som att vreden mot just kronans idrottsmännen blev extra stark. Olympier från en rad olika idrotter greps och fördes bort, en putschprocess som bland annat skildrats i ESPN-dokumentären ”Athletes of Bahrain”.

Såhär sju år senare känns det nästan som att se tillbaka på någon sorts medeltida häxjakt – men faktum är att ropen från fängelsehålorna förblir otäckt högljudda precis just idag, premiärdagen för de Asiatiska mästerskapen 2019.

För en dryg månad sedan greps nämligen fotbollsspelaren Hakeem al-Araibi i Thailand, då Bahrain utfärdat en internationell arresteringsorder mot honom.

Hakeem al-Araibi tillhör inte riktigt samma gyllene generation som de andra fängslade fotbollsspelarna från Bahrain. Han är några år yngre – höll precis på att etablera sig i juniorlandslaget när revolutionen närmade sig – och greps först ett år efter den Arabiska våren. Även han säger sig ha blivit torterad av Bahrains säkerhetspolis, men lyckades ta sig till Australien då han släpptes efter tre månader i fängelset. Där gavs han flyktingstatus, och började bygga upp sitt liv och sin fotboll igen.

Resan till Thailand var bara tänkt som en semester med flickvännen, men sex veckor senare sitter alltså Hakeem al-Araibi fortfarande inspärrad i Bangkok och riskerar utlämning tillbaka till tortyrens Bahrain.

Australiens regering har begärt att få honom frisläppt, Amnesty International och Human Rights Watch har kampanjat för hans sak, till och med FIFA har bemödat sig med att ställa sig på Hakeem al-Araibis sida – men tystnaden från den asiatiska fotbollskonfederationen AFC har däremot varit så gott som total.

Varför?

Det kan kanske finnas flera skäl till det, men en misstanke som ligger alldeles för nära till hands är den som bottnar i att det asiatiska förbundets president heter Salman bin Ibrahim Al Khalifa – och tillhör Bahrains kungafamilj.

Och de här två männen är gamla bekanta.

Riktigt vilken roll Shejk Salman spelade under repressionsvågen 2011 är inte helt utrett, men inledningsvis utnämndes han till ledare för en sorts sanningskommission avsedd att identifiera och bestraffa idrottsdissidenter. Att han ändå var nära att bli FIFA-president för mindre än tre år sedan var helt verklighetsfrämmande, men hans kampanj tappade till sist momentum då just Hakeem al-Araibi berättade sin historia över hela världen.

Är detta konsekvensen, är detta hämnden?

Ikväll är såklart Shejk Salman bin Ibrahim Al Khalifa på plats på Zayed Sports City Stadium i Abu Dhabi då hans Bahrain möter Förenade Arabemiraten i Asiatiska mästerskapens öppningsmatch. Samtidigt försmäktar den före detta landslagsförsvararen Hakeem al-Araibi i ett väntrumsfängelse på väg tillbaka till helvetet.

Det finns en parallell världsordning där de två byter plats.