How the East Was Won

I Asien bor lite styvt 4,5 miljarder människor, vilket innebär sisådär 60 procent av jordens befolkning. Det är här det händer numera. Det är ingen överdrift att påstå att det är här som mänsklighetens framtid kommer att formas och definieras.

Och då som nu för alltid – vill du få det lite lättare att förstå det oöverskådliga och det svårbegripliga så finns fotbollen här för dig.

I morgon inleds de Asiatiska mästerskapen. Det är fortfarande inte turneringen med världens allra högsta spelkvalitet – även om den kommer att närma sig snabbt – men det är ett mästerskap som komprimerar en väldig världsdels utmaningar och möjligheter i sex fyrlagsgrupper.

Här finns den eviga palestinska frågan, de blodiga framgångspengarna från Qatar och värdarna i Förenade Arabemiraten. Här ryms de färska krigsärren från Syrien, Irak och Yemen, de gränslösa ambitionerna i Kina och Indien, kvinnokampen i Iran och Saudiarabien, de oåtkomliga diktaturerna i Turkmenistan och Nordkorea.

Och här finns givetvis de stora sportsliga drömmarna; ett Iran som är fast beslutna att vinna turneringen för första gången på 43 år och ett Sydkorea som tänker lyckas för första gången sedan 1960. Här finns Heung-Min Son från Tottenham Hotspur, Amr Kaddoura från Landskrona Bois – och ytterligare ett halvdussin svenskar.

Det finns fortfarande ett exotiskt mystikskimmer över Asiatiska mästerskapen, och det förstärks av att knappt någon europeisk tv-kanal sänder matcherna. Vill man se hur det går för Svennis och hans Filippinerna mot Kirgizistan – och det vill man! – får man helt enkelt lov att åka ner till Gulfen.

Det är vad jag tänker göra, och det är från Förenade Arabemiraten jag sjösätter min rapportering under premiärdagen på lördag.

Asiatiska mästerskapen – tro på enmannahajpen! Om ni inte är intresserade är det min skyldighet att få er att bli det.