Lions of Mesopotamia

Och till sist så röt lejonen.

Ali Adnan har alltid haft en sorts särställning som den utvalde inom irakisk fotboll. Hans pappa spelade i högstaligan och hans farbror var den bästa målskytt som landet någonsin skådat. Som 19-åring ledde han själv till Irak till en sensationell semifinal i U19-VM, gjorde bland annat ett övertidsmål mot Harry Kanes och Ross Barkleys engelska landslag.

Det här var vuxenversionen.

Frispark på stopptid. Bollen upp och över muren, ner i det närmsta krysset. 3-2 till Irak.

Länge spelade annars Irak utan något särskilt tempo, utan att riktigt hålla ihop. Små skickliga och välskolade vietnameser sprang stundtals åttor runt dem i deras märkliga 5-2-3-formation – tog ledningen två gånger om – men ju längre matchen pågick, desto mer tog den irakiska fysiken, tuffheten och kampmoralen över.

För några år sedan publicerade fotbollsakademikerna Simon Kuper och Stefan Szymanski en bok som avsåg att med forskning, siffror, empiri och vetenskap slå hål på diverse olika myter runt den här sporten. När boken gavs ut i USA hette den ”Soccernomics”, och en undertitel löd ”Why one day Japan, Iraq and the United States will become kings of the world’s most popular sport”.

En dag ska alltså Irak bli kungar över fotbollen. Forskningen säger det, vetenskapen visar det.

Tesen bygger på en sorts ekvation bestående av utvecklingspotentialen i en fattig, krigsdrabbad nation, plus framåtandan i en ung och växande befolkning kombinerat med intresset och traditionen för fotboll som trots allt finns i Irak. Jag kan visserligen tycka att den tesen inte underbyggs särskilt väl i bokens själva innehåll – är långt ifrån säker på att slutsatsen håller – men jag förstår ju var de kommer ifrån.

Framtiden borde vara Iraks. Maskingevären har tystnat, tillvaron normaliserades och häromveckan öppnades till och med den så kallade Gröna Zonen i Bagdad återigen upp för allmänheten.

Men nej, när det kommer till fotbollen är framtiden inte här riktigt ännu – och frågan är om den ens närmar sig överhuvudtaget.

Så väldigt mycket av all den där potentialen försvinner fortfarande i ett svart hål av inkompetens, korruption, interna fejder och dålig struktur. Fotbollen i Irak är oerhört dåligt organiserad och illa fungerande, och på många sätt har landslaget på många sätt har gått bakåt snarare än framåt under de senaste tio åren.

Idag gjordes de tre målen av Mohanad Ali – anfallsjuvelen som tvingats gå igenom en rättsprocess för att bevisa att han inte är äldre än 18 år – Humam Tariq och Ali Adnan. Det är mer än ett sammanträffande och större än lite symbolik att de alla är utbildade i den assyriska legendaren Baba Ammos privata fotbollsskola snarare än stöpta i den statligt styrda verksamheten.

Konstigt vore kanske annat i ett land där ärren är så djupa, såren så färska och misstänksamheten så stor – men på många sätt är irakierna fortfarande sina egna värsta fiender. Landslaget borde vara ännu bättre, framtiden ännu ljusare.

Men mitt i allt kaos och käbbel så har de även den här egenskapen – förmågan som jag inte vet om den kvantifieras – att pressa fram en extra kraft. Jag ser inte landslaget spela sådär jätteofta, men när jag väl gör det känns det som att de gör mål i slutminuterna precis varje gång.

Ahmed Yasin spelade 90 minuter – de står Yaseen på tröjan här nere – men hade inte sin mest produktiva match. Efter 10 sekunder skyfflade han en boll i nät, men då var spelet redan avblåst. Sedan handlade mycket istället om att kriga, om att göra vad som än krävdes. Inför mästerskapen så pratade han om hur det fanns en eld i ögonen på irakiska fotbollsspelare som han inte sett någon annanstans, att de spelade fotboll på ett sätt som inga andra gör. När jag nu träffade honom igen i en katakomb i Abu Dhabi halvtimmen efter segern så kunde han bara göra någon typ av vad-var-det-jag-sa-gest:
– Det var det här jag menade, exakt det här jag menade. Vi gjorde ju ingen speciellt bra match idag. Alla var för spända, det var lite missförstånd och våra unga spelare behöver lite mer tid… Vietnamn gör några mål och vissa sjunker ihop ännu mer av pressen, andra börjar snacka en jävla massa på planen: ”Ska vi verkligen förlora mot dom här? Ska vi skämma ut oss inför de här fansen, inför 40 miljoner som tittar på efter allt de har gått igenom? Det går inte”.
• Att förlora är inte ett alternativ för Irak?
– Nej, på något sätt så är det inte det. De sista tio minuterna idag spelade jag med kramp, men fortsatte bara springa ändå. Vi gör alla det vi måste göra.

Irak vinner trots att de inte spelar bra, Irak vinner när de inte borde. Jag vet inte vad forskningen säger om det – men jag vet att forskningen sagt att Irak ska bli kungar över hela den stora, vida fotbollsvärlden en dag. Det kommer att ta ett bra tag – längre än det egentligen borde – men när allting kommer jag kring säger jag faktiskt inte emot.