No Thrilla, No Manilla

När Ui-Jo Hwang till sist skopade in det första målet böjde sig Sven-Göran Eriksson frustrerat fram och daskade till sig själv på låren med dubbla handflator. Sedan vände han sig om, gick tillbaka mot avbytarbänken långsamt skakande på huvudet.

Han hade all rätt att vara besviken, för det hade så smått börjat gå att skönja en riktig skräll ovanför läktartaken. Det hade tagit Sydkorea drygt 66 minuter att få in det där ledningsmålet – och under hela den andra halvleken var det faktiskt Filippinerna som hade skapat chanserna.

Tio minuter tidigare hade anfallaren Javier Patiño hittat fram till ett två-mot-en-läge tio meter framför det sydkoreanska målet, men istället för att försöka slå sistapassningen fram till ett öppet mål så felträffade han skottet mitt på målvakten.
– Puta madre, svor Patiño mot himlen, och jag antar att Svennis sa något liknande på värmländska.

Det var chansen som dök upp, försvann och sedan aldrig kom tillbaka. Det var en Svensation som fastnade i koreanska händer.

Nu blev det inte så värst mycket av någonting alls.

Med några sekunder kvar till avspark började den filippinske vänsterbacken Daisuke Sato att slå sig själv i ansiktet. Gång på gång, hårdare och hårdare, ända tills domaren faktiskt blåste igång matchen. Kanske är det någon ritual han ägnar sig före varje match, kanske behövde han lite extra omruskning just den här eftermiddagen för att påminna sig själv om att det faktiskt var mästerskapsmatch på gång.

Någon hjälp av inramningen fick han nämligen inte.

Al Maktoum-stadion här i Dubai har givetvis byggts om totalt och fullständigt inför Asiatiska mästerskapen, och när det blev mörkt lystes minsann hela fasaden upp av sju olika färger på ett iögonfallande sätt. Inför den här officiella öppningsmatchen pratade också Dubais generaldirektör Dawood Al Hajeri med optimism och tillförsikt:
– Det är intressanta matcher som ska spelas här i mästerskapen. Vi väntar oss enorm publiktillströmning och utgår ifrån fulla hus.

Well, när Sven-Göran Eriksson klev ut för att leda Filippinerna i landets historiska mästerskapspremiär stod arenan 90-procentstom. En liten, influgen koreansk klack försökte väsnas med tre trummor, men blev snabbt dränkt av en betydligt mer uthållig böneutropare från den lokala moskén.

Bygga saker kan de i Dubai. Annat är de sämre på.

Nästan 700 000 filippinier bor i Förenade Arabemiraten – och här i Dubai utgör de mer än en femtedel av befolkningen – men i stort sett alla jobbar sex dagar i veckan. De är lediga på fredagar, men har inga vidare möjligheter att lägga sina måndagseftermiddagar på att gå på fotboll.

Vad ska vi säga om deras fotbollslandslag? Att de ändå lyckas göra en hel del av väldigt lite. Fotbollen på Filippinerna saknar nästan helt resurser, men under några få undermåliga förberedelseveckor har ändå Sven-Göran Eriksson lyckas pussla ihop något som går att känna igen som ett Svennis-lag.

Den ultrakonservativa 5-4-1-uppställningen var visserligen ännu mer defensiv än något jag sett från honom förut – och bänkningen av stjärnan med det fantastiska namnet Phil Younghusband fick ögonbryn att höjas – men det är svårt att kritisera honom för det. Så gott som hela matchen spelade de jämnt med världsmästarbesegrarna från Sydkorea, och en annan dag hade de faktiskt kunnat vinna.

Det är inget att skriva memoarer om, men det är ett gott kvitto på tränararbetet som gjorts de senaste månaderna.

På vägen från arenan stannade jag till på Sven-Göran Erikssons presskonferens, och lyssnade på en ganska belåten förlorare.
– Jag är stolt över laget. Även om vi förlorade steg vårt självförtroende. Vi visade alla som tittade att det här landet kan spela fotboll.

Vi får lov att ta honom på de orden. För att vara så dåliga är Filippinerna faktiskt riktigt bra.