Sand Castle Draped In White
Förenade Arabemiraten är en besynnerlig nation på så väldigt många sätt, men bortsett från Babels-tornen i Dubais downtown är det allra mest iögonfallande att det knappt bort några emiratier här.
De etniska emiratierna – de som faktiskt har privilegiet att vara medborgare här – utgör knappt tio procent av befolkningen, och hade det inte varit för att de utmärkte sig så tydligt hade de väl knappt ens märkts överhuvudtaget. Emiratierna klär ju sig så gott som enhetligt över hela linjen. Kvinnorna i långa svarta abayor, männen i sandaler och sina vita dishdash-kaftaner.
I stadsbilden är det någon här och någon där, men när solen gick ner och avspark började närma sig i de Asiatiska mästerskapens premiärmatch slöt de sig samman och bildade en stillsam liten lavin som sniglade sig fram till Zayed Sports City Stadium i Abu Dhabi.
Till sist kändes det ungefär som att vara på en sunnitisk Kent-konsert. Hela arenan var klädd i vitt – förutom den lilla sektionen med tillresta anhängare från ett Bahrain styrt av sharia. De var paradoxalt nog klädda ungefär som amerikanska idrottsentusiaster inför ett tailgateparty, i en spretig samling kepsar och ölmagetröjor.
Inför avspark gjordes ett tappert litet tifoförsök – och förstärkta av darbukatrummor och diverse Tusen och en natt-instrument ska det sägas att det inte var direkt tyst särskilt långa stunder – men likafullt låg det ändå något ödsligt, vemodigt och nästan Kent-likt runt de övertäckta löparbanorna.
Den officiella publiksiffran stannade en bit över 33 000, vilket innebär att ganska exakt 10 000 stolar stod tomma. Det är som det är. Ligan i Förenade Arabemiraten snittar lite drygt 2 000 åskådare per match, och det är fansen från andra delar av Mellanöstern som kommer att färga den här turneringen med något annat än vitt.
Matchbilden då? Jag får lov att erkänna att jag räknar med att den ofta kommer att komma i andra hand för mig under det här gruppspelet – jag värdesätter själva fotbollsupplevelsen högre – men det här var till och med torftigare än jag räknat med.
För fyra år sedan forcerade sig Förenade Arabemiraten ända fram till en bronsplats i Asiatiska mästerskapen, men då utgick så gott som allt ifrån den magiska offensiva triangeln med det burrhåriga bollgeniet Omar Abdulrahman, spetsiga speedspelaren Ali Mabkhout och Ahmed Khalil, som utsågs till hela Asiens bästa spelare 2015.
Nu är ”Amoory” Abdulrahman långtidsskadad, och av någon anledning valde den gamla gneten Alberto Zaccheroni dessutom att bänka Ahmed Khalil. Av offensiven fanns bara Ali Mabkhout kvar, och det var även han som lirkade fram vänsterbreddaren Ismail Al Hammadi till ett friläge efter bara sju minuter.
Men Al Hammadi missade – och sedan dröjde det mer än en timme innan Förenade Arabemiraten överhuvudtaget fick fram en vettig målchans igen. Ett begränsat men välorganiserat Bahrain var egentligen bättre hela matchen igenom, och när 0-1-målet väl stångades in i 79:e minuten så speglade det matchbilden.
Nu fick de såklart en sen skämtstraff till skänks av en jordanisk assdomare – och den försenat inbytte Ahmed Khalil dunkade dit den – men det förändrade egentligen inte helhetsintrycket.
Livlöst lag, sarongsåsig arena.
Normalt sett behövs ju alltid en bra start för värdnationen för att ett mästerskap verkligen ska ta fart – men den här gången tror jag uppriktigt sagt inte att det här resultatet spelar någon större roll för stämningsläget. Det var ändå aldrig emiratierna som skulle ge den här turneringen färg, form och innehåll. Det kanske spelas här – men det här är inte deras mästerskap.
PS. Ifall någon kan berätta för mig hur man infogar en videofil snarare än publicerar en länk i det här jävla bloggformatet får ni gärna informera mig…
