The Dream and The Regime

Nämen, vad har vi här bland all politiskt laddade matcher och alla svindlande emiratexcesser – om inte en tvångsledig, fotbollsfebrig svensk minister…?
Det är som Johan Cruyff så ofta brukade säga: Varje nackdel har sin fördel. I grund och botten är det givetvis ett jävla omak för civilminister Ardalan Shekarabi att han är konstitutionellt förhindrad att arbeta på det sätt som han önskar sig – men när nu det politiska läget är som det är så kan han ju i alla fall passa på att besanna en dröm.
– Det hade varit svårare att göra den här resan om vi hade haft en regering på plats, men ja… Nu har vi ju inte det. Men även om det är mindre att göra så är det faktiskt en hel del på dagordningen, jag får kombinera fotbollen med arbete även de här dagarna.

Ardalan Shekarabi möter upp på ett strandhotell i Dubais överdådiga marina, vi sätter oss vid en bardisk alldeles intill Persiska viken. Sveriges civilminister har följt det iranska landslaget i mer än 20 år. Flera gånger har han varit på plats för att se dem spela VM-matcher – men aldrig tidigare har han sett dem spela Asiatiska mästerskapen.
– Det här är en dröm. Jag har alltid velat uppleva Asian Cup, och egentligen hade jag bestämt mig för att följa Iran i Australien för fyra år sedan. Men då blev det så att vi skaffade ett tredje barn istället.
Du tvekade inte att åka hit, med tanke på den politiska situationen i Förenade Arabemiraten?
– Säg såhär… När jag pratar som privatperson snarare än som minister har jag inte ens övervägt att åka hit förut, men samtidigt känner jag att… Jag älskar fotbollen så mycket, jag ville se och uppleva Asian Cup – och jag har inga problem med att människor åker hit och tittar på fotboll. På vilket sätt skulle det bidra till en förbättring genom att avstå?
Egentligen träffas vi för att prata fotboll snarare än att prata politik, men vid ett asiatiskt mästerskap i Förenade Arabemiraten är det naturligtvis omöjligtvis att särskilja det ena från det andra.
– Så gott som varenda deltagarnation i de här mästerskapen kommer ju från situationer där fotbollen på olika sätt är väldigt nära kopplade till deras samhällssystem. Så är det bara – och i hög utsträckning är det det som gör den här turneringen så intressant. Och det gäller inte ju inte minst Iran.
Var slutar en regim och var börjar ett fotbollslandslag? Det finns inget allmängiltigt svar på den frågan – den syriska statsapparaten har exempelvis lite större inflytande över sitt landslag än den svenska – men det är inte fråga som en politiskt engagerad svensk-iranier bara kan ignorera.
– Men det iranska landslaget har egentligen alltid haft exil-iraniernas stöd. Det finns några politiska grupper – exempelvis Mujahedin – som ser regimen i exakt allt som har med landet att göra och därför blir avståndstagande. Men för de allra flesta har fotbollslandslaget aldrig kunnat bli en symbol för regimen. De hade en så negativ inställning till fotbollen från början – ville i princip förbjuda den – att de sedan aldrig har kunnat skaffa sig äganderätt över landslaget.

Senast Asiatiska mästerkapen spelades i Förenade Arabemiraten var 1996, och det var även då som Ardalan Shekarabi på allvar började engagera sig i det iranska landslaget.
Han var 17 år gammal då, och på något sätt kanske ute efter att återanknyta till landet hans familj lämnat 7 år tidigare. Utan att veta vart han var på väg kastade han sig själv upp på en känslomässig berg-och-dalbana, som bara ökade och ökade farten under två års tid.
I november 1997 möttes Iran och Australien i ett episkt VM-playoff, den där typen av fotbollsmatcher som påverkade både nationer och individer.
– Det finns nästan inget annat fotbollsminne som jag har en lika stark relation till, det var en legendarisk historia. Jag bodde i Gävle då. Den avgörande matchen spelades mitt i natten – på min födelsedag – och vi var några iranska kompisar som samlades hemma hos mig för att titta. Och att kastas mellan hopp och förtvivlan på det sättet… Det var en gemensam upplevelse som vi gick igenom tillsammans, något som verkligen berörde oss.
Ett utspelat Iran lyckades på något sätt trolla fram två sena mål och en VM-biljett. I Australien gräts det – än idag rankas det som en av hela idrottsnationens mörkaste dagar – men i Iran firades det som det inte firats på 20 år.
– Efter matchen var det första gången sedan revolutionen som iranier tog sig ut, dansade och festade offentligt på gator och torg. Och regimen kunde inte göra något. Dagen efter matchen skrev flera reformistiska tidningar typ: ”Se på kraften i det här – vi kan inte sätta oss emot den här glädjen”.

Iran kvalificerade sig för VM i Frankrike, lottades såklart mot USA – och det var liksom inget snack om att Ardalan Shekarabi och hans iranska kompisar från Gävle skulle dit.
Upplevelsen blev kraftfull.
– Väldigt stark. Alla matcher hade sin laddning, men den mot USA var såklart något alldeles extra. Den matchen hade så många dimensioner. Dels det rent sportsliga – att Iran vann en VM-match för första gången någonsin – och vänskapen mellan spelarna. Men sedan allt det där andra…
Ardalan Shekarabi minns tillbaka.
– Före matchen var vi och drack öl på någon bar, där vi hamnade mellan ett gäng regimmänniskor med skägg – såna som jobbade på någon myndighet – och Israel-iranska fotbollssupportrar som åkt från Tel Aviv. Alla var där för att heja på iranska landslaget, men det var så många sjuka paradoxer i det hela. Inne på arenan valde Mujahedin att demonstrera, så säg att 10 000 i publiken var organiserade med tröjor och allt… Mitt under matchen blev det slagsmål mellan hårdfört oppositionella och regimanslutna, och jag hamnade mitt i det. De kastade skor på varandra och så…
Var det komplicerat för dig att sortera in allt och hitta din egen plats i det?
– Ja, det var det. Men sedan ska man även komma ihåg att 1998 fanns det ett enormt starkt hopp om att Iran skulle reformeras, och att det här landslaget med Ali Daei i spetsen skulle bidra till att öppna upp Iran gentemot omvärlden. Khatami hade valts som president ’97 med en reformagenda, liberaliseringen av medielagarna hade genomförts några månader före VM… Runt VM minns jag hur varje land hade byggt upp egna utställningar, och vi gick dit för att dricka té på en typ av iranskt café. Då sa han som drev det stället: ”Om ett år kan ni komma till Iran och dricka öl också”. Det fanns en så stark känsla av hopp som symboliserades av det där landslaget, men… Sedan gick det tyvärr inte som man hade tänkt sig med den reformvågen.
Det gör sällan det i Iran.
– Nä. Men landslaget har på något sätt överlevt alla motgångar. Spelarna har aldrig vikt sig, fotbollen har aldrig kunnat tämjas eller besegras av regimen. Det är en av få folkliga företeelser som finns kvar, och även om de har försökt och försökt har de aldrig kunnat få kontroll över den. Även om de äger strukturen och styr klubbarna har de inte makten över fotbollen. Så på något sätt förblir den en symbol för något annat, något oberoende.

För drygt 20 år sedan var Ardalan Shekarabi en ung kille på tröskeln mot vuxenvärlden. Han visste inte vart livet skulle ta honom, var inte riktigt klar med att bena ut sin identitet och hitta sin plats i världen.
Mycket har hänt sedan dess. Grabben har blivit vuxen, invandrarkillen som under en period levde gömd som papperslös har gått och blivit minister.
Fotbollen har följt med hela vägen. Vännerna också.
– Shahin! Här är vi!
Ardalan Shekarabi ropar till sig en kompis, en av dem som också satt uppe hela natten för att se det iranska landslaget spela kvalmatch hösten 1997. I januari 2019 är de nu i Förenade Arabemiraten ihop för nya fotbollsupplevelser, och den här gången har de sina familjer med sig.
Efter att de gått igenom planerna för barnens gemensamma besök på ett av Dubais vattenland turas de två kompisarna om att visa klipp på sina mobiltelefoner.
Iran vann öppningsmatchen mot Jemen med 5-0, men det var egentligen inte matchen och segern som gjorde de starkaste avtrycken. Det var människorna, fansen, det splittrade och skingrade folket som kommit från hela världen för att samlas runt en gemensam sak.
Än idag har Ardalan Shekarabi aldrig varit tillbaka till landet som han och hans föräldrar flydde ifrån, landet som mullorna och ayatollorna tog ifrån dem. Det här är det närmaste han kommit.
– Vi var väl ungefär fyratusen, folk som hade med sig trummor, som skapade musik och dans hela matchen. Jag tänkte inte så mycket på matchen, allt det här andra tog över. Det var så himla roligt, en fantastisk känsla. Det är så mycket som ryms i den där upplevelsen, det är häftigt att det finns sådan sprängkraft i fotbollen.