Shemagh Mhadab

Saker jag inte visste innan jag kom till Al Ain idag.

För det första: Jordanien har ett riktigt jävla starkt och slagkraftigt fotbollslandslag.

För det andra: Under sin nationalsång höjer jordanierna unisont sina rödvita sjalar, använder dem som en sorts extraflaggor. I Sverige kallar vi ju konsekvent alla såna här tygstycken för Palestinasjalar, men för vissa jordanska nationalister gränsar det till förolämpningen.

För dem som tycker det är viktigt med sådana distinktioner är det de svartvita sjalarna som har sitt ursprung i Palestina (på den västra sidan av Jordan-floden), medan de rödvita hör hemma i Jordanien (på den östra).

Det arabiska samlingsnamnet på sjalarna är keffiyeh – efter den irakiska staden Kufa – medan jordanierna säger shemagh mhadab. För dem är de här tygstyckena precis lika laddade med historia, kultur och identitet som de är för anhängare av den palestinska saken.

Det här visade sig även bli en dag att hissa dem lite extra högt, med lite extra stor stolthet.

Marcus Bergs nybyggda hemmaarena är faktiskt jävligt imponerande – tajt, välvd och väldisponerad – men vid avspark fanns här kanske 60 australiensare och sisådär 20 neutrala emiratier.

Numerärt hade de tillresta jordanierna ingen chans att fylla arenan, men volymmässigt gjorde de ett rejält jävla försök. Tre olika läktarsektioner växelsjöng sånger där ”yallah” rimmade på ”inshallah” – and you had to admit they were catchy. Sisådär 3 000 jordanier lät mångdubbelt mer än drygt 30 000 emiratier gjorde på premiären igår.

Nere på planen svarade spelarna upp. Jordanien spelar tyvärr utan sent sidsteppade Jonathan Tamimi från GIF Sundsvall, men kopplade snabbt ett grepp om matchen. Visserligen stod de lågt, men de lyckades både bibehålla aggressiviteten och spetsen i omställningarna. De regerande från mästarna från Australien måste lära sig att leva utan både Cahill, Jedinak och Mooy – och i den här matchen förlorade de konsekvent i det löp- och duellspel de normalt sett är så bra på.

Företagsamma Cypern-proffset Musa Al-Taamari slog in en hörna, och den väldige Anas Bani Yaseen dundernickade in 1-0 efter 25 minuter. Strax därefter hade Baha’ Abdel-Rahman en fin frispark i ribban, och om något verkade Jordanien vara på väg att döda matchen.

Pausvisslan gick. Ute på planen det jordanska laget sjönk omedelbart ner i den rituella sujud-bönen, och i läktarkatakomberna rullades bönemattorna snabbt ut.

Med sisådär tio minuter kvar tycktes de där bönerna börja behövas. Australiens Kenya-födda diamant Awer Mabil prickade stolpen, Jackson Irvine fick ett mål korrekt underkänt för offside och i de allra sista sekunderna av femminutersstopptiden balanserade bollen på mållinjen.

Men Jordanien höll, mästarna föll – och det kändes faktiskt smått historiskt.

Extatiska jordanier vajade sina sjalar smått maniskt. Jag köpte en Marcus Berg-tröja i Al Ains megastore, och lämnade ökenstaden vid den omanska gränsen. Det första jag såg när jag kom hit var ett flak med kameler, det sista jag såg på väg ut ur staden var ett flak kameler. Vi får se om jag – eller Marcus Berg – kommer hit igen.