The Man Who Knew Too Much

Häromkvällen såg jag Syrien spela fotboll i alkoholförbudets Sharjah – och det var på många sätt en ny typ av upplevelse – men nog tusan stötte jag ju ändå in i ett välbekant, fårat gammalt fotbollsnylle.

Senast jag stötte på Bernd Stange var i Vitryssland för drygt tio år sedan. Jag landade samma kväll som parlamentsvalet. President Lukasjenko och hans allierade fick 110 platser, oppositionen 0. Stange var förbundskapten för Vitryssland då, basar över Syrien numera – och är en av fotbollens allra konstigaste katter.

Den största delen av sitt fotbollsliv har han levt i det gamla DDR, men efter att muren fallit fick han möjligheten att coacha Hertha Berlin och korsade Berlin över till den västra sidan. Det höll inte särskilt länge. Efter halvannat år avslöjade den tyska pressen att Bernd Stange varit knuten till Stasi som en sorts ”inofficiell medarbetare”. Han hade arbetat under kodnamnet Kurt Wagner, och informerade säkerhetspolisen om fotbollsfolk som kritiserad kommunistpartiet eller funderade på att hoppa av till väst.

Bernd Stange fick sparken från Hertha Berlin, och lämnade Tyskland för att egentligen aldrig komma tillbaka.

Först arbetade han i Ukraina och sedan i Australien innan karriärskurvan började bli riktigt märklig. Ett uppdrag i Oman ledde vidare till jobbet som förbundskapten för Irak – nästan exakt samtidigt som det blivit uppenbart att Bush-administrationen hade för avsikt att invadera landet och avsätta Saddam Hussein.

Stange hann inte ens vara i landet i ett halvår innan invasionen kom. Han lämnade Irak dagen före de amerikanska trupperna korsade gränsen, kommenderad av den tyska ambassaden. Men sedan återvände han.
– Det jag gjorde i Irak var att försöka träna ett lag fotbollsspelare i att skjuta bollen i mål. Under veckorna före invasionen gjorde det mig till ”Saddams coach” i västmedia. Sedan gjorde jag exakt samma sak efter invasionen med exakt samma spelare – men då fick jag en massa priser och FIFA-utmärkelser istället. Sånt hyckleri.

Konsekvent har Bernd Stange använt sig av idén om att det går att särskilja fotbollen från politiken, men det är svårt att förstå riktigt hur han får ihop resonemanget inför sig själv. Som irakisk förbundskapten skrev han brev till de dåvarande världsledarna – George Bush, Silvio Berlusconi, Tony Blair – för att få ekonomisk och materiell hjälp. Blair såg pr-möjligheten och nappade, erbjöd sig att hjälpa till med en Englands-turné och lite utrustning om bara Stange samtidigt ställde upp på en fotografering i brittiska parlamentsträdgården.
– Jag blev anklagad för att samarbeta med Iraks dödsfiender. Jag fick massor av hotbrev och min livvakt blev skjuten i handen. Mitt liv var i fara.

Återigen fick den tyska ambassaden evakuera Stange. Några månader efter att han tvingats lämna landet nådde det irakiska landslag han byggt upp en sensationell semifinal i OS 2004.

När Bernd Stange sedan accepterade erbjudandet att bli förbundskapten i Aleksandr Lukasjenkos post-sovjetiska Vitryssland fick han frågan om inte övergreppen mot mänskliga rättigheter där bekymrade honom.
– Jag är en fotbollstränare – inte en politiker – och är för idrottens oberoende. Det jag kan säga är att Minsk är en stad med väldigt hög livskvalitet, och att Vitryssland är ett väldigt rent och ordnat land. Ojämlikheterna som finns i andra gamla Sovjet-republiker finns inte alls här.

Bernd Stange är nästan på dagen lika gammal som Sven-Göran Eriksson, och egentligen hade han slutat som fotbollstränare för ett år sedan. Han var tillbaka hemma i östtyska Jena, skulle fylla 70 och hade redan skickat ut inbjudningarna till det stora kalaset.
Men då ringde alltså Syrien.
Varför? Förmodligen för att de visste vad alla andra numera också känner till. Här finns en erfaren och kompetent fotbollstränare som aldrig ställer några frågor – som knappt svarar på några heller – och som är beredd att jobba i länder som skrämmer bort många andra.

Och istället för att leva pensionärslivet har Bernd Stange tillbringat det senaste året på ett hotell strax utanför Damaskus, och på fotbollsmatcher i Aleppo, Latakia och Homs. Han har varit på platser Ghouta och Douma, städer som utsatts för attacker med kemiska stridsmedel.
– Det går inte att kalla det för normalt liv. Ibland hör du något och tror att det är åskan innan du förstår att det är bomber. Jag har sett bombplan skjutas ner av syrierna och ryssarna, och det har sett ut som Star Wars.
Om Bernd Stange någonsin blir rädd?
– Jag känner samma fruktan som tre miljoner syrier inför en Stinger-missil.

Jag har inte samma tro på att det går att särskilja fotboll från politik som Bernd Stange – och jag har inte samma bekymmerslösa hållning till att avlönas av diktaturer – men det finns ändå mycket i honom som jag kan relatera till. Jag kan känna igen rastlösheten, nyfikenheten, insikten om att fotbollen kan öppna upp världen.
– Själv är jag ett efterkrigsbarn, men det var först när jag kom till Irak som jag förstod vad ett krig verkligen var. Det var då jag såg människor dö för första gången. Nu utgår jag egentligen bara från två övertygelser: Att fotboll är det jag jobbar med – och att krig är fel. Jag är emot precis vartenda krig i den här världen, om inte annat på grund av mina egna erfarenheter i Irak och Syrien.

I eftermiddag coachar Bernd Stange det syriska landslaget mot Jordanien, och trots ett bakslag i öppningsmatchen mot Palestina så lär han leda landet till Asian Cup-slutspel för första gången någonsin. Vad det skulle betyda – och hur det skulle användas av regimen – är inget han reflekterar över, eller i alla fall inget han kommer att prata om. Sedan går kontraktet med Syrien ut, och sedan ska Bernd Stange återvända till lugnet i Jena.

Den här gången är pensioneringen definitiv, säger han.

Vi får väl se. Jag utgår nästan ifrån att jag stöter på honom vid en match i Turkmenistan, Ekvatorialguinea eller Nordkorea om ett årtionde eller två.