The One That Got Away

Strax efter lunch på den tredje adventssöndagen befann jag mig i en villa vid Linuddens naturreservat, en dryg kvart sydost om Nyköping. Det var bara några få timmar kvar tills flygplanet skulle lyfta mot Asien, och Mahmoud Eid såg över den stora resväskan en sista gång.
– Det är mycket som ska med när man packar för fem veckor. Här är fyra par fotbollsskor till mig själv.
Fyra…? Det är fler skor än så där.
– Jag har tagit med mig lite extra, faktiskt. Det är två spelare i landslaget som har skickat en beställning till mig. De här skorna har inte kommit ut i Palestina.
Du blir importören som fixar skor till palestinierna.
Det är nästa business, faktiskt.

Mahmoud Eid kommer ifrån en remarkabel familj, och det var deras långa, krokiga väg från Palestina som jag åkt till Nyköping för att skildra. De fyra äldsta bröderna föddes i Förenade Arabemiraten, där pappan ägnade sig åt en typ av import-export-verksamhet. Precis i skarven mellan 1980- och 90-tal kom de till Sverige med 1 000 dollar insmugglade i en tandkrämstub. Först hamnade de i Dalarna där snön låg meterdjup, och pengarna gick omedelbart åt för att köpa vinterkläder till barnen.
Familjen utökades med en femte son – Mahmoud Eid – innan den sedan splittrades. Pappan försvann iväg till Göteborg, medan de övriga flyttade till Nyköping. Fem söner och en ensamstående, arbetslös mamma, inträngda tillsammans i en liten lägenhet i Nyköpings miljonprogramsområde, Brandkärr.
– Det blev ju tufft för vår mor. Hon var ensamstående, hade inget jobb och vi var fem barn… Jag brukar säga att vi var rika på kärlek.
Villan vi befann oss i tillhörde Ahmad Eid, den näst äldste av de fem bröderna. Det var mest han som berättade om de tidiga åren, tiden som gick innan lille Mahmoud växte upp och blev landslagsman i fotboll.
– Vi hade det tufft att täcka kostnaderna för fotbollsskor, benskydd, medlemsavgifter och fan och hans moster… Vi fick alla hjälpas åt, och då prioriterade vi Mahmoud. ”Fasiken, han kan bli vår stjärna. Då kan han försörja oss sedan”.
Du avstod ett par nya vinterdojor för att han skulle få fotbollsskor?
– Lite så.

Idag är grejen med familjen Eid är att alla de fem bröderna lyckats väldigt bra i livet, på olika sätt. Storebror Khaled jobbar inom bankbranschen, och mellanbröderna Ziad och Jamal driver egna telekomföretag tillsammans nere i Skåne.
Lokalt runt Nyköping är det Ahmad Eid som är mest välkänd och tongivande. Han har byggt upp Sveriges största livsmedelgrossist inriktad på gym- och träningsbranschen, han har varit ordförande för fotbollsklubben Nyköpings BIS och sedan valet i höstas sitter han med i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen för Moderaterna.
– Vi hade otroligt lite när vi var unga, men vi ville otroligt mycket. Vi konstaterade ganska fort att det där med att ta på sig offerkoftan och börja peka finger – det leder ingenstans, det är bara slöseri med tid.
Det var när han fick chansen som säljare efter gymnasiet som Ahmad Eid förvandlades från den riktningslösa strulkillen till den fokuserade entreprenören. Själv är han övertygad om att så gott som alla svenskar har möjlighet att göra samma typ av resa.
– Ingenting kommer gratis, och det har alltid varit sjukt viktigt i vår familj. Det går inte att lita på turen. Ser du inte till att förvalta dina möjligheter så kommer du inte att lyckas. Det bara är så.
Så fort Ahmad Eid startade ett eget företag började han också försörja och sysselsätta andra i familjen. De yngre bröderna kom och jobbade hos honom.
– Men med Mahmoud var det annorlunda. Han kom och jobbade kanske två månader, men det bara för att skrapa ihop pengar för att kunna spela fotboll på heltid. ”Nu har jag jobbat i två månader, nu har jag 60 000 så att jag klarar mig en säsong. Vi hörs!”. Det beundrade vi honom alltid för.

Själv menar Mahmoud Eid att han ärvt mycket av sitt mindset från de äldre bröderna, att han tagit det med sig in i fotbollen.
– Han hade ju inga betyg eller något, han var bara en vanlig kille i ghettot. Men att han lyckas ta sig ur det – att han visade oss att det fanns en väg till att lyckas – det fick ju oss att förstå att vi andra också kunde göra samma sak. Jag var alltid inställd på att jag skulle lyckas. ”Ge mig bara möjligheten ska jag klara det” – och min familj gav mig den möjligheten.
Till vardags tillhör Mahmoud Eid allsvenska Kalmar FF, men det senaste året har varit ryckigt för 25-åringen. Förra säsongen blev det dubbla utlåningar – till Mjöndalen i Norge och till GAIS – utan att det riktigt lyfte någonstans.
– Jag har haft lite motgångar den senaste tiden, men det är inte så att jag lägger mig ner och dör för det. Jag kommer tillbaka starkare, jag kommer tillbaka och exploderar. Att misslyckas finns inte i min familj.

Chansen att representera Palestina dök upp för ungefär fem år sedan, och då gick det snabbt. Bara några månader efter debuten spelade Mahmoud Eid i den förra upplagan av Asiatiska mästerskapen, en 21-årig Nyköpings-spelare som gick in och spelade mot de japanska stjärnorna Kagawa, Honda och Okazaki.
– Jag sov bara några timmar den natten, var så förväntansfull.
Under perioden då Mahmoud Eid representerat landslaget har Palestina bedrivit en strävsam och långdragen kamp för att få spela sina tävlingsmatcher på hemmaplan.
– Första gången jag skulle åka till Palestina behandlade de mig på ett väldigt dåligt sätt när jag kom till Israel. Direkt på flygplatsen tog de in mig i ett rum, och jag fick sitta där i sex timmar utan att höra ett ljud. Inget vatten, ingen mat, ingen wifi… Jag kunde inte ha kontakt med någon, utan jag bara satt där och stirrade in i en vägg. ”Vafan händer?”. Till slut fick jag gå in på ett möte – och det enda de gjorde var att förnedra mig, skratta åt mig. Tre personer satt framför mig och bara tryckte ner mig. Jag sa att jag var där för att spela fotboll och för att hjälpa mitt land, men det var bara: ”Vad gör du här? Vi vill inte ha dig här! Du är smuts!”.
Tidigt förstod Mahmoud Eid att han blivit en bricka i ett politiskt spel. Fotbollen har varit ett av Palestinas absolut mest effektiva kampverktyg – ett sätt att visa att de finns och att de är internationellt erkända – och därför har det legat i Israels intresse att förhindra dem från att kvala in till stora mästerskap.
– De gör ju det här för att vi spelare utifrån inte ska vilja återvända till Palestina igen, för att landslaget inte ska lyckas. När vi har suttit i spelarbussen på väg till träningsplanen har vi blivit stoppade av soldater som riktat sina lasersikten i ansiktena på oss. ”In med er i bussen, era hundar”.
För de flesta fotbollsspelare är landslagssamlingarna bara en förlängning av vardagen. För Mahmoud Eid har de inneburit helt andra uppoffringar, helt andra känslor.
– Vi är ett drabbat land, så när vi spelar våra matcher så handlar det inte bara om oss. Det handlar om 12 miljoner palestinier, om att få dem att tänka på något annat än bomber. Och det ger oss den extra styrkan.

Jag satte mig i en bil för att åka tillbaka till Stockholm, Mahmoud Eid satte sig i en annan bil för att åka till Arlanda och flyga vidare till uppladdningslägret i Qatar.
Sedan gick det drygt två veckor – och sedan var han tillbaka i Nyköping igen. När bruttotruppen bantades med fem spelare fanns det inte längre plats för Mahmoud Eid, trots att han varit så gott som ordinarie under fem års tid.
Det var en chock, både för honom själv och för många andra runt honom och laget.
– Jag var tvungen att ta bort mina appar, för det sved att se alla skriva om sin besvikelse. Utan att överdriva fick jag cirka 500 meddelanden.
Fotbollen i Mellanöstern är alltid komplicerad. Så gott som alltid finns det någon osynlig maktman ovanför själva tränarstaben som drar i trådar du inte ser, fattar beslut som du inte kan påverka på grunder du inte förstår.
– Jag jag såg på dem att det inte var lätt att meddela mig beslutet, och jag tror att det är en del politik som påverkat. Jag tror inte det har med fotboll att göra, för isåfall hade jag haft min plats utan snack. Jag förväntade mig 100 procent att jag skulle vara med. Jag har nog varit för naiv.
Klockan fem i eftermiddag spelar Palestina sin mästerskapspremiär. Jag är på plats i Sharjah, Mahmoud Eid är i Kalmar för att påbörja den allsvenska uppstartsträningen.
Det känns fel.
– Men jag ser fram emot ett det nya året med Kalmar FF, och ser väldigt positivt på att det kommit en ny ledarstab. Allt handlar om förtroende för mig, då blommar jag snabbt ut. Att jag fått möta storstjärnor med landslaget har givit mig en stor erfarenhet, och den tar jag med mig när jag spelar i Allsvenskan. Jag försöker alltid tänka att jag mött bättre spelare än dem jag ställs emot, om jag klarat av att skapa saker mot Maya Yoshida så borde jag kunna göra det mot Andreas Johansson eller Robin Jansson också.