The Preview and the Thumbscrew

Över tid kommer det nog bli betydligt fler geopolitiska fotbollskontexter än zonförsvarsanalyser på den här mästerskapsbloggen – men med några få timmar kvar till premiären mellan Förenade Arabemiraten och Bahrain känner jag att jag måste tillåta mig själv att vara så banal att jag faktiskt bidrar med en liten redogörelse för de rent sportsliga förutsättningarna.

Ingen annan i svensk press lär göra det, så utan vidare asiatiska mankemang – lagen, spelarna och matcherna ni bör hålla koll på.

LAGEN

Favoriterna – Iran
Osannolikt nog har de inte vunnit turneringen sedan 1976, men nu är hela den här väldiga, kraftfulla fotbollsnationen övertygad om att tiden är inne. Under Carlos Queiroz har Iran svetsats ihop till ett svårforcerat, svårbesegrat lejonlag som tveklöst varit bäst i Asien under de senaste tre, fyra åren.
Men nu är det dags att överföra överlägsenheten till mästerskapstriumf – och då krävs nog något lite nytt och annorlunda.
Fram till i somras byggdes laget främst för att spela VM, för att stå emot övermakter från Spanien och Portugal. Nu är det de själva som ska föra matcherna, som ska dyrka upp vilt krigande motståndarförsvar från Irak och Yemen.
De borde klara det – Azmoun, Jahanbakhsh, Taremi, Gholizadah och Saman Ghoddos från Oxie har förutsättningarna för att utgöra turneringens mest mångfacetterade offensiv – men är det något iranier vet så är det att saker och ting sällan går som planerat.

Utmanaren – Sydkorea
Kan de besegra världsmästare från Tyskland, så…?! Må så vara, men under nya portugisiska förbundskaptenen Paulo Bento ser Sydkorea om något ut som Sydkorea bör göra igen.
Borta är det ofta ganska trögfotade och reaktiva grundspelet, in i stället med den frenetiska fartfotbollen som i grunden tycks passa spelargruppen betydligt bättre.
Precis som många andra deltagarnationer har Sydkorea drabbats av några olägliga skador – främst playmakern Chang-Hoon Kwong – så ännu större ansvar kommer att läggas på Heung-Min Son när han väl ansluter efter de två första gruppspelsmatcherna.

Outsiders – Australien, Japan, Qatar, Syrien
Både de regerande mästarna från Australien och VM-åttondelsfinalisterna från Japan är inne i generationsväxlingar, och skickar betydligt yngre och mindre meriterade trupper än vi vant oss vid. Spelare som Cahill, Jedinak och Mooy har antingen lagt av eller skadat sig, medan Japan valt att lämna både Kagawa och Okazaki utanför sin mästerskapstrupp.
Från Västasien kommer samtidigt två hungriga landslag från två totalt olika håll. Oavsett vad vi tycker om det börjar Qatar få viss utväxling på sin svulstsatsning mot VM 2002 – och oavsett vad vi tycker om det verkar det syriska landslaget ha bestämt sig för att sluta upp bakom det som återstår av flaggan och nationen och spela med ett ursinne som nästan saknar motstycke.

SPELARNA

Mästerskapen har drabbats extremt hårt av olyckliga skador på etablerade nyckelspelare och profiler som Omar Abdulrahman (Förenade Arabemiraten), Aaron Mooy (Australien), Firas Al Khatib (Syrien), Saed Ezatolahi (Iran) och Ali Al-Habsi (Oman) – men desto större skäl att stifta bekantskap med några nya namn, och var bättre att börja än med…

Nguyen Quang Hai (Vietnam)
Sugen på 168 centimeter vietnames? Borde ni jävlar i mig vara, för det här är den där typen av spelare som är så sällsynt att den nästan är utrotningshotad. Nej, han är inte så bra på att nicka eller tacklas – men annars är han en enmannaarmé som behärskar allt en mittfältare behöver kunna. Han kan spela possession, han kan slå den avgörande passningen, han kan diktera tempot i en match och höja det, han kan dribbla och han kan avsluta. Givetvis kommer han att kunna få problem med det fysiska spelet när och om han flyttar till Europa, men Vietnam har en historiskt intressant ungdomsgeneration på gång, och när Nguyen Quang Hai anfört den har det ofta känts som att han kunnat vinna matcher helt på egen hand.

Omar Al-Soma (Syrien)
En av mästerskapets politiskt mest laddade spelare – och vi får anledning att återkomma till det – men på planen Asiens särklassigt mest kompletta centerforward. De kallar honom ”Mellanöstern Ibrahimovic”, och även om Al-Soma är mer spetsig än spektakulär så fattar ni grejen. Snittar konsekvent en mål per match i den rätt starka saudiska ligan.

Ali Mabhkout (Förenade Arabemiraten)
Utan burriga bollgeniet Omar Abdulrahman landar ännu mer värdlandsansvar på hans gamla lekkamrat. Ali Mabhkout blev skyttekung i de förra Asiatiska mästerskapen, då Förenade Arabemiraten kämpade sig hela vägen fram till en bronsmedalj. Förutsättningarna är sämre nu – laget är både åldrat och skadedrabbat – och väldigt mycket hänger på att Ali Mabhkout klarar av att fortsätta omsätta speed i mål.

Saman Ghoddos (Iran)
Jamen, varför inte…? Just nu befinner sig Saman Ghoddos i en situation där han visserligen kan reduceras till bänkspelare ännu en gång, men där han precis lika gärna kan bli dörröppnaren som Iran behöver nu när de ska vikta om defensiv till offensiv, när de ska spela för att faktiskt vinna ett mästerskap. Med sin kreativitet, sin explosivitet och sin spets kan Saman Ghoddos bli skillnaden mellan ett lag som förlorar i semifinal och ett lag som faktiskt vinner turneringen – och i så fall skulle han för evigt göra sig själv odödlig.

Matt Ryan (Australien)
Svennis och hans Filippinerna får klara sig utan Neil Etheridge som väljer att stanna i Cardiff, så det är ingen vågad gissning att Matt Ryan (eller Irans Alireza Beiranvand) visar sig vara turneringens bästa målvakt. Relativt kortvuxen för en målvakt, men har vuxit och utvecklats sedan flytten till Brighton och Premier League. Framstår nu som de regerande mästarnas stora hopp.

Akram Afif (Qatar)
Lyckades inte riktigt i vare sig Villarreal eller Sporting Gijon, men med sin fart och sin framfusighet har han ändå egenskaper som är intressanta och attraktiva även på en europeisk marknad. Det har börjat hända saker med det qatariska landslaget inför VM 2022, och i den mån vi inte bara ska diskvalificera all utveckling på moraliska grunder är Akram Afif det allra mest spännande de lyckats avla fram.

Heung-Min Son (Sydkorea)
Ni vet ju själva. Susar snabbt uppåt i resonemanget om vem som egentligen är hela Asiens bästa spelare någonsin, och det kan mycket väl bli så att vi behöver ha den diskussionen på allvar innan mästerskapsmånaden är över.

 

MATCHERNA

Iran-Yemen (7 januari)
Jag inser ju att jag inte är så svårläst i de här sammanhangen, men här har vi alltså jordens just nu allra mest krigshärjade land som på något mirakulöst sätt lyckats bygga ett mästerskapslag ur bombsplittret – och nu ställs mot laget från ett av de länder där regimen eldar på kriget därhemma. Jag har ingen aning om vad allt det här kommer att innebära nere på planen, men jag vet att jag kommer att titta.

Palestina-Jordanien (15 januari)
Exakt hur många palestinier som egentligen bor i Jordanien vet ingen, men enligt vissa uppskattningar handlar det om nästan hälften av landets knappt tio miljoner invånare. Hemma i Amman delas landet av derbyt mellan den ”jordanska” klubben Al-Faisaly och nutidens dominanter Al-Wehdat, som grundades och fortfarande utgår ifrån ett palestinskt flyktingläger. Det här är den rivaliteten överförd på landslagsnivå.

Iran-Irak (16 januari)
För alla oss som växte upp på 1980-talet är ordkombinationen Iran-Irak nästan automatiskt associerad med krig, konflikt och gränser som aldrig kan överbryggas. Så hopplös är ju absolut inte situationen idag, men det är ändå något med de här matcherna som gör så att lagen pressar fram det värsta och det bästa ur varandra. Kvartsfinalen 2015 är en mästerskapsklassiker – Ahmed Yasin gjorde mål och otippade Irak vann på straffar.

Saudiarabien-Qatar (17 januari)
Hela Mellanösterns politiskt mest känsliga läge är blockaden mot Qatar, den som syftar till att isolera den kommande VM-värden och som drivs av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Och ja, här möts alltså Qatar och Saudiarabien i Förenade Arabemiraten och ni förstår själva… Det här är en match som kan få konsekvenser som når ända fram till VM 2022.