This Gulf Between Us
Det kalla kriget i den varma öknen.
Det handlar ju om vilka som egentligen ska styra över Arabiska halvön, om vilka som har en framtid på andra sidan oljan och naturgasen – och det drivs och formas i häpnadsväckande hög utsträckning av fotboll.
Varje tid har sina vapen. Sedan sisådär 15 år tillbaka är ju Qatar och Förenade Arabemiraten inblandade i en tydlig kapprustning för att bli etablerade och accepterade. De vill synas och erkännas internationellt, de vill vara handelspartners och turistdestinationer – och du behöver inte vara Kim Källström för att konstatera hur fotbollen utnyttjas här.
Du kan bygga världens högsta hus och världens största shoppinggalleria och världens blaffigaste jävla julkula – Förenade Arabemiraten satte 95 tingeltangliga världsrekord enbart ifjol – men du kommer ändå aldrig att kunna konkurrera med en granne som arrangerar ett fotbolls-VM. Då spelar det ingen större roll om du så äger både Manchester City och Arsenals arenanamn och Real Madrids tröjor. Inget annat ger dig samma genomslag, samma exponering.
I ett pr- och marknadsföringskrig är VM själva kärnvapnet – och för den andra sidan är enda chansen att röva bort det eller desarmera det innan det avfyras.
När Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Bahrain plötsligt inledde en hård blockad förra sommaren rättfärdigade de sig genom att anklaga Qatar för att finansiera terrorister och för att närma sig Iran. Många läste upptrappningen annorlunda. Det som drev Förenade Arabemiraten och Saudiarabien var inte viljan att bekämpa terrorister – utan fruktan att förlora propagandakriget. Globalt sett tappade de alltmer mark gentemot Qatar, så de kände sig tvingade att försvaga dem, isolera dem och ta ifrån dem deras skarpaste vapen.
De ville göra det omöjligt för Qatar att ensamma arrangera fotbolls-VM.
En alldeles för halsbrytande tolkning? Givetvis en medveten förenkling, men likafullt ändå en analys som efter bara några månader erkändes som semi-officiell sanning. Förenade Arabemiratens utrikesminister Anwar Gargash krävde qatarisk underkastelse, om något VM överhuvudtaget skulle kunna bli aktuellt. Generallöjtnanten för polisen i Dubai, Dhahi Khalfan, var ännu mer explicit i sitt twittrande:
”Om VM försvinner från Qatar försvinner också krisen. Den skapades för att knäcka VM”.
Att följa de Asiatiska mästerskapen nere i Förenade Arabemiraten var speciellt på många olika sätt, men ett av de mer besynnerliga intrycken var att matcherna överhuvudtaget inte visades på tv i värdnationen. Ingenting på hotellen, ingenting på restaurangerna – antingen var du på plats på arenan, eller så såg du ingenting av matcherna. Förklaringen var såklart att sändningsrättigheterna ägs av beIN-Sports, en betalkanal som utgår ifrån Qatar.
Det är ju inte så att det qatariska laget befinner sig på andra sidan skyttegravslinjen i en krigszon, men fientligheten de möter är större än den som drivs av vanlig sportslig rivalitet. Eftersom landgränsen ut ur Qatar är igenbommad och flygförbindelsen nationerna emellan är nedstängd fick de ta en 25-timmars omväg över Kuwait för att överhuvudtaget komma fram. Och nu är de ensamma. Inga fans från Qatar har släppts in i Förenade Arabemiraten, knappt några journalister heller. Där alla andra spelarbussar är målade i deltagarnationernas färger är den qatariska bussen grått anonymiserad.
I Förenade Arabemiraten anses det numera vara ett cyberbrott värt upp till 15 år i fängelse att ens uttrycka sympati för Qatar på sociala medier.
Vad som händer framöver är svårt att spekulera i. FIFA-presidenten Gianni Infantino är just nu mitt uppe i ett fåfängt försök att vinna Nobels fredspris genom att sprida ut ett 48-lags-VM över hela Arabiska halvön, men Qatar avfärdar totalt tanken på något samarrangemang med Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.
De köpte och svindlade till sig en nationell livförsäkring av fotbollen redan i samband med VM-valet 2010. Nu har de inte minsta intresse av att dela med sig av den.
Och blockaden klarar de. Även om den kostade dem sisådär 400 miljarder kronor enbart under de två första månaderna så finns det så gott som obegränsat med sedlar kvar i naturgastunnorna. Nu hotar Saudiarabien med att göra Qatar till en ö, att ersätta hela landgränsen med en djup vallgrav och dumpa kärnavfall bredvid. Jaha…? Inget som inte går att lösa med pengar. När blockaden gjorde så att 95 procent av Qatars mejeriprodukter försvann så köpte de in 17 000 mjölkkor från Tyskland, Ungern och USA. När de behöver byggarbetare eller militärer så rekryterar de dem i Bangladesh eller Pakistan, när de behöver fotbollsspelare så värvar de dem från Nordafrika.
För de som inte orkar bry sig om att göra någon moralisk bakgrundsvärdering – en majoritet av fotbollsvärlden, med eller utan Kim Källström inräknad – har det qatariska landslaget varit de Asiatiska mästerskapens klart mest positiva överraskning. Under handplockade katalanske förbundskaptenen Félix Sánchez har det unga laget verkligen utvecklats, blivit ett välstrukturerat lag som klarar av att spela både med och utan bollen. Som kontrast har hemmanationen Förenade Arabemiraten snarare haltat sig fram till den här semifinalen, spelat inför halvtomma arenor men haft tur med både domslut och studsar.
Nu gör de i alla fall en kraftansträngning. För att garantera fulla läktare till ”Blockadderbyt” så köpte statsstyret upp samtliga kvarvarande biljetter till matchen, och delade ut dem gratis till ”lojala emiratier”. Både skolor och myndigheter stänger vid lunch för att ge alla möjlighet att se matchen (genom en eller annan piratsändning).
Qatar har redan en klar och tydlig ledning i det här fotbollskriget. Skulle de dessutom besegra Förenade Arabemiraten i Förenade Arabemiraten – skulle de vinna hela Asiatiska mästerskapen – skulle det skaka om en redan instabil region ytterligare.
