The Price You Pay

Qatar sensationsvinner Asiatiska mästerskapen efter en tveksam VAR-straff med tio minuter kvar, shejker sabrerar tårtor över hela souken och jag vet givetvis att det nu egentligen bara finns en enda fråga som verkligen intresserar er.

Köpte de skiten?

Ja, det är klart att de gjorde. Men nä, samtidigt är det faktiskt inte alls det som definierar det här laget.

Frågan är större än en enskild VAR-straff, och ungefär såhär ser väl de lite mer utförliga svaret ut: När Qatar först fick för sig att bygga ett internationellt slagkraftigt fotbollslandslag var givetvis deras förstainstinkt att värva varenda brasse de kunde få syn på. Det var så de skaffat sig VM-guld i friidrott och det var så de tog plats i någon form av världselit inom handbollen. Ailton från Werder Bremen skulle in, och han skulle ta med sig Dede och Leandro från Borussia Dortmund. Allt var klart och överenskommet – tills FIFA faktiskt grep in och instiftade en regel som hindrade spelare att representera ett landslag de inte hade någon tydlig koppling till.

Så där rasade Plan A.

Plan B var inte lika omedelbar, men egentligen ännu mer spektakulär. Ett projekt som hette Aspire Dream sjösattes, och gick ut på att dammsuga framförallt Afrika på tonårstalang som annars gått oupptäckt. Och sagt och gjort – varje år fick sisådär en halv miljon (!) unga afrikaner chansen att visa upp sig för Qatars handplockade katalanska scouter. De allra bästa av dem skeppades sedan till Doha för att förädlas ytterligare – och för att sedan gradvis slussas in i den qatariska landslagsapparaten.

Men tror ni inte att FIFA blandade sig i ytterligare en gång, skrev till en paragraf som stipulerade att en inflyttad spelare behöver ha bott i sitt nya land under en femårsperiod efter sin 18-årsdag för att bli tillgänglig…?!

Och så var Plan B också förstörd.

Återstod gjorde då den svåra vägen, den långa vägen och det är faktiskt den som den qatariska landslagsgenerationen fått lov att vandra. Allt är givetvis relativt. De har fått helt hisnande förutsättningar på emirfinansierade rymdskepssbasen Aspire Academy, och de har varit heltidsavlönade fotbollsproffs sedan de kom in i tonåren. Det är inte en satsning som Sudan eller Irak eller ens Sverige hade kunnat finansiera – så det är klart att det här på ett sätt är en köpt titel – men det är inte ett ihopvärvat gäng legoknektar som vare sig känner varandra eller landet de representerar.

När laget radade upp sig för nationalsången var det bara portugis-qatariern med det snärtiga artistnamnet Ró-Ró som inte skrålade med på arabiska, som faktiskt känns som en invärvad spelare.

Kärnan i laget har spelat ihop sedan de var 13, 14 år gamla, och hela vägen upp i seniorfotbollen har de coachats av en och samma tränare: katalanen Felix Sanchez. Hälften av dem är födda utomlands, men de är inte inhämtade som fotbollsspelare. De kom som barn till (mer eller mindre exploaterade) gästarbetare, och har levt hela sina fotbollsliv i Qatar.

Men var föddes egentligen deras mammor?

Det är det som är frågan nu, och det är det som överskuggat en väldigt stor del av upptrappningen till den här finalen.

Efter drygt tio minuter tog den 22-årige qatariske anfallaren Almoez Ali emot ett inlägg, jonglerade två gånger och cyklade sedan in en sensationell slowmotion-bicycleta. De kallar honom ”Den arabiske Rashford”, och det här var ett kraftfullt exempel på explosiviteten som gjort honom till kontinentens hetaste unga anfallare.

Almoez Ali är född i Sudan – det råder det inga tvivel om – men var föddes egentligen hans mamma? I Qatar, påstår de själva. I den sudanesiska staden Shandi hävdar främst Förenade Arabemiraten, och försöker ihärdigt plocka tillbaka i alla fall en poäng i det pågående propagandakriget länderna emellan.

Det finns dokument som understödjer båda påståendena – och något av dem måste alltså vara förfalskat – men det asiatiska fotbollsförbundet AFC valde att vifta bort protesten utan att överhuvudtaget bemöda sig med att motivera varför.

På ett sätt går det verkligen att tycka att Almoez Ali rent fotbollsmoraliskt faktiskt är qatarier. Han har som sagt bott där sedan han var sju år gammal, har aldrig spelat fotboll någon annanstans – men samtidigt är det Qatars egna försök att tänja på reglerna som gjort det svårare för pojkar som honom att hitta ett regelrätt plats i fotbollsvärlden.

De här frågorna kommer inte att försvinna under tiden fram till VM 2022 – men det kommer inte det här qatariska landslaget heller.

Om vi för en stund försöker lägga moraliska bedömningar åt sidan så är det svårt att inte motvillighetsfascineras av tricket de faktiskt har lyckats med. I Qatar finns inte ens 7 000 registrerade fotbollsspelare, färre än på Solomonöarna. När Felix Sanchez först tog över P14-landslaget fanns det totalt bara 800 qatariska pojkar födda det relevanta året – fotbollsspelare eller icke – och de allra flesta var bekväma, omotiverade och ointresserade shejkslynglar.

Av dem skulle han skapa ett lag. Och inte vilket lag som helst – utan ett lag som faktiskt skulle kunna hävda sig i VM 2022.

Såhär långt har de kommit.

För fem år sedan var sju spelare ur den här truppen med och vann Asiatiska mästerskapen för U19-lag i Myanmar. I kvartsfinalen mot Kina gjorde Akram Afif ett mål, och Almoez Ali ett annat. I semifinalen mot Myanmar gjorde de återigen varsitt. Och finalen mot Nordkorea avgjorde Akram Afif.

Nu var det precis de två 22-åringarna som kombinerade ihop till segern i seniorfinalen här mot Japan, och på olika sätt har de slaktat rekord under hela den här månaden i Förenade Arabemiraten. Almoez Ali har gjort nio mål i turneringen – passerat den iranske legendaren Ali Daei – och Akrim Afif har slagit elva assists.

Ändå har de inte lyckats göra några avtryck i sina individuella karriärer. Afif har varit i både Villarreal, Sporting Gijon och Qatars belgiska satellitklubb Eupen utan att åstadkomma särskilt mycket. Ali har studsat runt i Eupen, ett par österrikiska klubbar och Qatars spanska farmarförening Cultural Leonesa utan att få fäste.

Var och en för sig själva klarar de inte av att hävda sig – men tillsammans är de på väg att erövra världen.

Det här qatariska laget vinner inte matcher och mästerskap för att de har individuellt bättre spelare än sina konkurrenter. De konkurrerar genom att vara samspelta, strukturerade och taktiskt förberedda. Hade det inte varit för sammanhanget hade de faktiskt varit just den där typen av lag som är förbaskat enkelt att tycka om – med 19-1 i sammanlagd målskillnad förtjänar man sin buckla – men fotboll fungerar inte utan sitt sammanhang.

Inom annan kultur brukar det heta att man ska tro på konsten snarare än konstnären. När Qatar vinner Asiatiska mästerskapet får vi väl ta ställning till om det går att gilla laget och samtidigt förkasta statsapparaten de representerar.