Qatar sensationsvinner Asiatiska mästerskapen efter en tveksam VAR-straff med tio minuter kvar, shejker sabrerar tårtor över hela souken och jag vet givetvis att det nu egentligen bara finns en enda fråga som verkligen intresserar er.

Köpte de skiten?

Ja, det är klart att de gjorde. Men nä, samtidigt är det faktiskt inte alls det som definierar det här laget.

Frågan är större än en enskild VAR-straff, och ungefär såhär ser väl de lite mer utförliga svaret ut: När Qatar först fick för sig att bygga ett internationellt slagkraftigt fotbollslandslag var givetvis deras förstainstinkt att värva varenda brasse de kunde få syn på. Det var så de skaffat sig VM-guld i friidrott och det var så de tog plats i någon form av världselit inom handbollen. Ailton från Werder Bremen skulle in, och han skulle ta med sig Dede och Leandro från Borussia Dortmund. Allt var klart och överenskommet – tills FIFA faktiskt grep in och instiftade en regel som hindrade spelare att representera ett landslag de inte hade någon tydlig koppling till.

Så där rasade Plan A.

Plan B var inte lika omedelbar, men egentligen ännu mer spektakulär. Ett projekt som hette Aspire Dream sjösattes, och gick ut på att dammsuga framförallt Afrika på tonårstalang som annars gått oupptäckt. Och sagt och gjort – varje år fick sisådär en halv miljon (!) unga afrikaner chansen att visa upp sig för Qatars handplockade katalanska scouter. De allra bästa av dem skeppades sedan till Doha för att förädlas ytterligare – och för att sedan gradvis slussas in i den qatariska landslagsapparaten.

Men tror ni inte att FIFA blandade sig i ytterligare en gång, skrev till en paragraf som stipulerade att en inflyttad spelare behöver ha bott i sitt nya land under en femårsperiod efter sin 18-årsdag för att bli tillgänglig…?!

Och så var Plan B också förstörd.

Återstod gjorde då den svåra vägen, den långa vägen och det är faktiskt den som den qatariska landslagsgenerationen fått lov att vandra. Allt är givetvis relativt. De har fått helt hisnande förutsättningar på emirfinansierade rymdskepssbasen Aspire Academy, och de har varit heltidsavlönade fotbollsproffs sedan de kom in i tonåren. Det är inte en satsning som Sudan eller Irak eller ens Sverige hade kunnat finansiera – så det är klart att det här på ett sätt är en köpt titel – men det är inte ett ihopvärvat gäng legoknektar som vare sig känner varandra eller landet de representerar.

När laget radade upp sig för nationalsången var det bara portugis-qatariern med det snärtiga artistnamnet Ró-Ró som inte skrålade med på arabiska, som faktiskt känns som en invärvad spelare.

Kärnan i laget har spelat ihop sedan de var 13, 14 år gamla, och hela vägen upp i seniorfotbollen har de coachats av en och samma tränare: katalanen Felix Sanchez. Hälften av dem är födda utomlands, men de är inte inhämtade som fotbollsspelare. De kom som barn till (mer eller mindre exploaterade) gästarbetare, och har levt hela sina fotbollsliv i Qatar.

Men var föddes egentligen deras mammor?

Det är det som är frågan nu, och det är det som överskuggat en väldigt stor del av upptrappningen till den här finalen.

Efter drygt tio minuter tog den 22-årige qatariske anfallaren Almoez Ali emot ett inlägg, jonglerade två gånger och cyklade sedan in en sensationell slowmotion-bicycleta. De kallar honom ”Den arabiske Rashford”, och det här var ett kraftfullt exempel på explosiviteten som gjort honom till kontinentens hetaste unga anfallare.

Almoez Ali är född i Sudan – det råder det inga tvivel om – men var föddes egentligen hans mamma? I Qatar, påstår de själva. I den sudanesiska staden Shandi hävdar främst Förenade Arabemiraten, och försöker ihärdigt plocka tillbaka i alla fall en poäng i det pågående propagandakriget länderna emellan.

Det finns dokument som understödjer båda påståendena – och något av dem måste alltså vara förfalskat – men det asiatiska fotbollsförbundet AFC valde att vifta bort protesten utan att överhuvudtaget bemöda sig med att motivera varför.

På ett sätt går det verkligen att tycka att Almoez Ali rent fotbollsmoraliskt faktiskt är qatarier. Han har som sagt bott där sedan han var sju år gammal, har aldrig spelat fotboll någon annanstans – men samtidigt är det Qatars egna försök att tänja på reglerna som gjort det svårare för pojkar som honom att hitta ett regelrätt plats i fotbollsvärlden.

De här frågorna kommer inte att försvinna under tiden fram till VM 2022 – men det kommer inte det här qatariska landslaget heller.

Om vi för en stund försöker lägga moraliska bedömningar åt sidan så är det svårt att inte motvillighetsfascineras av tricket de faktiskt har lyckats med. I Qatar finns inte ens 7 000 registrerade fotbollsspelare, färre än på Solomonöarna. När Felix Sanchez först tog över P14-landslaget fanns det totalt bara 800 qatariska pojkar födda det relevanta året – fotbollsspelare eller icke – och de allra flesta var bekväma, omotiverade och ointresserade shejkslynglar.

Av dem skulle han skapa ett lag. Och inte vilket lag som helst – utan ett lag som faktiskt skulle kunna hävda sig i VM 2022.

Såhär långt har de kommit.

För fem år sedan var sju spelare ur den här truppen med och vann Asiatiska mästerskapen för U19-lag i Myanmar. I kvartsfinalen mot Kina gjorde Akram Afif ett mål, och Almoez Ali ett annat. I semifinalen mot Myanmar gjorde de återigen varsitt. Och finalen mot Nordkorea avgjorde Akram Afif.

Nu var det precis de två 22-åringarna som kombinerade ihop till segern i seniorfinalen här mot Japan, och på olika sätt har de slaktat rekord under hela den här månaden i Förenade Arabemiraten. Almoez Ali har gjort nio mål i turneringen – passerat den iranske legendaren Ali Daei – och Akrim Afif har slagit elva assists.

Ändå har de inte lyckats göra några avtryck i sina individuella karriärer. Afif har varit i både Villarreal, Sporting Gijon och Qatars belgiska satellitklubb Eupen utan att åstadkomma särskilt mycket. Ali har studsat runt i Eupen, ett par österrikiska klubbar och Qatars spanska farmarförening Cultural Leonesa utan att få fäste.

Var och en för sig själva klarar de inte av att hävda sig – men tillsammans är de på väg att erövra världen.

Det här qatariska laget vinner inte matcher och mästerskap för att de har individuellt bättre spelare än sina konkurrenter. De konkurrerar genom att vara samspelta, strukturerade och taktiskt förberedda. Hade det inte varit för sammanhanget hade de faktiskt varit just den där typen av lag som är förbaskat enkelt att tycka om – med 19-1 i sammanlagd målskillnad förtjänar man sin buckla – men fotboll fungerar inte utan sitt sammanhang.

Inom annan kultur brukar det heta att man ska tro på konsten snarare än konstnären. När Qatar vinner Asiatiska mästerskapet får vi väl ta ställning till om det går att gilla laget och samtidigt förkasta statsapparaten de representerar.

Det kalla kriget i den varma öknen.

Det handlar ju om vilka som egentligen ska styra över Arabiska halvön, om vilka som har en framtid på andra sidan oljan och naturgasen – och det drivs och formas i häpnadsväckande hög utsträckning av fotboll.

Varje tid har sina vapen. Sedan sisådär 15 år tillbaka är ju Qatar och Förenade Arabemiraten inblandade i en tydlig kapprustning för att bli etablerade och accepterade. De vill synas och erkännas internationellt, de vill vara handelspartners och turistdestinationer – och du behöver inte vara Kim Källström för att konstatera hur fotbollen utnyttjas här.

Du kan bygga världens högsta hus och världens största shoppinggalleria och världens blaffigaste jävla julkula – Förenade Arabemiraten satte 95 tingeltangliga världsrekord enbart ifjol – men du kommer ändå aldrig att kunna konkurrera med en granne som arrangerar ett fotbolls-VM. Då spelar det ingen större roll om du så äger både Manchester City och Arsenals arenanamn och Real Madrids tröjor. Inget annat ger dig samma genomslag, samma exponering.

I ett pr- och marknadsföringskrig är VM själva kärnvapnet – och för den andra sidan är enda chansen att röva bort det eller desarmera det innan det avfyras.

När Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Bahrain plötsligt inledde en hård blockad förra sommaren rättfärdigade de sig genom att anklaga Qatar för att finansiera terrorister och för att närma sig Iran. Många läste upptrappningen annorlunda. Det som drev Förenade Arabemiraten och Saudiarabien var inte viljan att bekämpa terrorister – utan fruktan att förlora propagandakriget. Globalt sett tappade de alltmer mark gentemot Qatar, så de kände sig tvingade att försvaga dem, isolera dem och ta ifrån dem deras skarpaste vapen.

De ville göra det omöjligt för Qatar att ensamma arrangera fotbolls-VM.

En alldeles för halsbrytande tolkning? Givetvis en medveten förenkling, men likafullt ändå en analys som efter bara några månader erkändes som semi-officiell sanning. Förenade Arabemiratens utrikesminister Anwar Gargash krävde qatarisk underkastelse, om något VM överhuvudtaget skulle kunna bli aktuellt. Generallöjtnanten för polisen i Dubai, Dhahi Khalfan, var ännu mer explicit i sitt twittrande:
”Om VM försvinner från Qatar försvinner också krisen. Den skapades för att knäcka VM”.

Att följa de Asiatiska mästerskapen nere i Förenade Arabemiraten var speciellt på många olika sätt, men ett av de mer besynnerliga intrycken var att matcherna överhuvudtaget inte visades på tv i värdnationen. Ingenting på hotellen, ingenting på restaurangerna – antingen var du på plats på arenan, eller så såg du ingenting av matcherna. Förklaringen var såklart att sändningsrättigheterna ägs av beIN-Sports, en betalkanal som utgår ifrån Qatar.

Det är ju inte så att det qatariska laget befinner sig på andra sidan skyttegravslinjen i en krigszon, men fientligheten de möter är större än den som drivs av vanlig sportslig rivalitet. Eftersom landgränsen ut ur Qatar är igenbommad och flygförbindelsen nationerna emellan är nedstängd fick de ta en 25-timmars omväg över Kuwait för att överhuvudtaget komma fram. Och nu är de ensamma. Inga fans från Qatar har släppts in i Förenade Arabemiraten, knappt några journalister heller. Där alla andra spelarbussar är målade i deltagarnationernas färger är den qatariska bussen grått anonymiserad.

I Förenade Arabemiraten anses det numera vara ett cyberbrott värt upp till 15 år i fängelse att ens uttrycka sympati för Qatar på sociala medier.

Vad som händer framöver är svårt att spekulera i. FIFA-presidenten Gianni Infantino är just nu mitt uppe i ett fåfängt försök att vinna Nobels fredspris genom att sprida ut ett 48-lags-VM över hela Arabiska halvön, men Qatar avfärdar totalt tanken på något samarrangemang med Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

De köpte och svindlade till sig en nationell livförsäkring av fotbollen redan i samband med VM-valet 2010. Nu har de inte minsta intresse av att dela med sig av den.

Och blockaden klarar de. Även om den kostade dem sisådär 400 miljarder kronor enbart under de två första månaderna så finns det så gott som obegränsat med sedlar kvar i naturgastunnorna. Nu hotar Saudiarabien med att göra Qatar till en ö, att ersätta hela landgränsen med en djup vallgrav och dumpa kärnavfall bredvid. Jaha…? Inget som inte går att lösa med pengar. När blockaden gjorde så att 95 procent av Qatars mejeriprodukter försvann så köpte de in 17 000 mjölkkor från Tyskland, Ungern och USA. När de behöver byggarbetare eller militärer så rekryterar de dem i Bangladesh eller Pakistan, när de behöver fotbollsspelare så värvar de dem från Nordafrika.

För de som inte orkar bry sig om att göra någon moralisk bakgrundsvärdering – en majoritet av fotbollsvärlden, med eller utan Kim Källström inräknad – har det qatariska landslaget varit de Asiatiska mästerskapens klart mest positiva överraskning. Under handplockade katalanske förbundskaptenen Félix Sánchez har det unga laget verkligen utvecklats, blivit ett välstrukturerat lag som klarar av att spela både med och utan bollen. Som kontrast har hemmanationen Förenade Arabemiraten snarare haltat sig fram till den här semifinalen, spelat inför halvtomma arenor men haft tur med både domslut och studsar.

Nu gör de i alla fall en kraftansträngning. För att garantera fulla läktare till ”Blockadderbyt” så köpte statsstyret upp samtliga kvarvarande biljetter till matchen, och delade ut dem gratis till ”lojala emiratier”. Både skolor och myndigheter stänger vid lunch för att ge alla möjlighet att se matchen (genom en eller annan piratsändning).

Qatar har redan en klar och tydlig ledning i det här fotbollskriget. Skulle de dessutom besegra Förenade Arabemiraten i Förenade Arabemiraten – skulle de vinna hela Asiatiska mästerskapen – skulle det skaka om en redan instabil region ytterligare.

Det finns derbyn och så finns det derbyn.

Sedan 70 år tillbaka är Jordanien oåterkalleligt sammantvinnat med Palestina. Efter andra världskriget hade Jordanien knappt ens en halv miljon invånare, men omedelbart efter utropandet av den israeliska staten och det påföljande arabisk-israeliska kriget började palestinierna att strömma in i det östra grannlandet. Flytt- och flyktingrutten har varit öppen sedan dess, med en stark inflödesvåg efter Sexdagarskriget 1967.

Idag har Jordanien ungefär tio miljoner invånare. Några exakta siffror finns inte, men sisådär hälften av dem tros ha palestinskt ursprung. Många av dem är numera drivande medborgare i det jordanska samhället, medan hundratusentals andra fortfarande lever som andra klassens invånare efter alla dessa år.

På 1940- och 1950-talen etablerade FN flyktingläger för alla palestinier som kom till Jordanien. Tanken var ju att de bara skulle vara tillfälliga nödlösningar, men 70 år senare finns de fortfarande kvar som en sorts permanenta fattigkvarter.

Det näst största av de här flyktinglägren heter Al-Wehdat. Det gör Jordaniens största, mest populära och mest framgångsrika fotbollsklubb också.

Al-Wehdat Youth Center grundades genom en sorts FN-initiativ, 1956, för att ge sysselsättning, mening och glädje till de palestinska lägerflyktingarna. Klubbfärgerna blev gröna och röda, såklart, och högst upp i klubbmärket tronar Klippmoskén i Jerusalem. Trots att klubben är baserad i Jordaniens huvudstad Amman har det aldrig funnits någon kluven dubbelhet runt den. Det är en palestinsk klubb, med palestinska spelare och palestinska supportrar.
– 99 procent av Wehdats fans är palestinier. Du hittar inga jordanier som håller på oss, preciserade den före detta klubbpresidenten Tareq Khouri häromåret.

Det gick inte över en natt, men efter 20 år vann Al-Wehdat andradivisionen och gick upp i högstaligan. Efter ytterligare 5 år vann de den också, 1980.
– Wehdat är det palestinska folkets landslag, sa den extremt inflytelserika PLO-ledaren Yasser Arafat.
Vid det laget var det ett extremt infekterat uttalande. Under några år efter Sexdagarskriget hade både PLO och ännu mer militanta palestinska kampgrupper förflyttat sina baser till Jordanien. Därifrån planerades och utfördes attacker – bland annat den spektakulära seriekapningen som ledde till att tre passagerarplan på väg till New York sprängdes på ett flygfält utanför Amman – och därigenom skapades känslan av att palestinierna tagit kriget till Jordanien.

Allt kulminerade i ”Svarta september” 1970, då den jordanska armén gick till fullskalig attack mot de palestinska motståndsgrupperna. Flyktinglägret Al-Wehdat hade vid det laget utropats till ”självständig republik” av de radikala palestinierna, och fick därför utstå tung artilleribeskjutning. Att särskilja de militanta palestinierna var givetvis så gott som omöjligt, och bland de 4000 döda fanns gott om civila. PLO drevs ut ur Jordanien, men kvar i landet fanns en bitterhet och en misstänksamhet som egentligen aldrig skulle släppa.

Idag påminner ett derby mellan Al-Wehdat och den ”jordanska” flaggskeppsklubben Al-Faisaly väldigt mycket om hur en Old Firm-match eller ett El Clásico kunde vara för 30 år sedan. Den globala idrottsindustrin har inte hunnit dit, utan det som ramar in och definierar matchen är de lokala och regionala spänningarna. Nästan inga supportersånger handlar om fotboll, utan så gott som alla utgår från palestiniernas position i det jordanska samhället. Upplopp är vanligt, stängda läktare ännu vanligare.

Men så tar ligasäsongen slut och så ska landslagströjorna på och så ska eviga rivaler förvandlas till enade lagkamrater.

Så här långt in på de Asiatiska mästerskapen är Jordanien turneringens stora skrällag. Ett uppoffringsvilligt och sammansvetsat lag har besegrat både de regerande mästarna från Australien och de topprankade laget från Syrien – och de har gjort det med nio spelare från Al-Faisaly och fem spelare från Al-Wehdat i truppen.

Och idag möter de Palestina.

Det finns derbyn och så finns det derbyn. I Mellanöstern har fotbollen alltid så många kopplingar, förgreningar och lager att det är svårt att sortera dem alla – men när Jordanien möter Palestina är komplexiteten så tät att det knappt ens går att se själva matchen. Här ryms både brödraskap, syskonrivalitet, tacksamhet och avundsjuka. Här finns såren från förr såväl som osäkerheten inför framtiden.

70 år senare står flyktinglägret Al-Wehdat fortfarande kvar, som en sorts enklav och parallellsamhälle mitt i den jordanska huvudstaden. Det administreras fortfarande av FN:s speciella organ för Palestina-flyktingar, UNRWA, men vad som händer framöver är mer osäkert än någonsin. Ifjol beslutade Trump-styret plötsligt att dra in mer än hälften av det amerikanska bidraget, då presidenten upplevde att det palestinska folket inte visade tillräckligt stor respekt och tacksamhet gentemot USA.

Konsekvenserna har redan blivit uppenbara. Fattigdomen har återigen kopplat ett ännu starkare grepp om ett Al-Wehdat som snabbt förslummats. Hur framtiden ser ut för människorna i det eviga flyktinglägret vet ingen – men idag vet de i alla fall att de håller på Palestina.

Det gäller att hitta en väg, ett sätt, en metod – och en av de saker som är allra mest fantastisk med fotbollen är att den ger en möjlighet för alla. Du behöver inte ha sprinterkropp som Kylian Mbappé för att dominera ett VM, du kan lika gärna spela med huvudet som Xavi. Du kan ha MMA-fysik som Zlatan Ibrahimovic, men du kan lika gärna vara 165 centimeter lång (som Diego Maradona) eller 170 centimeter (som Leo Messi).

Men du måste alltid ligga ett steg före, på något sätt vända din nackdel till din fördel.

För fotbollsnationen Vietnam går det inte att komma runt det här med fysiken, med längden. Medellängden i landet är en av de fem kortaste i världen – knappt ens 165 centimeter bland männen – och genom åren har de ofrånkomligen påverkat idrotten de utövat.

För lite drygt tio år sedan bestämde de sig för att göra något åt saken.

Genomtänkt och långsiktigt utvecklingsarbete existerar knappt inom asiatisk fotboll överhuvudtaget, men sedan 2007 driver det vietnamesiska förbundet en nationell akademi högt uppe i högländerna bland björnar, bufflar och elefanter.

Där samlas landets talanger, och där tränar de tillsammans enligt ett specialutformat program avsett att kompensera för deras fysiska brister. Gymjobb för att bygga styrka, absolut, men framförallt boll- och passningsövningar. Tanken är att bli tillräckligt skickliga för att själva bestämma hur matcherna ska se ut, snarare än att tvingas möta större och tyngre motståndare på deras egna villkor.

Tänk Barcelona, tänk Manchester City och tänk Pep Guardiola – men dra hela den tankebanan ytterligare ett par hack längre.

Det har tagit sin tid, men de senaste åren har så Vietnam tagit sig upp på fotbollshöjder de aldrig tidigare varit på. Den nya generationen som vuxit upp i akademiprogrammen ihop är nu tillsammans på väg att ta klivet upp i seniorfotbollen. Ifjol var de på väg att bli asiatiska U23-mästare, men i finalen mot Uzbekistan föll de till sist i den allra sista förlängningsminuten. I höstas vann de Sydostasiatiska mästerskapen för seniorer.
– Vietnamesiska spelare har sina egna styrkor för att kompensera för det de saknar i storlek och styrka. Små spelare är kvickare, och vietnamesiska spelare är smarta. De kan snabbt förstå mina instruktioner och anpassa sig efter dem väldigt snabbt, säger Vietnams sydkoreanska förbundskapten Hang-Seo Park.

De har skapat ett fotbollsintresse som Vietnam aldrig tidigare skådat, och att se dem spela tillsammans är stundtals att se fotboll på en ny nivå, fotboll som den aldrig tidigare spelats i Asien. Ett gäng knattar snurrar runt med bollmottagningar och passningstrianglar som är så snabba och precis att inga verkar kunna hinna med i virvelvinden. 21-årige kreatören Nguyen Quang Hai lurar ögonen så att han ser ut som Xavi, Iniesta och Messi inpackad i en och samma minikropp.

Men så går tiden och så mojnar stormen och så tuggar sig motståndarna lite väl ofta ikapp.

I Asian Cup-premiären mot Irak ställde Vietnam upp med en elva där mer än halva laget var 170 centimeter eller kortare. Målvakten drog visserligen upp medellängden, men den stannade på 173 centimeter. Som jämförelse startade Manchester United ett par matcher med en snittlängd på 189 centimeter under José Mourinho i höstas.

Under den första halvleken dikterade Vietnam villkoren, tog ledningen två gånger om. Irak fick försöka hänga med i deras passningskaruseller, men kom sällan tillräckligt nära för att ens börja tackla och spela duellspel. Men i andra halvlek tröttnade vietnameserna, sjönk längre och längre ner och tillät Irak att börja lyfta in sina inlägg.

Och då höll det inte längre. Irak stångade in ett kvitteringsmål efter en timme, tryckte in segermålet på stopptid.

Vid lunchtid idag spelar Vietnam mot Iran, det bästa laget i Asien fullpackat med erfarna, stridsvana, streetsmarta vuxenspelare. En extraordinär vietnamesisk talanggeneration står vid tröskeln till den stora, stygga seniorfotbollen, och den ser nog ännu lite högre ut än de tänkt sig. Misstanken är såklart att den kommer att bli för svår att ta sig över – att Vietnam mest kommer att fortsätta framstå som ett charmigt juniorlag – men det ska likafullt bli väldigt spännande att se dem försöka.

Det finns mer än ett sätt att spela fotboll på, mer än ett sätt att vinna på. Så vitt jag vet har Vietnam hela världens kortaste fotbollslandslag. Det ska bli så spännande att se hur högt de kan växa.

I början av november fanns det en fotbollsspelare som hette Yashir Pinto, en 27-årig chilensk ytterforward som aldrig riktigt lyckats förverkliga sin potential. Han var fortfarande bara tonåring när Marcelo Bielsa bjöd med honom till Sydafrika för VM 2010 på en sorts utbildnings- och praktikresa. Pinto var inte med i själva truppen, men tränade tillsammans med Alexis Sanchez, Arturo Vidal och de andra för att se och lära.

Yashir Pinto sågs som en stor och viktig del av chilensk fotbolls framtid – men Yashir Pinto finns inte längre. Sedan två månader tillbaka går han istället under namnet Yashir Islame. Han har gått över till att använda det efternamn som han själv känner starkast för, namnet han identifierar sig med.

Det är lite drygt 1 300 mil mellan Chile och Palestina, men banden mellan nationerna är både utdragna, hållbara och starka. Uppemot en halv miljon palestinier bor i Chile – fler än någon annanstans utanför Mellanöstern – och Yashir Islame är en av dem. Att de hamnade i Sydamerika har inget med Israel att göra, utan de flesta kommer från kristna familjer och lämnade Palestina för drygt 100 år sedan för att slippa tvångsrekryteras till den ottomanska armén.

Snabbt fann de sig tillrätta med sitt nya liv, sin nya kontinent. Ända sedan mitten av 1900-talet har de chilenska palestinierna varit oproportionerligt framgångsrika inom politiken, affärsvärlden, utbildningsväsendet – och fotbollen.

En väldigt stor del av den chilensk-palestinska identiteten är knuten till Club Deportivo Palestino, fotbollsklubben som spelar i de palestinska färgerna och som häromåret skapade politisk arena när de formade ettorna på sina tröjnummer utifrån en kartbild av historiska Palestina.

Det är rättvist att kalla Palestino för en immigrantklubb på ungefär samma premisser som Assyriska, Dalkurd eller Syrianska – men deras historia är så mycket längre och deras framgångar så mycket större. Två gånger har de lyft ligabucklan, och så sent som i november blev de chilenska cupmästare och kvalificerade sig därmed för Copa Libertadores 2019.

När Palestino vann cupen hette sportchefen Roberto Kettlun, en av pionjärerna i att utveckla palestinsk fotboll genom att länka ihop den med den chilenska. Hans familj lämnade Betlehem 1909, men den palestinska saken har alltid funnits närvarande för honom. Han tvekade varken inför att representera Palestina eller att flyttade till Ramallah för att spela för Hilal Al Quds. Han landade nästan omedelbart efter den andra intifadan.
– Det påverkade såklart det palestinska laget. Varför kom inte Ismail till matchen? Han blev skadad av en gummikula. Var är Jamal? Han dömdes till några år i fängelse.

Efter några år blev den inflytelserika Fatah-politikern Jibril Rajoub president för det palestinska fotbollsförbundet. I sin vilja att förändra och förbättra tog Roberto Kettlun kontakt med honom, presenterade sina planer för att professionalisera verksamheten, vässa förutsättningarna, få in fler spelare från diasporan. Det mesta strandade vid de israeliska gränsövergångarna – men den uppvarvade palestinska förbundsapparaten samlade material och byggde ett case som en chilensk jurist presenterade för FIFA-kongressen i Schweiz.
– Vi förklarade: ”Titta här, det finns en tredjepart som förhindrar våra möjligheter att utvecklas. Fifa grep in, skapade en kommitté och förklarade för Israel att de riskerade att stängas av eller uteslutas ifall de inte upphörde med att sabotera för palestinsk fotboll.
För palestinsk fotboll innebar FIFA-interventionen helt andra möjligheter, men för Roberto Kettlun personligen betydde de att han blev tvungen att återvända till Sydamerika.
– De sa till mig: ”Vi vet vem du är och vad du har gjort. Här spelar du inte igen”. Israel förnyade inte mitt visum, och jag var rädd att de helt enkelt skulle komma och hämta mig. Vi fick tio dagar på oss att ta barnen ur skolan, samla ihop våra saker och lämna landet.

I slutet av 2017 gick så Palestina förbi Israel på FIFA-rankningen för första gången, och just nu deltar de i de Asiatiska mästerskapen för andra gången i rad. Deras spelartrupp är en brokig samling av spelare från Sverige, Slovenien, USA, Argentina – och framförallt Chile. I premiären mot Syrien fanns fyra chilestinos på planen, och en av dem var anfallaren som numera heter Yashir Islame.
– Att byta landslag för att representera Palestina var det viktigaste beslutet i mitt liv. Min familj har alltid följt den palestinska saken, och eftersom jag växte upp som Palestino-supporter har jag alltid förstått hur viktig fotbollen är i det sammanhanget. Alla har sitt sätt att hjälpa till, vårt sätt är fotbollen.

Häromkvällen såg jag Syrien spela fotboll i alkoholförbudets Sharjah – och det var på många sätt en ny typ av upplevelse – men nog tusan stötte jag ju ändå in i ett välbekant, fårat gammalt fotbollsnylle.

Senast jag stötte på Bernd Stange var i Vitryssland för drygt tio år sedan. Jag landade samma kväll som parlamentsvalet. President Lukasjenko och hans allierade fick 110 platser, oppositionen 0. Stange var förbundskapten för Vitryssland då, basar över Syrien numera – och är en av fotbollens allra konstigaste katter.

Den största delen av sitt fotbollsliv har han levt i det gamla DDR, men efter att muren fallit fick han möjligheten att coacha Hertha Berlin och korsade Berlin över till den västra sidan. Det höll inte särskilt länge. Efter halvannat år avslöjade den tyska pressen att Bernd Stange varit knuten till Stasi som en sorts ”inofficiell medarbetare”. Han hade arbetat under kodnamnet Kurt Wagner, och informerade säkerhetspolisen om fotbollsfolk som kritiserad kommunistpartiet eller funderade på att hoppa av till väst.

Bernd Stange fick sparken från Hertha Berlin, och lämnade Tyskland för att egentligen aldrig komma tillbaka.

Först arbetade han i Ukraina och sedan i Australien innan karriärskurvan började bli riktigt märklig. Ett uppdrag i Oman ledde vidare till jobbet som förbundskapten för Irak – nästan exakt samtidigt som det blivit uppenbart att Bush-administrationen hade för avsikt att invadera landet och avsätta Saddam Hussein.

Stange hann inte ens vara i landet i ett halvår innan invasionen kom. Han lämnade Irak dagen före de amerikanska trupperna korsade gränsen, kommenderad av den tyska ambassaden. Men sedan återvände han.
– Det jag gjorde i Irak var att försöka träna ett lag fotbollsspelare i att skjuta bollen i mål. Under veckorna före invasionen gjorde det mig till ”Saddams coach” i västmedia. Sedan gjorde jag exakt samma sak efter invasionen med exakt samma spelare – men då fick jag en massa priser och FIFA-utmärkelser istället. Sånt hyckleri.

Konsekvent har Bernd Stange använt sig av idén om att det går att särskilja fotbollen från politiken, men det är svårt att förstå riktigt hur han får ihop resonemanget inför sig själv. Som irakisk förbundskapten skrev han brev till de dåvarande världsledarna – George Bush, Silvio Berlusconi, Tony Blair – för att få ekonomisk och materiell hjälp. Blair såg pr-möjligheten och nappade, erbjöd sig att hjälpa till med en Englands-turné och lite utrustning om bara Stange samtidigt ställde upp på en fotografering i brittiska parlamentsträdgården.
– Jag blev anklagad för att samarbeta med Iraks dödsfiender. Jag fick massor av hotbrev och min livvakt blev skjuten i handen. Mitt liv var i fara.

Återigen fick den tyska ambassaden evakuera Stange. Några månader efter att han tvingats lämna landet nådde det irakiska landslag han byggt upp en sensationell semifinal i OS 2004.

När Bernd Stange sedan accepterade erbjudandet att bli förbundskapten i Aleksandr Lukasjenkos post-sovjetiska Vitryssland fick han frågan om inte övergreppen mot mänskliga rättigheter där bekymrade honom.
– Jag är en fotbollstränare – inte en politiker – och är för idrottens oberoende. Det jag kan säga är att Minsk är en stad med väldigt hög livskvalitet, och att Vitryssland är ett väldigt rent och ordnat land. Ojämlikheterna som finns i andra gamla Sovjet-republiker finns inte alls här.

Bernd Stange är nästan på dagen lika gammal som Sven-Göran Eriksson, och egentligen hade han slutat som fotbollstränare för ett år sedan. Han var tillbaka hemma i östtyska Jena, skulle fylla 70 och hade redan skickat ut inbjudningarna till det stora kalaset.
Men då ringde alltså Syrien.
Varför? Förmodligen för att de visste vad alla andra numera också känner till. Här finns en erfaren och kompetent fotbollstränare som aldrig ställer några frågor – som knappt svarar på några heller – och som är beredd att jobba i länder som skrämmer bort många andra.

Och istället för att leva pensionärslivet har Bernd Stange tillbringat det senaste året på ett hotell strax utanför Damaskus, och på fotbollsmatcher i Aleppo, Latakia och Homs. Han har varit på platser Ghouta och Douma, städer som utsatts för attacker med kemiska stridsmedel.
– Det går inte att kalla det för normalt liv. Ibland hör du något och tror att det är åskan innan du förstår att det är bomber. Jag har sett bombplan skjutas ner av syrierna och ryssarna, och det har sett ut som Star Wars.
Om Bernd Stange någonsin blir rädd?
– Jag känner samma fruktan som tre miljoner syrier inför en Stinger-missil.

Jag har inte samma tro på att det går att särskilja fotboll från politik som Bernd Stange – och jag har inte samma bekymmerslösa hållning till att avlönas av diktaturer – men det finns ändå mycket i honom som jag kan relatera till. Jag kan känna igen rastlösheten, nyfikenheten, insikten om att fotbollen kan öppna upp världen.
– Själv är jag ett efterkrigsbarn, men det var först när jag kom till Irak som jag förstod vad ett krig verkligen var. Det var då jag såg människor dö för första gången. Nu utgår jag egentligen bara från två övertygelser: Att fotboll är det jag jobbar med – och att krig är fel. Jag är emot precis vartenda krig i den här världen, om inte annat på grund av mina egna erfarenheter i Irak och Syrien.

I eftermiddag coachar Bernd Stange det syriska landslaget mot Jordanien, och trots ett bakslag i öppningsmatchen mot Palestina så lär han leda landet till Asian Cup-slutspel för första gången någonsin. Vad det skulle betyda – och hur det skulle användas av regimen – är inget han reflekterar över, eller i alla fall inget han kommer att prata om. Sedan går kontraktet med Syrien ut, och sedan ska Bernd Stange återvända till lugnet i Jena.

Den här gången är pensioneringen definitiv, säger han.

Vi får väl se. Jag utgår nästan ifrån att jag stöter på honom vid en match i Turkmenistan, Ekvatorialguinea eller Nordkorea om ett årtionde eller två.

Nämen, vad har vi här bland all politiskt laddade matcher och alla svindlande emiratexcesser – om inte en tvångsledig, fotbollsfebrig svensk minister…?
Det är som Johan Cruyff så ofta brukade säga: Varje nackdel har sin fördel. I grund och botten är det givetvis ett jävla omak för civilminister Ardalan Shekarabi att han är konstitutionellt förhindrad att arbeta på det sätt som han önskar sig – men när nu det politiska läget är som det är så kan han ju i alla fall passa på att besanna en dröm.
– Det hade varit svårare att göra den här resan om vi hade haft en regering på plats, men ja… Nu har vi ju inte det. Men även om det är mindre att göra så är det faktiskt en hel del på dagordningen, jag får kombinera fotbollen med arbete även de här dagarna.

Ardalan Shekarabi möter upp på ett strandhotell i Dubais överdådiga marina, vi sätter oss vid en bardisk alldeles intill Persiska viken. Sveriges civilminister har följt det iranska landslaget i mer än 20 år. Flera gånger har han varit på plats för att se dem spela VM-matcher – men aldrig tidigare har han sett dem spela Asiatiska mästerskapen.
– Det här är en dröm. Jag har alltid velat uppleva Asian Cup, och egentligen hade jag bestämt mig för att följa Iran i Australien för fyra år sedan. Men då blev det så att vi skaffade ett tredje barn istället.
Du tvekade inte att åka hit, med tanke på den politiska situationen i Förenade Arabemiraten?
– Säg såhär… När jag pratar som privatperson snarare än som minister har jag inte ens övervägt att åka hit förut, men samtidigt känner jag att… Jag älskar fotbollen så mycket, jag ville se och uppleva Asian Cup – och jag har inga problem med att människor åker hit och tittar på fotboll. På vilket sätt skulle det bidra till en förbättring genom att avstå?
Egentligen träffas vi för att prata fotboll snarare än att prata politik, men vid ett asiatiskt mästerskap i Förenade Arabemiraten är det naturligtvis omöjligtvis att särskilja det ena från det andra.
– Så gott som varenda deltagarnation i de här mästerskapen kommer ju från situationer där fotbollen på olika sätt är väldigt nära kopplade till deras samhällssystem. Så är det bara – och i hög utsträckning är det det som gör den här turneringen så intressant. Och det gäller inte ju inte minst Iran.
Var slutar en regim och var börjar ett fotbollslandslag? Det finns inget allmängiltigt svar på den frågan – den syriska statsapparaten har exempelvis lite större inflytande över sitt landslag än den svenska – men det är inte fråga som en politiskt engagerad svensk-iranier bara kan ignorera.
– Men det iranska landslaget har egentligen alltid haft exil-iraniernas stöd. Det finns några politiska grupper – exempelvis Mujahedin – som ser regimen i exakt allt som har med landet att göra och därför blir avståndstagande. Men för de allra flesta har fotbollslandslaget aldrig kunnat bli en symbol för regimen. De hade en så negativ inställning till fotbollen från början – ville i princip förbjuda den – att de sedan aldrig har kunnat skaffa sig äganderätt över landslaget.

Senast Asiatiska mästerkapen spelades i Förenade Arabemiraten var 1996, och det var även då som Ardalan Shekarabi på allvar började engagera sig i det iranska landslaget.
Han var 17 år gammal då, och på något sätt kanske ute efter att återanknyta till landet hans familj lämnat 7 år tidigare. Utan att veta vart han var på väg kastade han sig själv upp på en känslomässig berg-och-dalbana, som bara ökade och ökade farten under två års tid.
I november 1997 möttes Iran och Australien i ett episkt VM-playoff, den där typen av fotbollsmatcher som påverkade både nationer och individer.
– Det finns nästan inget annat fotbollsminne som jag har en lika stark relation till, det var en legendarisk historia. Jag bodde i Gävle då. Den avgörande matchen spelades mitt i natten – på min födelsedag – och vi var några iranska kompisar som samlades hemma hos mig för att titta. Och att kastas mellan hopp och förtvivlan på det sättet… Det var en gemensam upplevelse som vi gick igenom tillsammans, något som verkligen berörde oss.
Ett utspelat Iran lyckades på något sätt trolla fram två sena mål och en VM-biljett. I Australien gräts det – än idag rankas det som en av hela idrottsnationens mörkaste dagar – men i Iran firades det som det inte firats på 20 år.
– Efter matchen var det första gången sedan revolutionen som iranier tog sig ut, dansade och festade offentligt på gator och torg. Och regimen kunde inte göra något. Dagen efter matchen skrev flera reformistiska tidningar typ: ”Se på kraften i det här – vi kan inte sätta oss emot den här glädjen”.

Iran kvalificerade sig för VM i Frankrike, lottades såklart mot USA – och det var liksom inget snack om att Ardalan Shekarabi och hans iranska kompisar från Gävle skulle dit.
Upplevelsen blev kraftfull.
– Väldigt stark. Alla matcher hade sin laddning, men den mot USA var såklart något alldeles extra. Den matchen hade så många dimensioner. Dels det rent sportsliga – att Iran vann en VM-match för första gången någonsin – och vänskapen mellan spelarna. Men sedan allt det där andra…
Ardalan Shekarabi minns tillbaka.
– Före matchen var vi och drack öl på någon bar, där vi hamnade mellan ett gäng regimmänniskor med skägg – såna som jobbade på någon myndighet – och Israel-iranska fotbollssupportrar som åkt från Tel Aviv. Alla var där för att heja på iranska landslaget, men det var så många sjuka paradoxer i det hela. Inne på arenan valde Mujahedin att demonstrera, så säg att 10 000 i publiken var organiserade med tröjor och allt… Mitt under matchen blev det slagsmål mellan hårdfört oppositionella och regimanslutna, och jag hamnade mitt i det. De kastade skor på varandra och så…
Var det komplicerat för dig att sortera in allt och hitta din egen plats i det?
– Ja, det var det. Men sedan ska man även komma ihåg att 1998 fanns det ett enormt starkt hopp om att Iran skulle reformeras, och att det här landslaget med Ali Daei i spetsen skulle bidra till att öppna upp Iran gentemot omvärlden. Khatami hade valts som president ’97 med en reformagenda, liberaliseringen av medielagarna hade genomförts några månader före VM… Runt VM minns jag hur varje land hade byggt upp egna utställningar, och vi gick dit för att dricka té på en typ av iranskt café. Då sa han som drev det stället: ”Om ett år kan ni komma till Iran och dricka öl också”. Det fanns en så stark känsla av hopp som symboliserades av det där landslaget, men… Sedan gick det tyvärr inte som man hade tänkt sig med den reformvågen.
Det gör sällan det i Iran.
– Nä. Men landslaget har på något sätt överlevt alla motgångar. Spelarna har aldrig vikt sig, fotbollen har aldrig kunnat tämjas eller besegras av regimen. Det är en av få folkliga företeelser som finns kvar, och även om de har försökt och försökt har de aldrig kunnat få kontroll över den. Även om de äger strukturen och styr klubbarna har de inte makten över fotbollen. Så på något sätt förblir den en symbol för något annat, något oberoende.

För drygt 20 år sedan var Ardalan Shekarabi en ung kille på tröskeln mot vuxenvärlden. Han visste inte vart livet skulle ta honom, var inte riktigt klar med att bena ut sin identitet och hitta sin plats i världen.
Mycket har hänt sedan dess. Grabben har blivit vuxen, invandrarkillen som under en period levde gömd som papperslös har gått och blivit minister.
Fotbollen har följt med hela vägen. Vännerna också.
– Shahin! Här är vi!
Ardalan Shekarabi ropar till sig en kompis, en av dem som också satt uppe hela natten för att se det iranska landslaget spela kvalmatch hösten 1997. I januari 2019 är de nu i Förenade Arabemiraten ihop för nya fotbollsupplevelser, och den här gången har de sina familjer med sig.
Efter att de gått igenom planerna för barnens gemensamma besök på ett av Dubais vattenland turas de två kompisarna om att visa klipp på sina mobiltelefoner.
Iran vann öppningsmatchen mot Jemen med 5-0, men det var egentligen inte matchen och segern som gjorde de starkaste avtrycken. Det var människorna, fansen, det splittrade och skingrade folket som kommit från hela världen för att samlas runt en gemensam sak.
Än idag har Ardalan Shekarabi aldrig varit tillbaka till landet som han och hans föräldrar flydde ifrån, landet som mullorna och ayatollorna tog ifrån dem. Det här är det närmaste han kommit.
– Vi var väl ungefär fyratusen, folk som hade med sig trummor, som skapade musik och dans hela matchen. Jag tänkte inte så mycket på matchen, allt det här andra tog över. Det var så himla roligt, en fantastisk känsla. Det är så mycket som ryms i den där upplevelsen, det är häftigt att det finns sådan sprängkraft i fotbollen.

Och till sist så röt lejonen.

Ali Adnan har alltid haft en sorts särställning som den utvalde inom irakisk fotboll. Hans pappa spelade i högstaligan och hans farbror var den bästa målskytt som landet någonsin skådat. Som 19-åring ledde han själv till Irak till en sensationell semifinal i U19-VM, gjorde bland annat ett övertidsmål mot Harry Kanes och Ross Barkleys engelska landslag.

Det här var vuxenversionen.

Frispark på stopptid. Bollen upp och över muren, ner i det närmsta krysset. 3-2 till Irak.

Länge spelade annars Irak utan något särskilt tempo, utan att riktigt hålla ihop. Små skickliga och välskolade vietnameser sprang stundtals åttor runt dem i deras märkliga 5-2-3-formation – tog ledningen två gånger om – men ju längre matchen pågick, desto mer tog den irakiska fysiken, tuffheten och kampmoralen över.

För några år sedan publicerade fotbollsakademikerna Simon Kuper och Stefan Szymanski en bok som avsåg att med forskning, siffror, empiri och vetenskap slå hål på diverse olika myter runt den här sporten. När boken gavs ut i USA hette den ”Soccernomics”, och en undertitel löd ”Why one day Japan, Iraq and the United States will become kings of the world’s most popular sport”.

En dag ska alltså Irak bli kungar över fotbollen. Forskningen säger det, vetenskapen visar det.

Tesen bygger på en sorts ekvation bestående av utvecklingspotentialen i en fattig, krigsdrabbad nation, plus framåtandan i en ung och växande befolkning kombinerat med intresset och traditionen för fotboll som trots allt finns i Irak. Jag kan visserligen tycka att den tesen inte underbyggs särskilt väl i bokens själva innehåll – är långt ifrån säker på att slutsatsen håller – men jag förstår ju var de kommer ifrån.

Framtiden borde vara Iraks. Maskingevären har tystnat, tillvaron normaliserades och häromveckan öppnades till och med den så kallade Gröna Zonen i Bagdad återigen upp för allmänheten.

Men nej, när det kommer till fotbollen är framtiden inte här riktigt ännu – och frågan är om den ens närmar sig överhuvudtaget.

Så väldigt mycket av all den där potentialen försvinner fortfarande i ett svart hål av inkompetens, korruption, interna fejder och dålig struktur. Fotbollen i Irak är oerhört dåligt organiserad och illa fungerande, och på många sätt har landslaget på många sätt har gått bakåt snarare än framåt under de senaste tio åren.

Idag gjordes de tre målen av Mohanad Ali – anfallsjuvelen som tvingats gå igenom en rättsprocess för att bevisa att han inte är äldre än 18 år – Humam Tariq och Ali Adnan. Det är mer än ett sammanträffande och större än lite symbolik att de alla är utbildade i den assyriska legendaren Baba Ammos privata fotbollsskola snarare än stöpta i den statligt styrda verksamheten.

Konstigt vore kanske annat i ett land där ärren är så djupa, såren så färska och misstänksamheten så stor – men på många sätt är irakierna fortfarande sina egna värsta fiender. Landslaget borde vara ännu bättre, framtiden ännu ljusare.

Men mitt i allt kaos och käbbel så har de även den här egenskapen – förmågan som jag inte vet om den kvantifieras – att pressa fram en extra kraft. Jag ser inte landslaget spela sådär jätteofta, men när jag väl gör det känns det som att de gör mål i slutminuterna precis varje gång.

Ahmed Yasin spelade 90 minuter – de står Yaseen på tröjan här nere – men hade inte sin mest produktiva match. Efter 10 sekunder skyfflade han en boll i nät, men då var spelet redan avblåst. Sedan handlade mycket istället om att kriga, om att göra vad som än krävdes. Inför mästerskapen så pratade han om hur det fanns en eld i ögonen på irakiska fotbollsspelare som han inte sett någon annanstans, att de spelade fotboll på ett sätt som inga andra gör. När jag nu träffade honom igen i en katakomb i Abu Dhabi halvtimmen efter segern så kunde han bara göra någon typ av vad-var-det-jag-sa-gest:
– Det var det här jag menade, exakt det här jag menade. Vi gjorde ju ingen speciellt bra match idag. Alla var för spända, det var lite missförstånd och våra unga spelare behöver lite mer tid… Vietnamn gör några mål och vissa sjunker ihop ännu mer av pressen, andra börjar snacka en jävla massa på planen: ”Ska vi verkligen förlora mot dom här? Ska vi skämma ut oss inför de här fansen, inför 40 miljoner som tittar på efter allt de har gått igenom? Det går inte”.
• Att förlora är inte ett alternativ för Irak?
– Nej, på något sätt så är det inte det. De sista tio minuterna idag spelade jag med kramp, men fortsatte bara springa ändå. Vi gör alla det vi måste göra.

Irak vinner trots att de inte spelar bra, Irak vinner när de inte borde. Jag vet inte vad forskningen säger om det – men jag vet att forskningen sagt att Irak ska bli kungar över hela den stora, vida fotbollsvärlden en dag. Det kommer att ta ett bra tag – längre än det egentligen borde – men när allting kommer jag kring säger jag faktiskt inte emot.

Saman Ghoddos gör 5-0 för Iran, och Jemen faller tungt och hårt i mästerskapspremiären. Och det är klart att det aldrig är roligt att bli utklassad som elitidrottare, men ibland finns det faktiskt fog för att damma av några gamla idrottsklyschor och besanna dem.

Ibland är det faktiskt viktigare att delta än det är att vinna, ibland är det verkligen färden som gör mödan värd.

Även den moderna fotbollshistorien innehåller flera exempel på spelare som bokstavligt talat riskerat sina liv för att representera sina länder; bosnier som huksprungit förbi krypskyttar och palestinier som grävt sig fram genom flykttunnlar. Jemeniterna som tagit sig hit till de Asiatiska mästerskapen är samma typ av bragdmän.

För drygt tre år sedan var kriget i Jemen fortfarande ganska färskt, men redan både intensivt, grymt och blodigt. Sedan flera år tillbaka hade fotbollslandslaget varit tvungna att spela alla hemmamatcher på neutral plan. Nu skulle de spela kval mot Nordkorea i Qatar – en av matcherna på den långa resan mot det här mästerskapet – men ingen visste vilka spelare som egentligen var tillgängliga. Hade någon redan dött? Hade någon anslutit sig till någon av de stridande fraktionerna? Hur skulle det ens vara möjligt att komma i kontakt med de uttagna?

Förbundsledningen aviserade en sorts uppsamlingsläger, och lät djungeltrummorna mullra över alla delar av den sargade nationen. Sedan väntade de, i dag efter dag efter dag. Första dagen kom nästan ingen alls, sedan kom några stycken och sedan några till. Vissa kröp fram från skyttevärnen runt huvudstaden Sana’a, andra kom från rebellkontrollerade områden i norr. Till sist hade nästan en hel vecka gått, och det var dags att dra en sorts deadline.

Full trupp var de inte, men de var i alla fall tillräckligt många för att kunna genomföra matchen – om de nu lyckades komma fram. Flygplatsen var sönderbombad, landgränserna mot både Saudiarabien och Oman var stängda. Det enda alternativ som återstod var att ta båten till en annan kontinent.

Så Jemens herrlandslag i fotboll trängde ihop sig på en sorts boskapsbåt, på ungefär samma sätt som hundratusentals krigsflyktingar behövt göra både före och efter dem. När mörkret lagt sig lämnade de hamnen i Mocka – staden som en gång gav mockakaffet sitt namn – och påbörjade en 18-timmarsresa över sundet de kallar ”Tårarnas port” till den lilla afrikanska staten Djibouti.

Det fanns inga som helst garantier för att de någonsin skulle komma fram.

Men fram kom de, och matchen spelade de och några år senare hade de spelat så många matcher och gjort det så bra att Jemen osannolikt nog kvalificerade sig för Asiatiska mästerskap trots att fotbollen inte längre existerade i deras hemland.

Arenorna var sönderbombade, förbundskontoret förstört, klubbarna i praktiken avvecklade. Den jemenitiska ligan upphörde, och är fortfarande inte ens i närheten av att återupptas. Landslagsspelarna lyckades genomför någon enstaka träning, men deras situation var givetvis ohållbar. De stoppades av olika krigsherrar vid vägspärrar, löpte en högst konkret risk att både kidnappas och mördas. En av landslagsspelarna – en av dem som är med i mästerskapstruppen nu, men vill förbli anonym – blev kidnappad och hölls fången i 48 timmar av en extremistgrupp.
– Före varenda träning var vi tvungna att rensa planen från kulor och patronhylsor. Vi samlade ihop allt och lade det i ett gammalt prisskåp, berättar lagfunktionären Hossam al-Sanabani.

Lösningen blev att alla spelare som överhuvudtaget hade möjligheten lämnade landet, för att med jämna mellanrum återsamlas i Qatar. Landslagets högkvarter förflyttades helt enkelt dit, och alla förberedelser inför Asiatiska mästerskapen har utgått därifrån.

Kanske är det allra mest anmärkningsvärda med det jemenitiska landslaget att det har lyckats förbli någorlunda politiskt obundna genom allt det här. Laget innehåller fortfarande spelare från så gott som alla landets regioner, och det finns ingen sekt eller despot som lyckats kapa det för propagandasyften.

Mycket av kriget idag sköts ju genom en sorts ombud, där Förenade Arabemiraten är ett av länderna som driver kriget i Jemen och Iran är ett annat.

Ikväll spelade Jemen mot Iran i Förenade Arabemiraten.

De förlorade med 5-0, men sånt kan liksom hända när målvakten blivit kvar i Jemen och därmed inte spelat en enda klubblagsmatch på fyra år. De förlorade med 5-0, men de fick lite ljus att kastas över det som Amnesty har benämnt som ”Det bortglömda kriget”, det som både EU och FN beskriver som världens allra värsta humanitära katastrof.

Ibland är det faktiskt viktigare att delta än att vinna.

När Ui-Jo Hwang till sist skopade in det första målet böjde sig Sven-Göran Eriksson frustrerat fram och daskade till sig själv på låren med dubbla handflator. Sedan vände han sig om, gick tillbaka mot avbytarbänken långsamt skakande på huvudet.

Han hade all rätt att vara besviken, för det hade så smått börjat gå att skönja en riktig skräll ovanför läktartaken. Det hade tagit Sydkorea drygt 66 minuter att få in det där ledningsmålet – och under hela den andra halvleken var det faktiskt Filippinerna som hade skapat chanserna.

Tio minuter tidigare hade anfallaren Javier Patiño hittat fram till ett två-mot-en-läge tio meter framför det sydkoreanska målet, men istället för att försöka slå sistapassningen fram till ett öppet mål så felträffade han skottet mitt på målvakten.
– Puta madre, svor Patiño mot himlen, och jag antar att Svennis sa något liknande på värmländska.

Det var chansen som dök upp, försvann och sedan aldrig kom tillbaka. Det var en Svensation som fastnade i koreanska händer.

Nu blev det inte så värst mycket av någonting alls.

Med några sekunder kvar till avspark började den filippinske vänsterbacken Daisuke Sato att slå sig själv i ansiktet. Gång på gång, hårdare och hårdare, ända tills domaren faktiskt blåste igång matchen. Kanske är det någon ritual han ägnar sig före varje match, kanske behövde han lite extra omruskning just den här eftermiddagen för att påminna sig själv om att det faktiskt var mästerskapsmatch på gång.

Någon hjälp av inramningen fick han nämligen inte.

Al Maktoum-stadion här i Dubai har givetvis byggts om totalt och fullständigt inför Asiatiska mästerskapen, och när det blev mörkt lystes minsann hela fasaden upp av sju olika färger på ett iögonfallande sätt. Inför den här officiella öppningsmatchen pratade också Dubais generaldirektör Dawood Al Hajeri med optimism och tillförsikt:
– Det är intressanta matcher som ska spelas här i mästerskapen. Vi väntar oss enorm publiktillströmning och utgår ifrån fulla hus.

Well, när Sven-Göran Eriksson klev ut för att leda Filippinerna i landets historiska mästerskapspremiär stod arenan 90-procentstom. En liten, influgen koreansk klack försökte väsnas med tre trummor, men blev snabbt dränkt av en betydligt mer uthållig böneutropare från den lokala moskén.

Bygga saker kan de i Dubai. Annat är de sämre på.

Nästan 700 000 filippinier bor i Förenade Arabemiraten – och här i Dubai utgör de mer än en femtedel av befolkningen – men i stort sett alla jobbar sex dagar i veckan. De är lediga på fredagar, men har inga vidare möjligheter att lägga sina måndagseftermiddagar på att gå på fotboll.

Vad ska vi säga om deras fotbollslandslag? Att de ändå lyckas göra en hel del av väldigt lite. Fotbollen på Filippinerna saknar nästan helt resurser, men under några få undermåliga förberedelseveckor har ändå Sven-Göran Eriksson lyckas pussla ihop något som går att känna igen som ett Svennis-lag.

Den ultrakonservativa 5-4-1-uppställningen var visserligen ännu mer defensiv än något jag sett från honom förut – och bänkningen av stjärnan med det fantastiska namnet Phil Younghusband fick ögonbryn att höjas – men det är svårt att kritisera honom för det. Så gott som hela matchen spelade de jämnt med världsmästarbesegrarna från Sydkorea, och en annan dag hade de faktiskt kunnat vinna.

Det är inget att skriva memoarer om, men det är ett gott kvitto på tränararbetet som gjorts de senaste månaderna.

På vägen från arenan stannade jag till på Sven-Göran Erikssons presskonferens, och lyssnade på en ganska belåten förlorare.
– Jag är stolt över laget. Även om vi förlorade steg vårt självförtroende. Vi visade alla som tittade att det här landet kan spela fotboll.

Vi får lov att ta honom på de orden. För att vara så dåliga är Filippinerna faktiskt riktigt bra.