Naira Balayan i Frövi utvisas till Armenien – och förväntas kunna lämna sin treåriga son David i Sverige.
Migrationsverkets beslut: ”Anknytningen till din son är inte att anse som stark.”

– David har bara mig, berättar Naira Balayan. Hur ska han påverkas av detta?

Lagen ändrades 2010, så att barn och föräldrar inte ska behöva separera under lång tid och under ovisshet. Ändå sker det.

Naira Balayan har varit fem år i Sverige. Sonen David är svensk medborgare, hans pappa är svensk, men har nästan ingen kontakt med sonen.

Hon fick avslag på sin asylansökan, uppmanas istället söka uppehållstillstånd i sitt hemland, med anknytning till barnet som skäl.
Där finns ingen svensk ambassad, så det måste ske i Moskva.
Hur lång tid hon måste vara borta går inte att säga. Inte heller om hon är garanterad uppehållstillstånd.

Pojken kan under tiden vara på familjehem, föreslår Migrationsverket i sin utredning.

Grundregeln är att uppehållstillstånd ska sökas från hemlandet. Men 2010 skrevs utlänningslagen om, och barnperspektivet betonades. Meningen var att fler familjer skulle beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning när de redan befinner sig i Sverige.
För barnens skull.

Redan har Migrationsöverdomstolen i två beslut angett en ny praxis. I båda domarna har man vägt in vilka konsekvenser det får för barnen att vara utan sina föräldrar en längre tid.

Men Migrationsverket gör här en annan bedömning. Så här står det i beslutet:
”Det är en förutsättning att det står klart att anknytningen är stark och att uppehållstillstånd därför skulle beviljas före inresa i Sverige.
Migrationsverket kan konstatera att anknytningen till din son inte är att anse som stark.”

– Det är paragrafrytteri, säger hennes advokat Lars Gagnér. Barnets bästa kommer i andra hand helt enkelt. Det finns inte ens med.

Naira kan ta med sig pojken till Armenien, påpekar Migrationsverket. Eller lämna honom till pappan.
I beslutet 23 juli skriver myndigheten att det inte kan ”…innebära särskilt negativa konsekvenser att David skiljs från sin mamma under en begränsad tid…”.
Men David har aldrig bott med sin far.

Frågan om barnens rättsliga ställning i asylärenden är en komplex fråga. Grundprincipen är att beakta barnets bästa.
Utlänningslagen, första kapitlet, paragraf 10:
”I fall som rör barn ska särskild hänsyn tas till barnets hälsa och utveckling samt vad barnets hälsa och utveckling och vad barnets bästa i övrigt kräver.”

Men i de fall vi hittills studerat förs inga resonemang kring barnens bästa.

• Fallet Zahra, som utvisas med sitt äldsta barn, fast hon har ännu ett barn i Sverige: Migrationsverket berör inte Zahras barns behov utan nöjer sig med att det ”inte föreligger skäl” att ge henne asyl eller möjlighet att söka uppehållstillstånd i Sverige.
• Fallet Karina, som lurades till Sverige som sexslav och blev gravid med en svensk sexköpare. Hon fick sonen Ravil. I den senaste domen från januari står att ”det har inte framkommit tillräckliga skäl som talar för att Ravil (X) skulle ta skada i sin psykosociala utveckling genom att följa med till hemlandet.”
Karina har ingen i Kazakstan som kan hjälpa henne, och hon behandlas fortfarande för PTSD efter sina upplevelser. Läkaren varnar för riskerna att hon utvecklar psykoser eller tar sitt liv.

Vad menar Migrationsverket med att Naira Balayans anknytning till sin son David ”inte är att anse som stark”?
Vi ska ta reda på det idag.