Den såg jag faktiskt inte komma. Oscar Pistorius, obesegrad genom hela karriären, världsrekordhållare och regerande mästare, slutade tvåa på 200 meter.
Paralympics stora stjärna var lika chockad. Och rasande.
Jag tog en ny löpning ner i den mixade zonen, men fick bara se Pistorius gå förbi och göra en liten ”see you later – or never”-vinkning för att sedan försvinna in i katakomberna.
Pressmänniskorna lovade att han skulle komma tillbaka. Men efter en kvart kom beskedet att han inte ville. Några minuter senare kom han ut ändå.
Jag har stått långt fram på några konserter i mitt liv, men herregud, det här var värre än min näradödenupplevelse från en Broder Daniel-spelning någon gång runt 2005.
Anyway, Pistorius svarade sammanbitet på frågorna, som bara handlade om konkurrenternas för höga benproteser, innan han tackade och bad om ursäkt för att vi fått vänta.

Alldeles nyss kom dock en representant för IPC (Internationella paralympiska kommittén) in i mediacentret tillsammans med Pistorius och bad oss att komma ut för ett nytt uttalande.
Såhär lät det:
”Oskar har uttryckt sitt missnöje för oss och vi ska träffas och diskutera vad han har att säga när känslorna har lagt sig och sen tar vi det därifrån”.

Pistorius själv:
”Tack för att ni tagit er tid. Vi satt och hade ett kort möte och jag vill gratulera Alan, jag har skakat hans hand ute på banan. Han gjorde ett bra lopp och jag önskar honom det bästa. Jag kunde inte försvara min titel på 200 meter, men förhoppningsvis kan jag göra det på 400 hundra. Tack för att ni kom ut igen”.

Jag försökte fråga vad det något kryptiska uttalandet egentligen betyder. Men det var locket på där. Ställde samma fråga till några andra journalister i stället. ”Att IPC har gjort bort sig”, sa den enda. ”Att Oscar kände att han tagit i för mycket”, sa den andra.

Solklart. Eller?

Sammanbiten Pistorius