”I don’t think it’s a good idea. It’s not even in London!”. När fem funktionärer säger samma sak är det kanske läge att lyssna. Ändå släpade jag med mig bildbyrå-Carl till världens ende för rullstolsrugyblandslagets första träning.
Det tog fem timmar.
Men funktionärerna hade fel. Det var en bra idé.
Rullstolsrugbylandslaget Team Manager, Britt-Marie Nilsson, hade varit rätt kort i sina sms. På långa välformulerade frågor kom det tillbaka: ”nej”, ”13-15”, ”svar ja”. Den korta och koncisa stilen.
I verkligheten var det något annat. På tio minuter hade hon lärt mig mer om sporten, och spelarna, än timmars googling. Klassificering, poängspelare, taktik – fråga och jag svarar.
Sverige har inte kvalat in till Paralympics sedan 2000, bara en spelare var med då och det har aldrig blivit någon mästerskapsmedalj. Ändå är spelarna ruggigt självsäkra. Det pratas bara guld och det märks att de tror på det.
De verkar så lugna och trygga att man nästan blir orolig bara för det.
Oavsett vågar jag nästan lova att rullstolsrugbyn kommer bli höjdpunkten i det här mästerskapet.
Britt-Marie assisterar bildbyrå-Carl med glädje.
Annars har det inte varit någon riktig svenskfest. Goalballherrarna, som i går pratade medaljer, åkte på supertorsk (2-9) mot Turkiet. Min erfarenhet av Goalball är begränsad, men även ett otränat öga kunde konstatera att det var ganska långt ifrån bra.
– Det finns mycket mer att hämta, lovade Niklas Hultqvist efter att han sågat insatsen totalt.
Vi hoppas att han har rätt.
Goalball i Copper Box
I morgon är det dags för Jonas Jacobssons första skytte. Historisk sett betyder det medalj. Ska man tro honom kan det lika gärna bli fiasko. Kvalet startar 09.00 (10.00 svensk tid) och finalen 12.30 (13.30 svensk tid). Vi hörs då.