Hassani Ahamada Djae är Komorernas enda tävlande i Paralympics.
I går stal han showen i Aquatics Centre.
Ahamada Djae, som tävlar på 50 meter fritt, slog i kaklet helt ohotad av sina konkurrenter.
Problemet var bara de inte hade startat. Ahamada Djae drog en av historiens grövsta tjuvstarter innan konkurrenterna ens hunnit komma upp på pallen.
Men 32-åringen uppfattade inte tjuvstarten, eller så tänkte han: ”vad fan, jag ju här för att simma”. Så han simmade. Arrangörerna gjorde allt för att få stopp på honom.
Men det gick inte.
Ahamada Djae simmade sina 50 meter och gick i mål till kvällens kanske största jubel.
Diskad, men gladare än vilken vinnare som helst. 

Nej, det var faktiskt inte så galet. Alls. Jonas Jacobsson firade lugnt och städat med familjen på en brasiliansk restaurang utanför den paralympiska byn. Guldhjälten var dock snabb att poängtera:
– Det är bara en slump att det blev brasilianskt.
Slump eller inte. Jag tror, och hoppas, att vi får se honom i Rio 2016.

Mellanlandade på Sveriges premiärmatch i rullstolsrugby och fick se dem köra över Belgien med 52-42. En riktigt femplussport att titta på. Taktisk, fysisk och snabb. Kolla medan ni kan.

Och så en snabb sammanfattning av dagen för svenskarna:
Anders Olsson och Christoffer Lindhe slutade sexa i sina finaler.
Cyklisten Jessica Hedlund blev fyra i tempoloppet, men var fyra minuter från pallen.
Sveriges goalballdamer är vidare till semifinal efter suddenseger mot England.
Vidare till semin är också Stefan Olsson och Peter Vikström i tennisdubbeln.
Christoffer Hagdahl blev dessvärre utslagen direkt i bocciaturneringen.
Bordtennisspelarna Fabian Lignell och Emil Andersson är dok vidare till kvartsfinal och Anna-Carin Ahlquist och Ingela Lundbäck är klara för semi.
Det var nog alles.

Herre-gud. Jonas Jacobsson alltså. Jag fattar inte hur han gör det. Själv var jag nästan lika nervös som tvåan Shaziri som klappade ihop totalt.
Men Jacobsson är hur cool som helst.
Det var sista chansen att få med sig ett guld hem och han fixade det. På tre skott vände han finalen och tog 17:e guldet i karriären.
Det är så jävla imponerande. 

Gjorde Paralympics hittills största tabbe och glömde min datorladdare i mediacentret i Olympic Park i går. Har därför inte kunnat rapportera om Sveriges fiasko i goalball. Herrarna, som gick för guldet, förlorade den helt avgörande matchen mot Finland med 4-1 och är därmed utslagna redan i gruppspelet.

Men värst i går var det nog ändå för blinda Terezinha Guilherminas ledsagare Guilherme Soares de Santana.
Paret från Brasilien var på väg mot medalj i 400-metersfinalen när Soares de Santa föll på upploppet och drog med sig Guilherminas i fallet.
De brasilianska ledsagarna har inte haft någon supervecka. I lördags diskades Jerusa Geber Santos på 400 meter efter att hennes ledsagare tjuvstartat.

Efter guldfesten kom bakfyllan. Jonas Jacobsson, som inte missat medalj i 50 meter liggande någonsin under sin karriär, gjorde det idag.
Jacobsson låg tvåa efter kvalet, men sköt, som han själv uttryckte det, uselt och halkade utanför pallen.

I tennisens singelturnering har Stefan Olsson och Anders Hård spelat klart efter förlust i sista omgången, respektive kvartsfinalen

Den enda ljuspunkten står goalballdamerna för. De är klara för kvartsfinal mot hemmahoppet Storbritannien. Om en stund kan herrarna göra dem sällskap, men då måste de vinna ödesmatchen mot Finland. 

Vissa saker är omöjliga. Frågan Matt Stutzman och du får ett annat svar.
I går vann amerikanen silver i herrarnas bågskyttefinal.
Guldmedaljören, Finlands Jere Forsberg, sitter i rullstol. Men han har två armar.
Matt Stutzman har inga. 
30-åringen föddes utan några och för läkarna var det ett mysterium. När han skulle välja en hobby i livet valde han bågskytte.
Omöjligt sa vissa. Icket sa Stutzman.
– När folk frågar hur jag skjuter bågen, säger jag: ”Med mina fötter, gör inte alla det?”.
Stutzman förlorade finalen. Men han visade världen att allt är möjligt. 

I förrgår satt man och funderade på om det skulle bli några guld alls till den svenska truppen. Idag blev det två.
Om det är den svenske presschefen Mats Olssons frånvaro (han flög hem igår) eller prins Daniels ankomst (han landade idag) som ligger bakom succén är oklart.
Klart är dock att Anna-Carin Ahlquist, 40, och Maja Reichard, 21, är riktiga drottningar.
Båda utklassade sina konkurrenter och tog hem guld till Sverige. Ahlquist utan att förlora ett enda set på hela turneringen. Reichard på nya världsrekordtiden 1.27,98.
+++++

Vilken gråtfest. Anna-Carin Ahlqvist fixade det och tog Sveriges första guld. Lika kul som välförtjänt. Och att hon var glad kunde ingen missa.
– Åh herregud, åh herregud. Det är inte klokt. Jag kan inte förstå att det är sant, sa hon när hon torkat tårarna.

Prins Daniel fastnade dock i Londons trafik och missade finalen. Hann hann dock fram i tid för att gratulera svenskan.
– Det är väldigt stort. Hoppas att det fortsätter på den här banan, sa prinsen.

Samtidigt som Ahlqvist firade guldet slog Maja Reichard sitt eget världsrekord på 100 meter bröstsim med 38 hundradelar – redan i försöken. Det nya världsrekordet: 1.28,51.
Reichard var hela 3,5 sekunder före näst snabbaste simmar i försöken.
Det luktar nytt guld i kväll.

På plats Emil Karlssons favoritarena – Excel Arena. Här kan Sverige om en stund vinna sitt första guld. Anna-Carin Ahlqvist vann precis första andra set i finalen mot Doris Mader från Österrike. Och det ser minst sagt lovande ut.

Lite senare, runt 13.30 svensk tid, spelar Emil Andersson sin bronsmatch och senare ikväll simmar Maja Reichard för guld.

Den såg jag faktiskt inte komma. Oscar Pistorius, obesegrad genom hela karriären, världsrekordhållare och regerande mästare, slutade tvåa på 200 meter.
Paralympics stora stjärna var lika chockad. Och rasande.
Jag tog en ny löpning ner i den mixade zonen, men fick bara se Pistorius gå förbi och göra en liten ”see you later – or never”-vinkning för att sedan försvinna in i katakomberna.
Pressmänniskorna lovade att han skulle komma tillbaka. Men efter en kvart kom beskedet att han inte ville. Några minuter senare kom han ut ändå.
Jag har stått långt fram på några konserter i mitt liv, men herregud, det här var värre än min näradödenupplevelse från en Broder Daniel-spelning någon gång runt 2005.
Anyway, Pistorius svarade sammanbitet på frågorna, som bara handlade om konkurrenternas för höga benproteser, innan han tackade och bad om ursäkt för att vi fått vänta.

Alldeles nyss kom dock en representant för IPC (Internationella paralympiska kommittén) in i mediacentret tillsammans med Pistorius och bad oss att komma ut för ett nytt uttalande.
Såhär lät det:
”Oskar har uttryckt sitt missnöje för oss och vi ska träffas och diskutera vad han har att säga när känslorna har lagt sig och sen tar vi det därifrån”.

Pistorius själv:
”Tack för att ni tagit er tid. Vi satt och hade ett kort möte och jag vill gratulera Alan, jag har skakat hans hand ute på banan. Han gjorde ett bra lopp och jag önskar honom det bästa. Jag kunde inte försvara min titel på 200 meter, men förhoppningsvis kan jag göra det på 400 hundra. Tack för att ni kom ut igen”.

Jag försökte fråga vad det något kryptiska uttalandet egentligen betyder. Men det var locket på där. Ställde samma fråga till några andra journalister i stället. ”Att IPC har gjort bort sig”, sa den enda. ”Att Oscar kände att han tagit i för mycket”, sa den andra.

Solklart. Eller?

Sammanbiten Pistorius