Sand i badbyxorna
Det verkar som att vi dras med Devils-fans bland kommentatorerna.
Signaturen ”Five points” till exempel.
Hur hanterar man det? Känns ju lite som att få sand i badbyxorna.
Nejdå, ”Five points”, du är så välkommen så.
Men jag har ett kluvet förhållande till Devils.
Å ena sidan har jag stor respekt för hur skickligt de byggt sin organisation, hur de efter en given mall knutit till sig rätt sorts spelare och gång efter annan lyckats skapa lag med exakt den profil man eftersträvar.
Å andra sidan kommer jag inte ifrån känslan av monumental tråkighet. Jag vet att de inte spelar fullt lika skitsnålt längre, men stämpeln sitter där. Om ”Drillo” var ett NHL-lag skulle han liksom vara New Jersey Devils.
Dessutom råkar det vara en väldigt trälig organisation att ha med att göra. Ingenstans är det grinigare, krångligare, tristare. Det rykte som tillskrivs Rangers PR-avdelning tillhör egentligen lillebröderna ute i Meadowlands.
En typisk episod utspelades när jag under försäsongen försökte få ett ord med Tommy Albelin, sedan i år assisterande coach, efter en match på Garden.
Så fort jag stack in snoken i den fula korridoren utanför gästernas omklädningsrum kom en av de gravallvarliga PR-sprättarna från andra sidan Hudson-floden fram och högg.
– Kan jag hjälpa till?
– Ja, jag tänkte byta några ord med Albelin.
– Det går absolut inte.
– Huh? Varför då?
– Vi vill inte att assisterande tränare talar med media
– Men jag är från Sverige och ska inte prata hockey. Vi är bekanta, jag vill bara gratta till nya jobbet.
– Nu har vi den policyn. Var vänlig och gå härifrån.
Suck.
Kanske vill ”Five points” nu försöka göra gällande att det fungerar likadant överallt, men inte alls.
Ulf Samuelsson i Phoenix och Ulf Dahlén i Dallas kan man träffa hur mycket man vill.
Det är bara Devils så kallade front office som har attitydproblem – och jag är rädd att det påverkar intrycket av hela laget.
* * *
Martin Brodeur har haft en seg start på säsongen. Några av målen mot Philadelphia senast såg riktigt billiga ut. Och det finns de som redan muttrar om att giganten är slut. Men glöm det. Det tar förstås bara lite tid att få igång en sån gammal stridsvagn.
* * *
Apropå målvakter meddelas det från Atlanta att Kari Lehtonen blir borta ett bra tag. Ljumskadan som tvingade honom att lämna över spaden i torsdags påminner om den han ådrog sig 2005 – och då pågick konvalescensen i över två månader.
Det betyder att Johan Hedberg får ikläda sig rollen som nummer 1 framöver. Kommer att gå utmärkt. ”Moose” är en av de mest underskattade svenskarna i ligan.
* * *
Lite ljög jag kanske för den där PR-jönsen när jag påstod att jag är ”bekant” med Albelin. Vi hänger inte precis i några barer ihop.
Vi var dock båda på Ricard Perssons legendariska bröllop här i stan våren 1997. En oförglömlig tillställning. Först hölls själva ceremonin i svenska kyrkan. Sedan var det brakfest på Windows on The World. Ja, restaurangen högst upp i norra World Trade Center-tornet, det som attackerades först (ingen som befann sig där den morgonen hade en chans, tyvärr). Lite kusligt att tänka på idag, men då hade vi jädrarimig just så kul man bara kan ha när ”Rico” håller i taktpinnen.
Hade ju varit festligt att få gaffla med ”Abbe” om. Men nej, huh, hur skulle det se ut om vi pratade med honom?