Motown i regnet
Landar i ett regnigt, grått och kallt Detroit.
Perfekt.
Något annat väder ska inte råda i den här djupt deprimerande staden.
Här finns sport, musikhistoria, bilindustri på dekis och – inget mer. Downtown är ett enda bisarrt wasteland. Farligt sägs det vara, men det märker man aldrig av. Det känns bara ödsligt och tomt och nerlagt och fult.
Så det är förstås en händelse som ser ut som en tanke att Red Wings träningshall – City Sports Rink på Lafayette Street – är den torftigaste i sitt slag. Inte för att träningshallarna NHL-lagen håller till i brukar imponera; det är utan undantag dragiga gamla plåtlådor man inte riktigt kan förstå att multimiljon-organisationerna nöjer sig med. Men den här tar ändå något slags pris, med sin skumma belysning, kala inredning och allmänna skitighet.
Som av en slump råkar den också vara belägen bakom en stor kyrkogård…
Lustigt nog byter Red Wings om ”hemma” i Joe Louis Arena. Sedan kör de den korta biten till träningen i egna bilar. Precis när vi parkerar hyr-volvon kommer till exempel Kirk Maltby körande. I hjälm. Det är en syn.
* * *
Glada nyheter:
Johan Franzéns knä läker fortare än beräknat.
– Jag mår fint. Det är bara fem-sex dagar kvar. Sen kan jag spela, säger han innan han steppar ut på den knaggliga isen och inleder ett träningspass som ger syn för sägen.
Den underskattade Vetlanda-sonen kör upplyftande stenhårt.
* * *
Möter tre generationer Holmström i omklädningsrummet. Tomas har med sig fyraårige sonen Isak – och pappa ”Henka”, legendarisk materialare i Piteå HC.
– Man måste ju passa på och åka över ibland, säger ”Henka”.
Dessvärre har Tomas i huvudsak befunnit sig på road trip under större delen av vistelsen, så ännu har han inte fått se grabben in action.
– Man äldsta barnbarnet spelade häromdagen. Det var fruktansvärt spännande, framhåller farfar.
När avkomman lirar spelar det kort sagt ingen roll om det är NHL eller knattematch, det är alltid lika engagerande.
* * *
På skylten i Red Wings kabyss står:
To whom much is given, much is expected.
Hm, jag tror jag gillar den rätt skarpt. Inspirerande och lätt hotfull på samma gång, liksom.
Omklädningsrumsmaximerna får bli en serie i vinter.
* * *
Står länge och studerar Pavel Datsyuks säregna klubbor, uppställda på rad i en korridor utanför duschrummet.
De är perforerade, alltså fulla av små hål, stora som 50-öringar, längs nedre delen av skaftet.
– Märkligt nog ska det öka hållfastheten i klubban, upplyser Andreas Lilja när han promenerar förbi i svettigt underställ.
Sugen på att testa en själv?
Lilja ler stort och skrockar med eftertryck:
– Nej, inte det minsta.
* * *
Ringsignalen i Chris Chelios mobiltelefon:
Temat från ”Gudfadern”.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Henrik Zetterberg ser ut som Al Pacino i ”Scarface” just nu.
Han har ett saftigt ärr precis under vänstra ögat.
Fajt?
– Nä, inget så tufft. Jag fick en puck i ansiktet under uppvärmningen i San José senast, suckar han.
Vad säger Emma?
* * *
Det väcker viss munterhet när Canucks lätt generade materialförvaltare kommer dragande med sitt lags matchställ på en rack – genom Red Wings omklädningsrum.
Han har fått låna tvättmaskinen av kollegorna i Joe Louis för att kunna göra ren tröjorna efter förlusten i Carolina i måndags och har helt enkelt ingen annan väg att ta.
På onsdag kväll vet vi om de rätt fula ställen blev jinxade i det ögonblicket…
* * *
Det här är the home of Four Tops och Aretha Franklin och Supremes och Smokey Robinson och Marvin Gaye och Stooges och MC 5 och Alice Cooper och Derrick May och Eminem och White Stripes, men när Red Wings relaxar spisar de Kid Rock. Jaja, han kommer också härifrån, men ändå. Vilken misär!
Tänk om de ändå blåst på med ”Kick out the jams”, vad impad man blivit…
* * *
Nu ska jag försöka komma på vad man gör en hockeylös kväll i Detroit när man redan hunnit konstatera att stadens kasinon är sämre än gamla öststatsfärjor.
Fortsättning följer.