Motown i regnet, del 2

Morgon skate har i guld i mun.
Fast inte om man är Johan Franzén just nu.
Efter att ha stått på skadelistan några veckor har ju han precis gått på is igen – och i såna lägen får NHL-stjärnor veta att de lever.
Han tvingades idag stanna kvar efter ordinarie träning i The Joe – så kallar dom Joe Louis Arena här –  och köra ett extrapass så stenhårt att saliven till slut hängde i långa strängar ur den småländska näbben.
– Ja, fy fan. Jag trodde jag skulle dö. Men det är så här när man gått skadad. Man får börja om från noll igen, kommenterar han.
Å andra sidan är det förmodligen tack vare den sortens tortyr han redan nästa vecka kan byta  det grå träningsställ som anger ”skadad spelare” mot ordinarie tröja.
* * *
När vi åt frukost i morse lyste solen grant över Detroit River. Men nu under eftermiddagen har den grå grundkulören börjat återvända. Skönt. Blev orolig där ett tag. Man vill ju inte att Michigans Beirut ska skaffa sig pretentioner.
* * *
Vi missade ”Lidas” igår, men nu springer vi på honom direkt och första kommentaren lyder:
– Tjena. Hur går det för Brage?
Och så undrar ni varför vi gillar den mannen så mycket.
Jag kan stolt meddela att IKB  i år gick upp i ettan – och därmed inleddes marschen tillbaka mot eliten.
Lennart Johanssons pokal på Domnarvsvallen innan 2012, det är min vision…
* * *
Den hockeylösa kvällen slutade med room service och sorglig Rangers-match på hotell-tv:n. Olikt mig, man är ju en rastlös själ som vill ut och känna på natten, men den där bagarväckningen i går morse tog ut sin tribut.
* * *
När hallen är tom, sånär som på två vaktmästare och några tillresta reportrar från västra Kanada, blir intrycket från tidigare gånger jag varit här ännu tydligare:
The Joe ser ut som en större version av gamla Scaniarinken.
Det är inte menat som en komplimang.
* * *
Om man skulle bli för kaxig över att världens bäste back har koll på ens favoritlag i fotboll tas man snabbt ner på jorden av Tomas Holmström.
Vi står och småpratar en stund vid hans plats i omklädningsrummet – intill Hasek – när ”Homer” plötsligt säger:
– Du är från Sundsvall Tidning, va?
Morsning korsning.
* * *
Vi har ett helt blågult fotbollslag på isen ikväll. Elva man, inklusive Alexander Edler i Canucks (hade varit tolv med Franzén). Och av dem är inte mindre än åtta OS-guldmedaljörer: Bröderna Sedin, Mattias Öhlund, Lidström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Mikael Samuelsson (japp, han är fit for fight igen) och ST-läsaren Holmström.
Tur att självaste Erik Niva, fotbollskungen, kommer hit också, så vi kan hålla reda på allihop.
* * *
Att döma av pressklippen från Vancouver befinner sig Canucks efter en serie bortaförluster i ren kris.
Men…så dåligt har det väl inte gått?
– Nej, instämmer Henrik Sedin efter att gästerna under förmiddagen avlöst Red Wings på den fina isen i The Joe.
– Men så är det alltid där uppe. Förlorar vi två matcher i rad ska halva truppen säljas. Man vänjer sig…
Att jag vet att det är Henrik jag pratar med beror dessvärre inte alls på att jag kan skilja bröderna Sedin åt. Tvärtom har jag flera gånger tidigare tvingats fråga vem av dem det är jag talar med, vilket förstås är gruvligt pinsamt.
Men i den ovanligt rymliga bortakabyssen i Detroit har de namnskyltar vid platserna. Det underlättar, om man säger så.
* * *
Nu ska vi snart åka och hämta Niva på ett annat hotell. Sedan: Gametime in Hockeytown! Fortsättning följer.