Live in Gotham City, del 4

Nej, det var ingen av de ärrade stjärnorna som lärde något av Nigel Dawes.
Så han fick ta saken i egna händer och satte även den avgörande 2-0-pucken i slutperioden.
Därmed fick vi se ett tvättäkta genombrott fullbordas.
22-åringen från Winnipeg har varit här och nosat på en plats i laget tidigare, men aldrig lyckats etablera sig.
Nu är det alltså han som bryter mål-psykosen som plågat stjärnspäckade Rangers.
Rena sagan, inte sant?
Enligt Henrik Lundqvist har killen bäst bössa i hela laget.
– Han gör till exempel ofta mål på mig på träningarna, skrockar Åres Tretjak.
* * *
Devils var bleka, men iscensatte i alla fall en hygglig press för att spräcka ”Henkes” nolla på slutet.
Då stod 19 000 återigen upp och skanderade samstämt:
– HEN_RIK! HEN-RIK! HEN-RIK!
Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det där. Det är för jävla häftigt.
* * *
Mitt gamla påstående om att det bara är trista kändisar som går på Rangers-matcher framstår alltmer som rappakalja.
Gissa vem som var här i natt?
Morrissey!
Vad i HELA FRIDEN gör han på hockey? Och varför hölls det inte en presskonferens med karln efteråt? Gud, vad man skulle vilja höra honom kommentera den här sporten.
* * *
I ett referat någonstans här intill skriver jag att Lundqvist inte släppte en devil över bron.
Det kanske är oförlåtligt, men jag har alltid gillat Arne Hegerfors...
* * *
Upptäcker att det inte är den suveräna Ace Frehley-versionen av ”Back in the New York groove” som rullar i blåskjortornas omklädningsnäste. Det är någon slags upphottad soulrock-tappning. Skandal.
* * *
Signaturen ”Kempelito” meddelar att amerikanska TV-kommentatorer beskriver matchen som ”väldigt underhållande”.
Det kan bero på att de är anställda av MSG och aldrig yppar någon kritik om något som händer i den här arenan. Å andra sidan kan min grinighet till viss del också bero på jag hade eländiga problem med uppkopplingen och fick sitta och slita mitt allt gråare hår långt in i perioderna.
Fullt så här direkt ska det kanske inte bloggas.