Here we come, heter det.

Klockan är fyra på morgonen och jag sitter uppe och tittar på en finalmatch mellan Montreal Canadiens och Calgary Flames.
Från 1986.
Då vet man att hockeyintresset börjar spåra ur.
Men det är lätt hänt nu när även vi i USA fått en renodlad NHL-kanal av det slag som länge varit norm north of the the border
På den matar de dygnet runt nyheter, intervjuer, dokumentärer, historisk trivia och gamla matcher.
Det känns ju som att vara tio och få nyckeln till godisbutiken.
Märkligast med 86-matchen, förutom att jag sitter och tycker att den är spännande, är att allt ser så journalfilmsgammalt ut.
1986…det känns ändå inte som så länge sedan, en sån som jag hade till exempel redan jobbat på Borlänge Tidning i tre år – och jag är ju inte alls gammal!
 Men oj, vad det ser ut att gå långsamt. Och oj, vad öppet det är. Och oj vad omoderna frisyrer och hjälmar och tröjor Habs- och Flames-spelarna har.
Mats Näslund är dock lika briljant som han är liten. Om någon inte hajat det – den assisterande förbundskaptenen var verkligen stjärna i Montreal.
Synd bara att man inte får se SVT-intervjun efter den sista, avgörande finalen:
Det var då han, på frågan om han hade några hälsningar hem till Sverige, svarade:
– Here we comes!
Med s.
Det blev en klassiker som jag och en som heter Alle fortfarande använder när vi vill vara lustiga.
* * *
Sean Avery gav underbara intervjuer efter Pittsburgh-matchen.
Sedan han fått veteranen Gary Roberts att tappa fattningen undrade lokalreportrarna om det är lättare att reta  gamla spelare än unga.
– De yngre spelarna är ofta så dumma i huvudet att de inte vet vad som pågår runt omkring dem, flinade Avery.
– Men en sån kille som Roberts, han tycker att han förtjänar respekt och blir lätt förolämpad när jag börjar gaffla med honom.
Det framgick också att den avskydde provokatören fick skäll för insatsen mot Islanders några kvällar innan, både av coachen Tom Renney – och av mamma.
– Jag ringde upp och det första hon sa var att jag spelat som en skit. Då visste jag att det var dags att skärpa sig.
Och matchen efter blev han alltså kvällens första stjärna…
För övrigt har Avery målat naglarna på ena handen svarta – för att det alltid retar någon.
Kan vi få se det på Johan Davidsson också?
* * *
Inte för att jag fattar varför de visar dem på kanalerna där hockeyn sänds, vi som rattar in dem är ju redan frälsta, men de nya reklamspottar några av NHL-stjärnorna medverkar i är underbara.
Den bästa gör narr av hockeyspelares fåfänga. Roberto Loungo sitter i en hipp frisörstol i full utrustning, Martin St. Louis ligger i ett solarium och bränner sönder sig,  och så står Big Joe Thornton vid en badrumsspegel och kråmar sig.
Plötsligt vänder han sig om och frågar en medspelare, med suveränt spelad oro i rösten:
– Du, får de här byxorna min rumpa att se stor ut?
* * *
Vad gäller svenska rookies har vi inte haft mycket att glädja oss åt den här hösten, men Tobias Enström imponerar verkligen bara mer och mer.
Såg delar av Atlantas segermatch mot Florida igår och häpnade över hur ogenerat 22-åringen  tar för sig, hur iskallt han håller i pucken, hur djärvt han stöter fram i offensiv zon.
Förtroende får han också. Endast Ken Klee hade mer speltid av Thrashers backar i natt.
I Enström har vi vår stora stjärna, utan tvekan.
* * *
Det är alldeles för få eftermiddagsmatcher den här tiden på året, fråga bara de redigerare och chefer som sitter hemma på redaktionen i Stockholm och vill få med grejor i papperstidningen innan deadline.
Men just nu pågår en het drabbning mellan Senators och Habs uppe i Ottawa. Jag har bara kunnat ha den på i bakgrunden, men det står 1-0 inför tredje och jag tycker mig ha uppfattat att  Cristobal Huet varit svinbra i Montreal-kassen. Jag noterade också att Daniel Alfredsson sumpade en straff i andra. Nu ska jag skruva upp volymen och följa vad som nog kan bli en rätt svettig epilog där uppe.