Hockey night i USA:s Ludvika, the end

Går fram till Hanky Tank i Sabres lyxiga omklädningsrum och säger som journalister brukar säga när de inleder konversationer med idrottsmän som just haft haft en framgång.
– Ja, det gick ju bra det där…
Då ekar det några platser nerifrån, på svensk-tjeckiska:
– Ja, det gick ju bra det där.
Spacek….
Det visar sig att lite svenska sitter i sedan åren i Karlstad.
– Jo, det är många år sedan. Men man följer ju med Färjestad. Jag pratar med Håkan ibland, berättar han.
Meddelas endast på detta vis.
* * *
Lindy beordrade alltså ingen Visby-taktik.
Så Sabres höll sina 4-1 ända in i kaklet.
– Jäkligt skönt, säger Hanky Tank när han fått tyst på bänkgrannen Jaroslav.
– Nyckeln var att vi fick den där ledningen. Vi har spelat bra även i tidigare matcher men hittat sätt att förlora istället för att vinna. Nu gjorde vi rätt.
Med sin egen insats är gnagaren halvnöjd.
– Jag och Toni (Lydman) snackade om att vi hade det tungt i första perioden.
Ah, vilken överdriven självkritik.
Koivu-kedjan kom ju ingenstans.
Hanky Tank var kung, punkt och slut.
* * *
Verkar som Jussi Jokinen har en trevlig kväll nere i The Big D.
Fyra mål…det är inget jok…inen. Nä, fy fan. förlåt, verkligen.
* * *
Några av Habs-fansen blev till slut så packade att vakterna slängde ut dem.
Och efteråt står de i kylan på parkeringen utanför HSBC och muckar med alla som råkar gå förbi.
Det finns puckon i Montreal också.
* * *
Ska man tippa att Marty Brodeur börjar bli lite frustrerad nu?
Ingen vill ge honom den där 500:e segern.
* * *
Vi åker tåg tillbaka till hotellet, det gratiståg som helt sympatiskt går fram och tillbaka längs huvudgatan i Buffalo dygnet runt.
Där utbryter en sån typisk amerikansk scen. Vi frågar lite försynt om någon vet var vi ska gå av – och minuten senare är hela vagnen inblandad i en glad debatt om varifrån man enklast når Hyatt Regency.
En särskilt trevlig herre i grå mustasch och snälla ögon insisterar på att vi ska hoppa av vid något som heter Fountain Plaza.
– Min fru säger det. Och hon har aldrig haft fel i hela sitt liv, hävdar han.
Hustrun nickar förtroendeingivande.
Och det visar sig att hon har rätt.
* * *
 På hotellet är det så mycket kids i hissar och korridorer att jag till slut måste fråga en ung gosse vad som pågår.
– Det är konferens för future business leaders of the world, meddelar han stolt.
Såna vill man ju hålla sig väl med, så jag håller upp hissdörren för denne Trump in spe. Hoppas han minns när han regerar världen om 25 år…
* * *
Jaha, ni som kommer in här nu och undrar vad det här är för konstigheter bör läsa bakifrån och börjar förslagsvis med del 1 av Ludvika-texterna.
Det är så det är upplagt.
Nu ska pappa Biffen gå till hotellbaren.
Adjöss.