You’re very welcome

Ursäkta mig, men det var en sak jag tänkte på här.
Det har ju kommit sensationellt många vänliga, uppskattande tillrop i kommentatorsspåret och jag svarar nästan aldrig på dem.
Det kanske framstår som arrogant, slår det mig.
Inget kunde vara mer olyckligt, i så fall.
Jag är oerhört, oerhört glad för den positiva responsen, men jag kommer från Borlänge och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera beröm. Jag blir blyg, jag blir förlägen, jag ber nästan om ursäkt för att  kollegor som eventuellt tittar in behöver se det där.
Ja, jag har varit i den här branschen i snart 25 år och jag är van vid reaktioner. Men reaktionerna har nästan alltid  varit negativa. Det är kritiken som varit livsluften. Det är den jag lärt mig att ta, det är den jag lärt mig att ha en hållning till. Man blir liksom upplivad när det man skriver gör folk förbannade, man tar det som inteckning för att man slagit an något slags nerv – och blir det riktigt illa, som när Toto eller Police recenserats,  tröstar man sig med att de som håller med en aldrig skriver några  mail eller kommentarer.
Men när man plötsligt står inför den slags uppskattning som visats här, då vet i alla fall inte jag alls hur jag ska uppträda. Jag blir bara varm i hjärtat och hoppas att jag kan fortsätta leva upp till standarden den sortens bifall tarvar.
Så, well, allt jag försöker säga är:
Tack. Tack som fan. Ni har gjort den här magnifika blogg-upplevelsen till en ännu större dröm.
Om ni nu också har några tips på hur en fetlagd man i 40-årsåldern botar en hälsporre (och please, inget om att gå ner i vikt, that won’t happen. I just don’t want to…) så är jag ännu mer tacksam.