New York City Serenade, del 2

Det är inte riktigt lika kul som senast.
Inte på planen i alla fall.
Och det beror i första hand på Averys frånvaro. Det är han som livar upp den här sortens tillställningar.
Fast det är klart, Colton Orr vet också hur man kryper innanför skinnet på motståndare; man förstår att Brendan Witt & co inte sympatiserar med den boarding domaren får till en roughing i slutet av perioden.
Och så har Ryan Hollweg och Chris Simon haft några diskussioner som sannolikt inte  rymt några ömhetsbetygelser.
Sprängkraften i den relationen  lovar stor underhållning i kommande perioder.
* * *
Efter 1-0-målet, när Rangers lyckas etablera något så udda som press i motståndarzonen, är det inget fel på stämningen heller.
Då  rullar stridsrop som  ”Potvin sucks” och ”Dipi sucks” och ”Let’s go, Rangers” mellan de i det närmaste fullproppade läktarsektionerna.
Och mitt i kaoset sitter Isle’s-fans och gör vad de kan för att reta Manhattan-snobbarna.
Jag har koll på ett gäng uppenbart kaxiga Long Island-grabbar snett bakom mig. De hinkar bira och skriker otidigheter och jag kan nästan garantera att de hamnar i trubbel innan kvällen är över.
* * *
Kors i både tak och golv – ett vanligt, klassiskt Jagr-mål utifrån högerkanten. Det känns som det är flera säsonger sedan man såg något dylikt.
* * *
Eken fortsätter filosofera om sin paj.
– Jag vet faktiskt inte om det  var pumpa. Men det var i alla fall inte äpple, det kan jag säga. Och jag gillade den, säger han medan Petr Prucha försöker forcera Bruno Gervais.
Vi andra är här för att kolla hockey…
* * *
Powerplay är ingen stor gren i New York-området just nu.
* * *
Nu smäller det.
Hollweg-Simon…jo, det är dags för den returen nu.
Vi hörs i nästa paus.