Pojkarna från Lake Ontarios strand i stan, del 3

Det är Dominic Chianese som sjunger nationalsångerna.
Uncle Junior alltså. Från ”Sopranos”.
Det går ärligt talat sådär. Den skrovliga stämman spricker ganska brutalt i ”Star-spangled banner”.
Men ändå. Uncle June sjunger inte i New York utan Johnny Sacks tillåtelse. Vilket betyder att Johnny har intressen i det som händer på Garden. Och det i sin tur betyder att Rangers får ta och kamma till sig ikväll.
* * *
Som vanligt är det mycket Toronto-fans på plats.
Jag har ett gäng precis nedanför min plats på pressläktaren, i matchtröjor – och Wayne’s World-peruker!
De har kul i halva perioden. Sen slår inte bara Rangers tillbaka. De blir, förstås, skoningslöst hånade av Rangers-fansen.
Man spökar som borta-fan inte ut sig ostraffat här.
* * *
Det händer mer under de sista fem minuterna i den här perioden än det gjorde under hela Carolina-matchen.
* * *
Nu kommer Eken och säger att ”Sopranos” bara är fiktion. Men det har jag aldrig trott på.
* * *
Ingen surkålskonnässör inom synhåll ikväll. Men mannen till höger om mig tuggar på isbitarna i sin läsk. Det är få ljud jag hatar mer än tuggandet på is.
Fortsätter han gör jag en Colton i nästa period.
* * *
Att Belak och Orr skulle braka ihop var ju väntat. Men Kubina mot Callahan och Drury...det var en positiv överraskning.
* * *
Ska man gissa att Sudden njuter extra av att få göra ett sånt fjuttmål på just Henke?
* * *
Garden Faithful tänder på alla cylindrar sista fem. Dessförinnan gnäller de mest på domarduon – och framförallt Mike Leggo.
– Leggo, go fuck yourself, är det en upprörd herre precis bakom pressläktaren som gapar hela tiden.
Någon kanske borde hosta på honom?
* * *
Nu kommer Eken med det härligt blaskiga kaffet.
Ska ägna mig åt det en stund.
Vi hörs efter vad jag tror blir en riktigt explosiv andra period.