Lede fi in genom tunneln, The End

0-0 efter full tid.
Låter kanske inte så upphetsande..
Men andra halvan av den här matchen hör faktiskt till de roligare på Garden i år.
Tajt, intensiv, välspelad och spännande.
Sen kan jag ju inte förneka att det går som jag vill (Rangers avgör efter 30 sekunder i förlängningen, för den som inte vet)
Shanahan är fortfarande, i såna lägen, en av världens vassate snipers.
* * *
Nej, det går faktiskt inte att hälsa på Oduya.
Jag försöker när han efter halva slutperioden reser sig och går förbi min plats, men redan när jag börjar vända mig om och gör mig beredd att sträcka fram näven ser jag på den stackars Lamoriello-slavens min att han inte alls kan stanna och prata – och då vill ju inte jag förstöra för karln.
Eller så inbillar jag mig.
Han kanske har läst om mina antipatier mot Old School Lou och avskyr allt jag står för.
* * *
Kvällens tre stjärnor, enligt professional hockey writers assocation (alltid jury i de utnämningarna):
Den tredje – Martin Brodeur.
Den andra– Henrik Lundqvist.
Den första – Brendan Shanahan.
Ska förstås vara the other way around. Det var ju Rangers mot Marty mest hela tiden – och Devils-legenden gjorde i alla fall en handfull vansinnigt granna räddningar.
Så, FivePoints och andra, jag erkänner härmed:
När Brodeur är i den här formen, då är det ingen som straffar honom. Ingen.
* * *
Nej, ingen Albelin inom synhåll den här gången heller.
Nu börjar jag undra:
Finns han?
* * *
Hockeydrottningarna Sherry Ross, Devils-expert på News, och Lynn Zinser, Rangers-reporter på Times, hälsar hjärtligt i pressrummet.
Fördomsfull som jag är trodde jag de var bittra fiender, men det gläder mig väldigt att jag hade fel.
* * *
En nöjd Henke får kaka av målvaktstränaren Benoit Allaire, som alltid när han håller nollan.
Han får också prata tungan ur led med reporter efter reporter efter reporter. Det är närapå rekord-ansamling nere i svenskens omklädningsrumshörn..
Men han hanterar det så lugnt och coolt och säkert att man nuförtiden blir alldeles stolt.
* * *
Om jag hatar såna som står och ser dumma ut i trappor, då vet jag inte vad för slags känslor det finns kvar för den som bestämt att högtalarvolymen inne på Garden ska vara av startande-jet-på-JFK-nivå.
Kvällar som denna, när jag behöver ha telefonkontakt med redaktionen hemma i Stockholm, är det lätt att börjar törsta efter blod.
* * *
Nu har backen Dan Girardi börjat prata svenska också
– Jaha, Henke, säger han stapplande i ett försök att imitera…ja, man kan ju bara gissa.
* * *
Djup koncentration inne i pressrummet, 12 gravallvarliga män och kvinnor (plus jag då…) dansar på vad som inte borde vara alltför snäva deadlines.
Det enda som hörs är hur Brooks önskar Jay Greenberg en trevlig semester i Rom.
Där ser man.
Jag ska iväg, jag med.
Till er glädje, är det tänkt.
Vi hörs om någon dag.