Hockey night i DC

Jaha, Verizon Center om morgonen.
Här har jag inte varit sedan Mike Tyson fick spö av den där irländska oxen vad-han-nu-hette en varm sommarnatt 2005.
Då såg man inte vilken trist hall det här är.
Det gör man nu.
Den känns verkligen som standard A-arenan, utan särskild karaktär, utan särskilda egenskaper, utan särskild atmosfär.
Man får trösta sig med att omgivningarna, på gränsen till Washingtons Chinatown, är livligare än områden runt NHL-hallarna brukar vara.
* * *
Missar Caps. De värmer ute i Arlington, på den där träningsrinken som ligger på sjätte våningen eller vad det är.
Men Rangers är på plats och det måste glädja läsekretsen.  Det är ju så sällan det står nåt om dem i den här bloggen.
* * *
Brooks står i spelargången och antecknar lite förstrött när Sean Avery, som precis börjat träna efter operationen i handen, kommer knallande mot isen.
– Tjänare Larry, hojtar glappkäften med ett stort flin, snygga skor!
Brooks är inte direkt presskårens främsta modelejon och dojorna för dagen inte särskilt iögonenfallande, men Post-stjärnan har varit med förr och replikerar snabbt:
– Ja, det är ju jul.
Åt det skrattar Jagr, som har rygg på Avery, väldigt högt.
* * *
Det var fullt, och alldeles för lång väntetid, på Old Ebbets igår kväll. Så jag dinerade på Les Halles DC-fillial istället.
Mycket trevligt. Särskilt förrätten, varma krutonger toppade med getost, ska vi minnas ett tag.
Sedan gjorde jag faktiskt den planerade grouipe-utflykten till Oriental Mandarin, men det blev bom.
Rangers verkar bo på Ritz-Carlton i år.
Kanske lika bra det. Såvitt jag kunde avgöra var det andra slags proffs i baren…
* * *
Förra gången jag var här fick jag ta Muhammed Ali i hand.
Nu nickar Colton Orr, för tillfället utsmyckad med en härlig blåtira, åt mitt håll.
Det är nästan lika stort.
Jag menar, boxare som boxare.
* * *
Henke ser halvsömnig ut när han  efteråt sitter och lossar på benskydden.
– Det här är lite för tidigt för mig, erkänner han.
Har knappast att göra med att han träffade Nylander för middag igår kväll. Det brukar vara påfallande beskedligt när spelarna går ut kvällarna före match.
För övrigt var det  polarnas enda chans att ses. Ikväll blir det inget möte. Nyllet är fortfarande skadad. Var eller hur vägrar Capitals uppge, men han ska i alla fall inte spela.
– Trist för honom, bra för oss, säger Henke och gäspar.
* * *
Sam Rosen, MSG:s utomordentlige tv-kommentator, är arg på nåt som inte går som det ska med planeringen av en San Diego-resa kommande helg.
– Fucking shit, ropar han i sin telefonlur.
Alltid lika chockerande att höra den sortens kraftuttryck användas av män man känner som familjevänliga trivseltomtar på tv.
* * *
Sitter efter träningen på ett fik i Chinatown med blaskkaffe och Washington Post och funderar över svenskar som spelat i Capitals. Gus, Calle Johansson och Ulf  Dahlén är de mest kända. Men jag har alltid varit svag för Leif Svensson också. Framförallt för att han efteråt åkte hem och utbildade sig till kirurg.
Det är, om man så säger, inte så vanligt.
* * *
Okej, det blir live-blogg ikväll.
Hoppas jag.
Trots att det är ett av USA:s största teleföretag som gett bygget dess namn är Verizon Center känd för högst opålitlig uppkoppling.
Funkar det så funkar det. Annars kommer ett fläskigt paket efteråt.