Flammor i solen

Det spelar ingen roll var de kanadensiska lagen åker.
De har fans precis överallt.
När jag kommer tillbaka från en eftermiddagspromenad i hamnen är Flames-spelarna på väg ut från vårt gemensamma hotell för avfärd mot hallen och det är kanske inte fullt runt bussen, men nästan.
– Go, Flames, go, skriker en tonåring så pensionärerna upp på Marriott Watersides uteservering sätter stregan i halsen.
Jag har sett liknande scener när Canucks varit i Nashville och Edmonton i Detroit, men det här är ju i princip så långt från Alberta man kan komma.
Å andra sidan är det många kanadicker som haft förstånd att flytta till Florida, så det kanske inte är så konstigt.
* * *
Träffar Mike Keenan i hotellhissen.
Han ser numer ut precis som Leif-Åke Josefsson, vår mest legendariske USA-korre.
Fast argare.
Han blänger så surt att jag inte ens vågar fråga om han minns Rico.
* * *
Själv promenerar jag till fina Forum.
I bara skjortärmarna.
Så underbart.
I New York fick man ha både tjock tröja, kavaj, överrock och mössa senast man skulle på hockey.
Fuck vintern.
Det är så här det ska vara.
* * *
Matchen är Calgarys första i Tampa sedan den sjunde, avgörande Stanley Cup-finalen 2004.
Minnet av den kvällen svider fortfarande.
– Att sitta i omklädningsrummet efteråt och höra publiken sjunga allsång till ”We are the champions”…det är det bittraste jag varit med om, säger Jarome Iginla till The Tampa Tribune.
En vinst i kväll skulle förstås inte innebära riktig revansch, men Flames-stjärnan känner sig ändå ovanligt motiverad.
– Det spelar ingen roll att åren gått. Jag tänder på alla cylindrar när jag tänker på hur nära vi var.
* * *
Just i detta nu värmer delar av Lightning upp precis utanför det pressrum där jag sitter, och som så många andra gör dom det  med hederlig gammal fotboll.
Den traditionen måste ha kommit med europeiska spelare, right?
Här är det dock bara nordamerikaner vad jag kan se.  Martin St. Louis och Jason Ward, som aldrig gjorde någon glad i Rangers, har bäst bollkänsla.
Vem det är som plötsligt  skriker ”I gotta go and take a dump”, vet jag inte, men jag önskar honom lycka till.
* * *
Det har bara gått tre och ett halvt år  sedan Lightning stod här med bucklan, men det känns som mer.
Som John Romano skriver i en krönika i St. Pete Times idag:
”Vill ni veta exakt hur länge sedan det är? Det är 42 månader och en Khabibulin sedan”
* * *
Nu ska vi försöka undvika att hemfalla åt alltför flagrant gubbsjuka här, men en trevlig detalj i den här hallen är att 20 cheerleaders har sitt högkvarter intill pressrummet och liksom trippar omkring lite hur som helst i korridoren här utanför.
Det är…ja, vi kan väl nöja oss med adjektivet trevligt.
* * *
Nu går Kristian Huselius förbi också.
Med koncentrerad blick och skäggig haka.
* * *
Matchstart om en halvtimme, 01.30 er tid.
Jag ska ta en industrihiss upp till taket och leta på min plats, enligt sittplatsschemat i pressrummet mellan Igor från Slovakiens Daily News – och Scotty Bowman.
Vi hörs i första period, om jag kan undvika att svimma av nervositet.