Another hockeynight in paradise, The end
Caps vinner till slut.
Brian Pothier får in 2-3 på Honken drygt fem minuter in i sista – och sedan är det som om Lightning inte riktigt orkar komma tillbaka.
– Nä, de kändes faktiskt lite tröttare än vi , säger Bäckis i en väldigt rutig skjorta efteråt.
Det var ju Caps, som fick stryk mot Buffalo kvällen innan, som skulle ta slut i tredje perioden.
– Men vi kämpade på bra. Det kändes väldigt skönt att vi kunde komma tillbaka direkt efter bakslaget igår, fortsätter unge Bäckström.
Ja, NHL-lagen behöver gå och deppa över förluster särskilt länge.
Det kommer alltid en ny chans – direkt.
* * *
Bröllopstemat fortsätter i Forum.
I sista pausen är det en snubbe som friar till sin donna direkt i jumbotronen.
Hon säger ja, till publikens jubel.
Själv väntar jag ivrigt på att få höra någon säga nej under ett sånt där offentligt frieri.
* * *
Det är inte som att Caps direkt hinner njuta av att vara i Florida.
De kommer ner natten efter Buffalo-förlusten – och flyger direkt vidare till Detroit efter Lightning-vinsten.
Blir man inte yr i huvudet av sådant resande?
– Nej, ler Bäckis, jag är singel. Så för mig är det inga problem att vara ute och flänga så mycket.
Inte är han flygrädd heller.
– Nej, tack och lov. Jag tycker bara det här är fantastiskt. Man lever ju sin dröm.
Nu ska han alltså upp till Michigan och möta Red Wings för första gången.
– Det känns kul. Det finns många väldigt bra svenskar där och jag ser fram emot att möta dem.
Lidas, Kronwall och Lilja är förvarnade. Youngblood från Valbo vill snurra upp er.
* * *
Det är förstås surt inne hos Lightning. Ja, nästan surare än efter Calgary-debaclet. Den här sortens förluster svider uppenbarligen mer.
Spelarna får trösta sig med att de ”bor” bättre än alla andra. Det är rent löjligt hur lyxigt de har det, med tjocka ekdörrar, extrastora utrymmen, goa heltäckningsmattor och lounger och spa och gym och fan och allt vad det är.
Jag säger ju det. Det är här man ska spela hockey.
* * *
Caps-centern David Steckel märker nog inte att jag står kvar i korridoren utanför omklädningsrummet och väntar på den notoriskt senfärdige Nylander, så han får ett ogenerat utbrott över den officiella statistiken.
– What a croak of shit, skriker han och slänger papperet i den vitmålade tegelväggen.
Det är framförallt tekningsstatistiken som upprör honom.
– Fy fan, så fort jag får upp siffrorna så kommer det några jävlar och tar ner den igen. Cheap bastards.
Jag trodde inte spelarna brydde sig om den där matematiken. De brukar ju säga det….
* * *
Det är dock rena orgien i maximer och ordspråk på väggarna i Lightning-kabyssen.
”Safe is death”, lyder ett.
”You become what you belive you can become”, står det på ett annat.
Och så favoriten:
”Good is the enemy of great”.
Är det verkligen sant det? Kan man påstå att ”bra” är fiende till ”storhet”?
* * *
Nyllet kommer till sist, i en perfekt skuren kostym, och säger att han mår bra nu.
– Jag spelar, som du märker. Det är i alla fall så bra.
Och spelsugen är han.
– Det är det minsta man kan säga. Det finns inget tristare än att sitta vid sidan.
Sedan kan han inte låta bli att vara lite nyfiken över läget i Rangers.
Jag kan bara berätta att de fortfarande har svårt att hitta rätt kemi i Jagr-kedjan och ”Jags” gamle radarpartner ser väl inte direkt ledsen ut över den upplysningen.
* * *
Inte heller Tortorella märker mig när han kommer tillbaka in i Lightning-förläggningen efter sin officiella presskonferens, märkbart irriterad över någon okänd reporter som ställt för många frågor.
– Vem fan var det där, fräser han till sin PR-man och blir upplyst om att journalisten ifråga kommer från ett magasin.
– Kan han inte hålla käften och låta Damien och grabbarna ställa vettiga frågor.
”Damien och grabbarna”, det är de lokala reportrarna det.
Tortorella, som för övrigt ser ut som en karaktär i ”Sopranos”, håller på att bli hjälte i min bok.
* * *
Nu ska jag försöka ta mig tillbaka till New York och se Rangers fajt mot Coyotes på Garden i eftermiddagen.
Det råder dock fucking storm längs hela östkusten, så oddsen att jag ska hinna hem i tid är synnerligen usla.
Håll en tumme eller två, please.
