Leetch Night, The end

Men tänka sig.
Rangers skärper faktiskt till sig i tredje, trycker till slut in en kvittering bakom suveräne Hedberg och vinner sedan på straffar.
Så nu slipper de alltså skämmas.
Eller som Lundqvist, omutlig under straffarna, säger efteråt.
– Man vill kunna se tillbaka på en sån här kväll och känna att det gick bra.
* * *
Taskigt för Hedberg, dock.
Efter drömspelet i slutperioden förtjänar han en seger.
Plocken när Shanahan i princip har öppet mål i början kommer vi att få se på Youtube inom några timmar.
Tyvärr hinner jag aldrig få tag i ”The Moose” förrän han inleder den New York-semester han ska ha med familjen under All Star-uppehållet, men orsaken till att jag kommer för sent – alltså Rangers-målvakten… – passar på att ge kommentarer i ämnet:
– Han var grym. Men han är av någon anledning alltid bra mot oss, menar Henke.
* * *
Tung – i alla bemärkelser – kändisspaning i spelargången strax efter slutsignalen:
Joe Gannascoli.
Det vill säga Vito Spatafore i ”Sopranos”.
Senast man såg honom hade den förbannade Phil Leotardo just kört upp ett basebollträ i ömma delar av underredet på honom.
Nu kramas han med Gardens brutala vakter.
Det är en magisk syn.
* * *
Hävelid har en hel stockholmskoloni på besök i korridoren utanför gästernas omklädningsrum och ser till att en liten knatte får autografer av de stora stjärnorna i Thrashers.
Jag vill också ha…
* * *
Jodå, Valiquette är på mig igen.
– Har du nu flugit hit från Sverige igen? Din tidning måste ha en imponerande resbudget, flinar The Queen.
* * *
Nej, Kovaltjuk återkommer aldrig till pressläktaren.
Jag förstår honom.
Det är nog inte så mysigt att  sitta med ryggen åt New York-fyllon som en hel period gapar om ”Koval-suck”…
* * *
Det är egentligen Larry Brooks fel att jag kommer försent till Atlanta-kabyssen.
Jag har för en gångs skulle hunnit på Henke innan hela det lokala uppbådet när New York Posts grand old superexpert kommer fram, flinar rått och säger:
– Hey, swedes last…
Och då blir det så.
* * *
Ser Ken Klees söndertrasade näsa på nära håll och kan ändå, nånstans längst in, känna glädje över att jag aldrig blev hockeyproffs.
* * *
Nu gör jag som Thrashers och flyger till Atlanta.
Räkna med bloggfest under helgen.