Ankor i storstan, The End

Det blir till sist 1-4 – och stämningen i den gamla ladan är rätt  ugly på slutet.
De som är kvar stämmer upp i ”fire Renney”-ramsor, buar så fort Jagr får pucken och jublar hånfullt när Henke motar en enkel puck.
Det känns lite väl hårt.
Ja, det är frustrerande att se hur ineffektiva de förmenta skyttekungarna är och det är irriterande att Anaheim får kontra så ofta och så enkelt i slutperioden, men den här kvällen försöker Blåskjortorna i alla fall.
De vill.
De kämpar.
Så avskyn som bubblar upp på läktarna har de inte riktigt gjort sig förtjänta av.
* * *
Teemu Selänne har nog haft det rätt bra under sin halvårsferie. Solbrännan är i alla fall jämn och djup, kan jag konstatera när han efter fajten sitter på en träningscykel utanför gästernas omklädningsrum och pladdrar med reportrar från hemlandet.
Enligt egen utsago börjar det kännas bra på jobbet också.
– För varje match och varje träningspass går det lättare, säger The Finnish Flash (ett smeknamn jag alltid älskat, by the way).
Sen kramar han om landsmännen från tredje statsmakten.
När ska någon svensk NHL-lirare krama mig?
Lilja, you up for it?
* * *
Det blir, något oväntat, ingen returmatch mellan Orr och Parros, men i gengäld går Ryan Hollweg och namnen Carter en rätt svavelosande rond i tredje.
Tre råkurr i en och samma match, det får man ändå vara nöjd med.
* * *
Samuel Påhlsson ser alltså Garden-matchen i kostym, men han spelar troligen mot Devils ute i Newark i kväll.
– Det är fortfarande magmuskeln som krånglar, det har den gjort ett bra tag nu, men det börjar kännas okej nu, berättar han innan han kliver på bussen som tar ankorna till ett Manhattan-hotell de inte sett så mycket av som de hoppats.
Till skillnad från Dallas Stars har Ducks inte använt Manhattan som högkvarter under sin vistelse här på östkusten.
– Det är ju lite synd när vi är så sällan, man hade ju gärna varit i New York lite mer, säger ”Samme”.
Av den anledningen har han inte hunnit träffa kompisen Henrik Lundqvist heller.
– Nej,  och känner jag honom rätt är det ingen idé att prata med honom nu.
En alldeles korrekt iakttagelse…
* * *
– Hello soumin poika, säger Ducks-coachen Randy Carlyle med ett leende som får de där redan små ögonen att smalna till två streck.
Nej, det är inte Teemu som lärt honom lite blåvit lingo. I likhet med Chris Pronger har Carlyle, berättar Varpu, finska rötter.
Avslöjas endast på detta sätt.
* * *
Huvudvärken vill inte ge med sig. Den kan ha med en lång sittning på Elaine’s igår kväll att göra, men…nä, jag tror inte på sånt.
* * *
Har just satt mig i en taxi ute på åttonde avenyn när Chris Pronger kommer älgande genom trafiken, i jakt på en taxi han med.
Om mina källor i St Louis givit en korrekt beskrivning av hans livsstil är han på väg till någon larmande nattklubb.
Kanske en som heter Scores, vem vet…
* * *
Simon, min koleriske dörrman, har stannat en extra timme på jobbet – bara för att få möta mig med Rangers-skäll.
– Renney kan inget om hockey, han är en dåre och de måste sparka honom nu, gormar han så det rister i marmorväggarna i lobbyn.
Jag håller inte riktigt med om det, men vet att jag blir kvar i minst en halvtimme om jag säger emot så det är bara att instämma.
Så, kort sagt:
Sparka Renney.